– en tillbakablick av den avgående provinssekreteraren –
I ca 15 år har jag fått vara provinssekreterare med en stor delaktighet i Missionsprovinsens lednings- och utvecklingsarbete. I höstas avslutades det uppdraget och kan ge viss anledning till att se i backspegeln. Men det jag då ser är inte min gärning utan vad Gud har gjort ibland oss. Och där har vi fått vara många, som stått tillsammans som Guds redskap.
I oktober 1993 kom biskopsmötets besked, att man inte avsåg att viga någon präst till tjänst i Svenska kyrkan om denne inte var villig att samarbeta med präst av motsatt kön. Och vi förstod, att om detta beslut står sig – och det sanktionerades i den nya kyrkoordningen 2000 – då är vägen stängd för bibeltrogna präster in i vår kyrka. Många var de kristna, som om och om igen knäppte sina händer med bön om prästvigning för dem som inte kompromissade.
Vid ett möte i Falköping försommaren 2001, anordnat av Kyrklig Samling, hörde jag för första gången ordet ”Missionsprovins”, när representanter för Svenska Kyrkans Fria Synod delgav oss andra en vision. Därifrån började ett intensivt arbete i olika grupper och konstellationer. Ett arbete, som var fyllt av mycket glädje och många frustrationer. Men drygt två år senare blev visionen verklighet. Några av dem som hade arbetat hårdast var Ragnar Block, Arne Olsson, Per-Anders Grunnan och sr Marianne Nordström. Det var en verklig högtid, när Göteborgs Domkyrkas klockor ringde helgsmål lördagen den 6 september vid grundläggningsmöte i stora matsalen på L M Engströms Gymnasium. Kanske var vi ett hundratal samlade – varav ett fyrtiotal var utsedda att underteckna grundläggningsdokumentet. Jag minns jag stod i kön bakom en gammal diakonissa från Värmland, och hon var så glad, så att hon nästan hoppade!
Den hösten 2003 intensifierades arbetet. Grundläggninsdokumentet ledde fram till en användbar Provinsordning. I december valdes tre biskopar, Arne Olsson, Göran Beijer och Lars Artman. Detta fyllde oss med verkliga förhoppningar – som inte kommit på skam. Även om vägen fram ibland varit krokig.
Det hade blivit alldeles klart för oss, att prästvigningsfrågan var komplicerad ur flera synvinklar. Inte bara hur det skulle ske – med eller utan biskop – utan också frågan om var nyvigda präster skulle kunna tjäna och vem skulle kunna ge dem någon lön? Detta ledde till att den mest prioriterade frågan blev – och har fortsatt varit – hur vi på bästa sätt kan börja bygga församlingar utanför Svenska kyrkans formella struktur. Det behovet har som bekant inte minskat med tanke på hur situationen ser ut i vårt land.
En annan fråga, som för oss i ledningen var mycket angelägen, gällde vilken grund vi byggde denna nya kyrkokropp på. Det var djupt angeläget för oss, att det skulle ske på samma grund som kyrkan i vårt land varit byggd på i sekler, den reformatoriska allmänkyrkliga bekännelse, som antogs vid Uppsala möte 1593 och fastställdes i Kyrkolagen 1686. Det var den bekännelsegrund som olika kyrkväckelser i vårt land byggt på och utgått från. Vi menar allvar med det som kom på pränt i Provinsordningen, Kap 1 om Lärogrunden.
En enda gång har jag varit i Wittenberg, staden där reformationsväckelsen började. Jag deltog i en konferens anordnad av den amerikanska Missourisynoden. Där var också biskopen för den Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya, Walter Obare Omwanza. Vi hade haft en del kontakt med honom, på initiativ av dåvarande missionsföreståndaren i ELM-BV, Roland Gustafsson, som kände biskop Obare från sin tid som missionär i Kenya. Vi hade avtalat med biskop Obare, om att han skulle komma till Sverige och förrätta vår första prästvigning i oktober 2004. Under konferensen tog han mig avsides och bad mig ta med ett förslag hem till Missionsrådet. Han föreslog, att han kommer till Sverige vid ett senare tillfälle och viger en av de valda biskoparna, som i sin tur viger våra prästkandidater. ”Annars blir de ju mina präster!” sade biskopen. Och så blev det.
Många av oss minns den stora dagen – den 5 februari 2005 – i Schillerska gymnasiet, när den 75-årige kyrkoherde emeritus Arne Olsson, vigdes till biskopstjänst i Kristi kyrka. Biskop Obare assisterades av fyra biskopar, två från Norge – biskop Børre Knudsen, tilsynsmann Ulf Asp – och en från Vitryssland, biskop Leonid Zviki och en från södra Afrika, biskop David Zwaedi. Det var en biskopsvigning i fornkyrklig tradition. Den förordar minst tre assisterande bekräftande biskopar.
Efter biskopsvigning och kyrkkaffe väntade den dagens nästa stora händelse: prästvigning. Den nyvigde biskopen förrättade vigning av Missionsprovinsens tre första ”egna” präster. Det var Gunnar Andersson, Jan-Ulrik Smetana och Nikko Vannasmaa från Finland. En av mina vänner – nu hemma hos Herren – skrev efteråt, att han var ledsen för att vi var så glada över denna prästvigning. Han menade att det var så smärtsamt att det blivit nödvändigt att förrätta en sådan prästvigning. Men det var likafullt ett Guds under att dörren till prästvigning utan kompromiss var öppnad.
Året därpå var biskop Obare tillbaka i Sverige tillsammans med några andra biskopar när biskop Arne Olsson vigde Göran Beijer och Lars Artman till biträdande biskopar i Missionsprovinsen.
Tillsammans med olika medarbetare har jag fått vara med att organisera en rad ytterligare prästvigningar. Vi räknar för övrigt med att det nog kan bli prästvigning också i år, då fyra prästkandidater i Missionsprovinsen i skrivande stund går på Lutherstiftelsens pastoralkurs.
Vintern och våren 2010 var mycket händelserik. I januari vigdes det året två präster till tjänst. Den ene var Anders Allapää, som sedan dess varit präst i Korpilombolo. Den andre var missionsföreståndaren Roland Gustafsson, som vid det tillfället var biskop electus (vald men ännu inte vigd). Men eftersom han inte var prästvigd, så blev han det två månader före hans biskopsvigning.
En vecka före biskop Roland Gustafsson biskopsvigning var många av oss samlade i Helsingfors, där biskop Arne Olsson skulle viga den förste biskopen för det finska arbetet, som leddes av finska Lutherstiftelsen. I Heliga Hjärtats kapell vigdes så Matti Väisänen till biträdande biskop i Missionsprovinsen, med ansvar för arbetet i Finland och med uppdrag att leda arbetet för ett fritt missionsstift där.
Att vi lagt vikt vid frågan om biskop beror dels på att det är en gammal fornkyrklig ordning och det är den ordning vi haft i Svenska kyrkan i dess 1000-åriga historia.
Forts. följer
Bengt Birgersson
