Jag blev glad när man sade till mig: ”Vi skall gå till Herrens hus.”
Så skriver kung David i en av sina vallfärdssånger (Ps 122). I det bibliska Israel fanns ju inga egentliga alternativ till templets gudstjänster. I synagogan kunde ortens befolkning höra Guds ord i en form av gudstjänst och barnen undervisas i Guds lag. Men det var något annat mot att gå till Jerusalem och delta i hela folkets gudstjänst.
Alternativ till ”gamla hederliga” gudstjänster har vi fått under pandemin. Eller rättare sagt, tendensen hos församlingarna till ökad digital närvaro har intensifierats. I detta fall kan man ställa frågan om det går att jämföra med att gå upp till Herrens hus: att ”på riktigt” delta i församlingens gudstjänst. Frågan innefattar dock vissa praktiska frågor, som inte helt saknar betydelse för den enskildes tro.
I de äldsta svenska skrivna lagarna, landskapslagarna, föreskrevs i flera fall att man var skyldig att gå till kyrkan. Från samma tid är känt att stormän byggde kyrkor på sina gårdar för att enklare komma till kyrkan. I Norge är dessa kyrkor kända som høgendiskirkiur, bekvämlighetskyrkor. Uttrycket är nog illa valt. Kanske kunde rika stormän utnyttja sina resurser för att bagatellisera kyrkogången. Men man ser också framför sig gårdsherrens omsorg om sitt tjänstefolk, som på detta sätt slapp gå långa sträckor på sin vilodag för att ta sig till en kyrka som ibland låg avlägset.
Företeelsen var inte tydligt reglerad i de svenska landskapslagarna, likväl fanns i samtliga landskaps kyrkobalkar möjligheten för enskilda att be biskopen om tillåtelse att uppföra kyrka eller att godkänna ett av enskild initierat kyrkobygge. När fria bönder gick samman i ett dylikt företag kunde ett socken vara i till-skapande. Ett undantag om biskop-ens tillåtelse finns i gutalagen. På Gotland var det inte långt mellan kyrkorna men särskilda förhållanden på ön krävde viss frihet. Biskopen fanns ju på fastlandet, i Linköping. Under alla omständigheter gällde dock som minsta krav, även på Gotland, att biskopens tillåtelse kräv-des för mässans firande i de privat initerade kyrkorna. I praktiken kräv-des då att prästen kunde komma dit.
I alla tider har alltså kyrkan försökt förhålla sig till kyrkogången som något oundgängligt, samtidigt som praktiska hinder för kyrkogången behövt undanröjas. I den meningen är pandemin knappast någon nyhet. Likt David som blev glad när han skulle gå upp till Herrens hus, eftersom han där skulle få sina behov mötta, blir vi idag glada när vi får gå upp till Herrens hus, eftersom Herrens nådegåvor ges där. Låt oss be om fler församlingar, där Guds ord och sakrament finns. Digitala gudstjänster och andra bekvämlighets-kyrkor behövs nog av en rad olika skäl, men vi kan hjälpa och uppmuntra varandra att gå till Herrens hus.
Anders Lundberg
Jurist, Nacka