– en tillbakablick av den avgående provinssekreteraren –
Vid Provinskonventet förra året avtackades Bengt Birgersson som provinssekreterare. Efter en lång och trogen tjänst för Missionsprovinsen begärde Bengt entledigande från sitt uppdrag och avslutade sin tjänst i augusti 2019. Här följer fortsättningen av hans I backspegeln (del I).
När jag var ung och gjorde militärtjänst, utbildades jag till kvartermästare. En sådan skulle finnas bredvid kompanichefen för att ansvara för att mat serverades, ammunition och drivmedel fanns tillgängligt, att förläggning ordnades för hela kompaniet (80-200 soldater). Den utbildningen har jag nog haft viss nytta av. Att vara provinssekreterare har nämligen haft vissa likheter med att vara kvartermästare. Det har varit ett – ibland arbetsamt – privilegium att få stå med i uppbyggandet av Missionsprovinsen, bredvid missionsbiskopen och de andra i ledningen.
I mars 2010 ägde två för Missionsprovinsen viktiga händelser rum. Den näst sista lördagen i den månaden blev pastor Matti Väisänen vigd till biträdande biskop med ansvar för den finska delen av Missionsprovinsen. I Heliga Hjärtats kapell i Helsingfors förrättade biskop Arne Olsson den vigningen, assisterad av biskop Walter Obare från Kenya. Ett av biskop Väisänens viktiga uppdrag var att leda arbetet fram mot ett eget stift. Detta förverkligades år 2013 genom det som nu kallas för Evangelisk-Lutherska Missionsstiftet i Finland. I samband med den etableringen vigde biskop Väisänen sin efterträdare Risto Soramies till stiftets första biskop.
Den sista lördagen i mars 2010 var dagen då biskop Arne Olsson skulle lägga ner sin biskopsstav, samtidigt som han vigde missionsföreståndaren pastor Roland Gustafsson till sin efterträdare. Också här assisterade biskop Obare m fl. Det skedde i Schillerska gymnasiets aula, samma plats som biskop Obare fem år tidigare vigde Arne Olsson. Det var då som också den första prästvigningen i Missionsprovinsen ägde rum.
Att ha fått vara ”kvartermästare” åt biskop Roland Gustafsson under nio år var ett privilegium, ofta tillsammans med biskopens adjunkt, pastor Jakob Okkels, denne kunnige medarbetare i Missionsprovinsen. Med Roland Gustafsson fick Missionsprovinsen en kunnig ledare. Han hade från sitt tidigare arbete i ELM-BV (1980-2010) en bred förståelse av att leda, också när det ”blåser”. Han hade en lång internationell erfarenhet, både som missionär i Kenya och som ledare för en missionsrörelse med arbete i flera olika länder på andra kontinenter. Därtill en god evangelisk-luthersk teolog och förkunnare. Allt detta kom väl till pass i den konsolideringsfas Missionsprovinsen gått in i.
Under åren som nu följde blev en rad av de präster, som nu leder våra församlingar, prästvigda. Daniel Brandt var den förste, f.n.föreståndare för församlingen på Fridhem, Vännäs, vidare Jonatan Ådahl i Umeå, Henrik Vestergård i Kinna, Gabriel Skilling i S:t Sigfrids trosgemenskap, Simeon Appell i Alvesta, Andreas Karlgren i Lund, Niclas Olsson i Tuve, Göteborg, Sveinung Eriksen i Uddevalla och Daniel Johansson, lärare på Församlingsfakulteten och föredragande i Missionsprovinsens Läronämnd, med flera. Prövning och examination av prästkandidater hör till biskopens viktigaste uppgifter, tillsammans med Konsistoriet. Vid prästvigning och förberedelserna för den har både biskopens adjunkt och provinsekreteraren biträtt. Dessa vigningar har alltid framstått som en särskild gåva till Guds folk i Sverige, när dörren till prästvigning i Svenska kyrkan i många år varit stängd för bibeltrogna prästkandidater. Till dessa vigningar kan fogas två viktiga händelser: Missionsbiskopen förrättade diakonvigning i Karlstad Pingstdagen 2011, när socionomen Hans Bernard vigdes för tjänst i S:t Petri gudstjänstgemenskap. På Pingstdagen två år senare vigdes Maria Birgersson till diakonissa för tjänst i det som nu heter Immanuelförsamlingen.
Till provinssekreterarens uppgift har hela tiden hört arbete i Missionsrådet, som är biskopens viktigaste organ i ledningsarbetet. På sitt bord har man haft en lång rad frågor. När jag ser tillbaka så är det några frågor, som hela tiden funnits där. Först och främst frågorna kring församlingsplantering. Det är ju så Missionsprovinsen fullgör sin missionsuppgift. En annan fråga, som ständigt återkommit, och det gäller Missionsprovinsens identitet. Vilka är vi? Eller vad är vi? Stift, kyrka, en fri luthersk kyrka, en del av Svenska kyrkan? Svaret på den har pendlat, men man kan hoppas att frågan om vår självförståelse inte tar fokus från saken: bygga Guds rike. En ständigt återkommande fråga har förstås ekonomin varit. Det har inte alltid varit så roligt med de röda siffrorna i resultatrapporterna. Och ändå måste vi nog säga, att Gud har försett oss med det som behövts. Det sista jag nämner här handlar om de internationella frågorna. De har ofta varit på Missionsrådets bord. Och de har krävt mycket arbete mellan sammanträdena. Här finns frågorna om gemenskapen i Norden, främst med våra två systerstift i Norge och Finland. Det har blivit för oss ganska många resor – jag tror inte för många – till båda länderna. Det var en högtidlig dag, när de tre nor-diska stiftens biskopar undertecknade den gemensamma överenskommelsen om den nordiska gemenskapen. Detta skedde i Lahtis, Finland, i november 2015. En annan sådan resa jag fick göra tillsammans med biskop Roland var 2012, när biskopen i vårt systerstift Thor Henrik With vigdes till sitt ämbete i Tromsø. Han efterträdde då biskop Børre Knudsen, som stått i spetsen under framväxten av stiftets församlingar – han var också känd för sin orädda kamp för de ofödda barnen.
