Han sände sitt ord
och botade dem och räddade dem från undergång
(Ps. 107:20)
Psaltaren 107 talar om att Herren är god, att hans nåd varar i evighet. Psalmen redogör för de återlöstas tacksamhet. Detta gäller dem som var vilsna i öknen och som kände hunger och törst (v 4ff); fångarna som lagts i bojor av järn och elände och befann sig i mörker och dödsskugga (v 10ff). Det handlar om dem som var dåraktiga, d v s dem som menar att det inte finns någon gud, och dem som är upproriska (v 17ff) mot Gud och så nämns även de handlande på havet – de självsäkra, vinstsökande, som ändå blir små (v 23ff).
Psalmen är en påminnelse om Herrens nådefulla agerande in i olika nödlägen och en uppmaning till att tacka Honom för det!
Gud vill att alla människor blir frälsta
Versen vi har framför oss finns i avsnittet om de dåraktiga och upproriska. I nöd ropade de ändå till Herren och “Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från undergång” (v 20). Vi kan lägga märke till några enkla, men viktiga saker: Det är Herren som är aktör: Han sänder, botar, räddar. Människan är föremål för hans verksamhet. Herrens syfte är att bota och rädda från undergång – trots människans uppror och dåraktighet – vilken leder till just undergång. Han fullbordar det genom sitt ord. Det är medlet.
Också vi kan behöva höra detta: Ingen av oss har själv sökt Gud, alla varit fördärvade, ingen gjort gott, som Paulus skriver i Rom. 3 med flera citat från Psaltaren. Sådana har vi alla varit, och denna gamla, syndiga människa bär vi ännu med oss, eller hur?
Vi kan inte själva komma ur fånghålans dödsskugga – vi kan inte själva släppa synden, även om vi vet att den leder till undergång. Vi kan inte…
Men Herren sände sitt ord. I Jesus Kristus har han botat oss och räddat oss från undergång! Det finns en stor tröst i detta – särskilt om man just nu befinner sig på en ökenvandring, vilsen och trött av någon anledning, om man har gått för självsäkert fram och plötsligt upptäckt sin egen litenhet i förhållande till någon form av naturkraft.
Egentligen skulle jag kanske sluta med dessa ord, för det är ett verkligt evangelium: Gud är god, och därför gör Han oss till föremål för sin verksamhet. Han vill bota och rädda, trots vår synd och dårskap. Sådan är Han. Ja, sådan är Han!
Gud sänder för att verka sin vilja
Men jag vill också gärna reflektera ett ögonblick över ett annat kännetecken vid Gud: Gud sände sitt ord. Han sände profeter med sitt löfte, Han sände sin Son till krubban och till korset, och Han sände apostlar till att vittna om Honom som är Sanningen. Han ger några till herdar och lärare med fullmakt och uppdrag att förlåta synder och med Herrens heliga nattvard mätta den som försmäktar i sin egen öken av synd och problem. Visst är det märkligt!? Det är så hans goda vilja skall ske, men kunde Han inte ha gjort på något annat sätt? Kunde Han inte ha knipsat med sina gudomliga fingrar och förvandlat oss omedelbart? Satt upp universum på sina rätta gängar igen, så att inget skulle kärva och gnissla, utan allt vara gott igen? Men jag är rädd att vi skulle förgås, om Gud skulle göra som vi ibland önskar.
Eftersom Gud är god och kan vad Han vill, så får vi anta att hans sätt är det bästa för oss, nödvändigt för oss.
När Gud kallar och sänder, så sätter Han oss i relation till varandra. Han riktar vår blick bort från oss själva och mot någon annan. Detta gäller inte bara Er som präster. Det gäller inte bara Er, som en gång valts och blivit vigda till biskopar – eller den som snart skall väljas. Gud sänder oss alla till att älska vår nästa; det är hans vilja att vi skall ta hand om våra familjer, våra grannar – att vi t o m älskar våra fiender!
Den gamla människan gillar inte att gå dit någon annan skickat henne. Vi tycker om att planera själva, att vi får göra intressanta erfarenheter, men att i skymundan offra oss för andra står sällan högt i kurs.
Men det är inte vi som är i fokus, när Gud sänder oss. Det är avsändaren som är viktig. Och mottagaren. Och budskapet. Dessa tre är viktigare än budbäraren… Vi skickar hälsningar till vänner och släktingar, ibland lite slarvigt, men frågan är om inte det är en svag avglans från vår likhet med Gud? Vi skickar hälsningar till andra som uttryck för god vilja och omsorg – och budbäraren är inte viktigast.
Gud kallar oss att gå till någon annan med sitt löfte, sin nåd, sin hälsning. Han kallar oss till goda gärningar mot andra. Men det betyder också att Han kallar oss till tjänstvillighet, uppoffring och kanske rentav lidande för att hans vilja skall ske.
Gud sänder för att helga och förhärliga
I sin översteprästerliga bön (Joh 17) talar Jesus mycket om att vara sänd av Fadern. Det står nära samman med hans lidande och död, både i tid och i innehåll – det var ju därför Han sändes! Jesus var redan av evighet ett med Fadern, men enheten bekräftas genom Jesu lydnad mot Faderns vilja. När vi lyder Guds kallelse och går dit Han sänder oss – dvs när vi övar oss i att tala väl om vår nästa, ge av vår tid och omtanke till dem vi har ansvar för eller är satta i närheten av, när vi ber för våra motståndare och andra syndiga människor, och det är dit Han sänder oss som kristna! – då bryter Han sönder den gamla människan, varsamt så att den nya människan i oss inte skall förstöras på köpet (jfr Rom. 6; Lilla Katekesen 4 iv).
Tar vi på oss Guds kallelse och låter oss sändas så formas vi av uppdraget och uppdragsgivaren. Bär vi på Guds hälsning, så formas vi till hans likhet. Han kallar och sänder oss på olika sätt. Var och en får ta på sig sitt kors, som förbereder oss till, förvandlar oss inför det eviga livet i Guds stad.
Psaltaren 107 talar om hur Gud leder de vilsna i öknen till en stad där de kan bo. Det nya Jerusalem är den himmelska staden, som Han vill leda oss till, där öknen inte längre råder.
Låt oss tacka Herren, ty Han är god, ty hans nåd varar i evighet (v 1).
Jakob Okkels
Biskopsadjunkt