Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er (Joh 14:18).
I evangelietexten på 4 söndagen i Påsktiden hör vi Jesus inleda sitt långa avskedstal, och evangelisten Johannes noterar att han började undervisa dem ”så snart Judas hade gått ut…”. Just då, när ondskans andemakter släpps fria att göra vad de planerat att utföra mot härlighetens Herre, så inleder Jesus sitt långa, omsorgsfulla, tröstande och kärleksfulla avskedstal till sina lärjungar.
Jesus börjar sitt tal med några omständiga och krångliga ord om att Människosonen nu är förhärligad, och att Gud är förhärligad i honom. Och att Gud också ska förhärliga honom i sig själv. Människosonens förhärligande knyts här samman med att Judas lämnar rummet för att förråda Jesus. Det framstår här som om hans frälsningsverk är fullbordat redan innan han rent faktiskt har lidit och dött, och uppstått. Han vet nämligen i förväg att han kommer att segra, och redan nu är han förhärligad genom sitt lidande som nu börjar.
Att bli förhärligad innebär att bli förklarad eller bevisad vara härlig och underbar, alltså att Guds härlighet och väsen träder fram och blir tydlig eller synlig. Att Människosonen nu är förhärligad, efter att Judas gått ut, betyder därför att Guds självutgivande och osjälviska kärlek nu börjar bli synlig i Jesu lidande. På korset framträder alltså Guds väsens innersta kärna – hans självutgivande kärlek.
Det är bara några få timmar kvar innan Jesus skulle ryckas ifrån lärjungarna. Den synliga förbindelsen mellan dem skulle snart brytas och istället övergå i förvirring, förtvivlan, sorg och saknad. Då låter Jesus lärjungarna få veta vad som ska hända och ger dem både tröst och uppmuntran, även om det är kryptiskt uttryckt och svårt för lärjungarna att där och då förstå vad han egentligen menar. Han säger att han ännu en kort tid är kvar hos dem – för att vara tillsammans med dem och undervisa dem – innan han skulle gå den väg som lärjungarna inte kunde följa honom på. Eftersom ingen av dem kunde följa honom in i försoningslidandet, den vägen var Jesus tvungen att gå själv. Men längre fram i avskedstalet, när Jesus talar om den helige Ande säger han: Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er (Joh 14:18). Jesus var alltså tvungen att gå bort. Dels för att försona oss med Gud genom att betala våra synders fulla och rättmätiga straff genom döden på korset, men han var också tvungen att gå bort för att kunna sända den helige Ande till oss. Som då möjliggjorde för Jesus att vara med alla kristna, över hela jorden samtidigt. Vi förstår att Jesus var helt säker på att segra över djävulen. Det fanns ingen som helst osäkerhet om vem som skulle vara den starkaste. Med trygghet, visshet och säkerhet kan han därför lova sina lärjungar att de ska ses igen, och att deras sorg kommer vändas i glädje. Samma glädje får vi som tror också dela med lärjungarna. För Kristus är uppstånden och lever. Ja Han är verkligen uppstånden och har genom dopet utgjutit sin Ande också i våra hjärtan!
I klar kontrast till Judas handlande denna kväll så ger Jesus sina lärjungar en grundläggande regel för deras liv i världen: ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar. Jesu självutgivande kärlek, som är beredd att göra allt för andra, ska alltså vara tecknet på sant lärjungaskap. De kristnas inbördes kärlek ska återspegla Jesu kärlek till lärjungarna. Vi älskar varandra, eftersom Jesus har älskat oss och såsom han har älskat oss.
Ära vare Fadern, och Sonen, och den helige Ande!
Så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara
från evighet till evighet. Amen.
Henrik Vestergård
kh i Den Gode Herdens församling | Foto: unsplash.com