HERRENS ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: …
I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst. (1 Mos 22:15 &18)
När Gud kallade Abraham att lämna sitt land fick han veta mycket lite om vad som väntade honom i det land, dit Gud skulle leda honom, men Abraham tog ett steg i tron. Han litade på Herren, som kallade honom. Allt blev inte heller lätt. Abraham fick möta hungersnöd, krig och fruktade tidvis för sitt liv. Han fick leva som främling bland kananéerna och som flykting i Egypten, men hans liv saknade inte heller glädjeämnen. På flera ställen i Bibelns berättelse skymtar Abrahams glädje över sina barn och hans faderskärlek fram. Det berättas att Abraham blev så glad när sonen Isak slutade dia att han ordnade en fest. Desto mer ofattbart framstår det prov Gud satte Abraham på, då han befallde honom att offra sonen Isak, men också under den yttersta prövningen trodde och litade Abraham på Gud. I tron lydde Abraham fastän han knappast kan ha förstått meningen med befallningen. Efter att HERRENS ängel i sista stund avstyrt handlingen ropade han så till Abraham: I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst. Abraham behövde inte offra sin son. I stället gav Gud Fadern sin ende Son till oss. Han föddes, levde, dog och uppstod här i världen. Guds Sons offer försonar vår synd. När vi läser om Abrahams kärlek till sin son Isak bör det få påminna oss om hur Gud Fadern älskade sin Son, och hur svårt det måste ha varit för honom. Fadern visste ju att Sonen inte skulle räddas i sista stund, utan verkligen ges ut som ett evigt offer för alla människor i världen. Gud hade sin plan färdig, men Abraham fick veta mycket lite om detaljerna i den. Abraham fick det övergripande löftet om att alla jordens folk skulle bli välsignade i hans avkomma. Lite i sänder uppenbarade dock Gud genom sina tjänare profeterna fler och fler detaljer om sin plan, till exempel att Frälsaren skulle födas i Betlehem och vara av Davids släkt.
Abraham levde cirka två årtusenden före Jesu födelse, men Gud glömde aldrig bort sitt löfte till Abraham. När tiden var inne uppfyllde han det. Barnet Jesus, som föddes i Betlehem, var den avkomma till Abraham i vilken alla jordens folk skulle bli välsignade. Vi får den här julen glädjas över Herrens trofasthet. Liksom HERRENS ängel en gång förkunnade löftet för Abraham, förkunnade en Herrens ängel i julnatten att Frälsaren nu hade fötts i Davids stad. Löftet till Abraham och glädjebudet på julnatten gällde dock alla jordens folk. Den första julnatten kunde man glädjas över Herrens trofasthet i Betlehem med omnejd. Nu, när ytterligare mer än 2000 år gått sedan dess, ser vi ännu klarare hur löftet till Abraham besannats. Över hela vår jord, i alla jordens tidszoner, finns det människor som delar glädjen över Frälsarens födelse i Betlehem. I Honom har Gud gett oss en framtid och ett hopp. Gud gav oss det dyrbaraste han hade, sin älskade Son, för att var och som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv! Också den här julen får vi förundras över Guds trofasthet och kärlek gentemot oss. Guds löften äro sanna, nu ropa: Hosianna! (biskopens adventspsalm)
Anders Alapää
Präst i Korpilombolo Gudstjänstgemenskap