Missionsprovinsens medlemskap i International Lutheran Council (ILC) krävde mycket förarbete. Det fördes många spännande samtal, både i Sverige och på andra håll, allt medan vår egen självförståelse växte. ILC är ett bekännelsetroget alternativ till Lutherska världsförbundet (LVF) med drygt 50 medlemskyrkor på alla kontinenter, men där Missourisynoden (LC-MS) och Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche (SELK) är de största. Gemenskapen med kyrkan utanför landets gränser är en viktig del i en kyrkas liv. Guds kyrka är alltid större än den lokala församlingen eller det egna landets kyrka/kyrkor. Att stå tillsammans, lära av varandra, stödja varandra är viktigt. Kyrkogemenskap med SELK och dess biskop Hans-Jürg Voigt hör med till de högprioriterade frågorna i Missionsprovinsen just nu.
I mer än tio år har Missionsprovinsen deltagit i ett norskt samrådsforum, Nettverket for kirkeligt samarbeid (numera förkortat NELK). Ett årligt samråd under två-tre dagar på Høgsveen norr om Hamar. Här har vårt norska systerstift med biskop Thor Henrik With spelat en viktig roll. Det har också Ulf Asp, tidigare tilsynsmann (”biskop”) för Det evangelisk-lutherske kirkesamfunn (DELK) gjort. Initiativtagare till NELK var ledaren för DELK:s församling i Bergen, pastor Jan Bygstad. En viktig fråga som alltmera kommit på bordet i detta samrådsforum har handlat om vad som hindrar och vad som är nödvändigt för att kunna etab-lera kyrkogemenskap.
Tre glädjeämnen, ja, fyra
Till de stora glädjeämnena hör människorna, som jag fått möta ute i församlingarna, på konvent, på sammanträden, alla dessa underbara medkristna, mina bröder och systrar. De har inte alltid tyckt och tänkt som jag, men vi hör ihop i Kristus. Jag har mött dem vid glada tillfällen, ibland i spända situationer. Det är dessa, som Missionsprovinsens ledning åter och åter måste ta emot och vara rädd om. De ÄR Missionsprovinsen. Det handlar också om det Gudsfolk, som finns utanför Missionsprovinsen, men som delar samma bekännelse. Ett ibland prövande men också utmanande glädjeämne.
Ett annat stort glädjeämne är gemenskapen i prästkollegiet med underbara vänner i samma ämbete. Den gemenskapen har inte alltid fått det utrymme ibland oss som vi nog behövt, och som kanske är en av de viktiga frågorna framöver. Missionsprovinsens präster är biskopens allra viktigaste medarbetare, och det är deras arbete i förkunnelse och sakramentsförvaltning som håller Missionsprovinsen uppe.
Ett annat sådant glädjeämne har varit ledningsarbetet – och det som kännetecknat detta har nog legat i ordet ”tillsammans”. Det förtroendefulla lyssnandet, delegerandet, givande och tagande. Utan det stannar arbetet.
Det fjärde glädjeämnet har varit mötet med Guds kyrka utanför landets gränser, att få känna igen Guds folk och Guds tjänare i andra kulturer, andra språk. Och förnimma: ”brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp” – som lemmar i en och samma kropp behöver vi varandra. Låt mig här få nämna två särskilda glädjeämnen: Två av medlemmarna i Missionsprovinsens prästkollegium har fått biskopsuppdrag i vårt närområde. Pastor Hans Jönsson, prästvigdes för tjänst i den lettiska lutherska kyrkan för ca femton år sedan och valdes häromåret till biskop för kyrkans södra stift, Liepaja stift. Där är den stoppade prästkandidaten biskop, nu med det lettiska namnet: Hanss Martins Jensons. I det ovannämnda kyrkosamfundet i Norge, DELK, insattes förra året pastor Bertil Andersson till deras ”tilsynsmann” (biskop). Han prästvigdes 2007 av biskop Arne Olsson. Vad kan detta komma att betyda för Missionsprovinsen och dess gemenskap?
När någon lär sig att köra bil, så är det viktigt att lära sig att se i backspegeln, också när man kör framåt, liksom i sidospeglarna, för att veta vad som finns bakom och snett bakom. Dessa rader har mest handlat om att se bakåt, men vi är på väg framåt. Den som läser mellan raderna kan förstå, att här finns antydningar om vägen fram. Samtidigt vill jag stryka under det som jag skrev i förra numret, att när jag ser bakåt, så ser jag inte så mycket min gärning… utan vad Gud har gjort ibland oss. Och där har vi fått vara många, som stått tillsammans som Guds redskap.
Med dessa ord vill jag önska vår biskop Bengt Ådahl all Guds välsignelse i det arbete han har framför sig med en ganska stor stab av medarbetare runtom kring sig. Var frimodig, käre biskop Bengt: Herren har utvalt Dig till uppdraget att vara biskop för oss.
Bengt Birgersson
F.d. ”kvartermästare”
i Missionsprovinsen