I artikeln Den Romersk-katolska kyrkans nådelära i förra numret av Sändebrevet markerade Timo Laato, vid en genomgång av en ekumenisk rapport, att goda gärningar är helt utan betydelse för vår rättfärdiggörelse och frälsning. Ja, det är vår tro, väl grundad på Bibels budskap. Samtidigt noterade han som avslutning att goda gärningar, som en ofrånkomlig följd av tron, inte förnekas i luthersk tradition. Nu nöjer man sig emellertid gärna med att se goda gärningar i deras relation till rättfärdiggörelsen. Därför jag skall här notera något om gärningarnas betydelse för en kristens vilja att leva i Jesu efterföljd.
Det apostoliska budskapet kan ibland tyckas motsägelsefullt. Å ena sidan avvisas alltså på det bestämdaste att vi genom våra gärningar skulle kunna göra oss rättfärdiga inför Gud. Å andra sidan uppmanar både Jesus och hans apostlar oss att göra goda gärningar. Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör, säger Jesus (Joh. 14:12). Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar skriver aposteln (Hebr. 10:24).
I Galater- och Romarbreven har Paulus att göra med judekristna, som inte helt vill överge sin gamla tro. Därför ger han den kända grunden för rättfärdiggörelse: Människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar (Rom. 3:28).
När Jakob skriver sitt brev är situationen en annan. Nu har man börjat säga att det räcker med tro för det kristna livet. Han finner anledning att skriva: Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom gärningarna blev tron fullbordad (Jak. 2:21-22).
Det kan ju tyckas vara raka motsatsen till vad Paulus skriver. Men Jakob talar om gärningar ur ett annat perspektiv än Paulus. Samtidigt skall man komma ihåg att Paulus i Galaterbrevet – där han så skarpt avvisar att man skulle kunna förlita sig på laggärningar – talar om en tro som är verksam i kärlek. Han manar: Låt oss därför göra gott mot alla medan vi har tillfälle, och särskilt mot dem som tillhör trons familj (Gal. 5:6, 6:10).
Lagens tredje bruk
Den reformatoriska traditionen försöker få ordning på det här genom att tala om lagen har olika ‘bruk’. Lagen betyder tre saker för oss. Det första är Gud vill skapa god ordning i sin skapelse. Livet blir otvivelaktigt behagligare om människor t ex inte dödar varandra, eller tar vad någon med viss möda har samlat för livets nödtorft.
Lagens andra bruk är det som är så grundläggande i det bibliska budskapet. Den människa som får för sig att hon genom goda gärningar kan bli rättfärdig inför Gud, bedrar sig. Den som på allvar försöker uppfylla vad Gud kräver, inser att han misslyckas. Vår enda utväg är att förlita oss på Guds nåd och Kristi förtjänst. I detta avseende driver lagen till Kristus.
Men det finns också ett lagens tredje bruk. Den som i tro bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare, får maningen att leva i hans efterföljd. Det var ju vad han inbjöd sina lärjungar till: Följ mig! Då blir Guds lag fortfarande ett riktmärke för livet. Då gäller det att ta fasta på vad Jesus sagt om ett liv i tro.
I Konkordieformeln, en av våra bekännelseskrifter, tas detta upp. Där sägs att alla människor, men i synnerhet de, som är pånyttfödda och förnyade genom den helige Ande, är pliktiga att göra goda gärningar. Den kristna människan lever efter Guds oföränderliga vilja, sammanfattad i lagen, och gör allt, i den mån hon är pånyttfödd, av fri och villig ande. Detta kallas inte lagens gärningar i egentlig mening, utan Andens verk och frukter (SKB s. 512).
Andens frukt
Goda gärningar är onekligen något som en människa gör. Antingen strävar hon efter att leva i Kristi efterföljd eller bryr sig inte om det. Vi är ‘förvaltare’, säger Jesus i olika sammanhang. En förvaltare måste hålla sig till vad hans husbonde har förordnat, men har inom de ramarna självständigt ansvar.
Dock påminner apostlarna tydligt att även i detta är det Gud som ger kraften. Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem, skriver Paulus (Ef. 2:10). Aposteln kan beskriva båda sidorna, människans verk och Guds: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske (Fil. 2:12–13).
Därför kan Paulus också å ena sidan uppmana oss att undvika köttets gärningar, å andra sidan att vandra i Anden. De goda gärningar vi kallas att göra blir till slut Andens frukt (Gal. 5:16-24).
Sammanfattningen blir: Goda gärningar, för att försöka bli rättfärdig inför Gud (laggärningar) – nej! Goda gärningar, för att med Andens kraft leva i Jesu efterföljd – ja!
+Göran Beijer