– Betraktelse –
Min själ upphöjer Herren och min ande jublar över Gud, min Frälsare, för han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Från denna stund ska alla släkten kalla mig salig, för den Mäktige har gjort stora ting med mig och hans namn är heligt. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som vördar honom. Han har gjort väldiga gärningar med sin arm, han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. Härskare har han störtat från deras troner, och de enkla har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort. Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att vara barmhärtig mot Abraham och hans barn till evig tid, så som han har lovat våra fäder (Luk. 1:46–55).
Maria kallar Herren för ”Gud, min Frälsare” (Luk. 1:47). Hennes lovprisning bygger på ord, uttryck och tankegångar från Gamla testamentet, bl a Psaltaren och Hannas lovsång i 1 Sam. 2. Maria tycks ha umgåtts med Guds ord. När sången bryter fram, är den både ett personligt stycke litteratur och ett flätverk av bibelord.
Ett språkmässigt drag, värt att lägga märke, till är att Marias sång överflödar av verb, ord som beskriver aktivitet – ord om vad Gud gör. Visst använder hon även något adjektiv, ord som beskriver hur Gud är. Även Psaltaren kan beskriva Herren med adjektiv (t ex helig, stor, kärleksfull, barmhärtig). Men både Psaltaren och Maria besjunger Gud till övervägande del genom att peka på vad han gjort och gör.
Av naturen tonar vi ner Guds frälsningsgärningar. Kanske vi rent av kan uppfatta Gud som ganska ”passiv” på sin himmelska tron? Men Maria beskriver Gud som den som gjort väldiga gärningar, skingrat fiender, tagit sig an sitt folk, tänkt på att visa den barmhärtighet han lovat fäderna, o s v. Han är den som hjälper dem som ingen hjälpare har – en Gud som bär namnet Frälsare därför att han frälser – mig!
Jungfru Maria behövde en Frälsare. Det behöver vi också. Maria säger: Hungriga har han mättat med sitt goda, men hon lägger till: rika har han skickat tomhänta bort (Luk. 1:53). Egen inbillad storhet och rättfärdighet ger inte tillträde till Guds salighet. Men det är en annan sak att komma på Kristi räkning. Vi får be: Sänd inte bort oss, Herre, men fräls oss! Jesus avvisade ingen nödställd. Den som kommer till mig ska jag alls inte kasta ut (Joh. 6:37). Kristi försoningsverk är vår stora och kraftiga sköld. Han är en sköld för alla som flyr till honom (2 Sam. 22:31b). Han har ju faktiskt gett sitt liv i lösen för alla.
Vill jag veta om jag är en kristen, så ska jag inte se på mig själv, inte bedöma mina prestationer, inte spana efter något i mitt hjärta. Gud är vår Frälsare. Istället för att vi ska söka efter andligt liv i oss själva, pekar Skriften på Jesu fullbordade försoningsgärning på Golgata och på dopet där han skänkt oss denna frälsning. Vi får tro på syndernas förlåtelse i dag på samma villkor som då vi döptes som barn – av nåd allena. Kristus har arbetat, förvärvat oss vila. Det är evangelium – ett glädjebudskap. Vi är ringa, ovärdiga, syndiga, i avsaknad av andlig betalkraft, men Guds Sons blod renar från all synd. Han tröstar den som är orolig: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min (Jes. 43:1).
Daniel Brandt
Karlstad, S:t Petri