– Betraktelse –
”Ni har fått del av det äkta olivträdets feta rot” Rom. 11:17
Med anledning av Missionsprovinsens förnyade kontakter med kyrka och mission i Israel har några tankar väckts hos mig som ligger till grund för följande reflektion/betraktelse.
När Jesus trädde fram väntade judar på den utlovade Messias. Somliga såg att Jesus var Messias, andra inte. Och de som såg honom som Messias behövde samtidigt få sina förväntningar justerade. Messias måste lida och dö. Det var den rätta förståelsen av Skriften (Luk. 24:25 ff).
Av förklarliga skäl blev relationen mellan de judar som trodde på Jesus och andra judar infekterad, som Saulus förföljelse är ett tidigt exempel på. Men de judekristnas självförståelse var att de stod i full samklang med Abraham, Mose och fädernas tro. Jesus sade att hans samtida borde tro som Abraham, om de nu menade sig vara Abrahams barn (Joh. 8:38 ff). Abraham skulle ha omfamnat fullheten i Guds ord och uppenbarelse i Kristus, som dessa judar nu stod mitt framför, så sant Abraham såg ”Kristi dag och gladde sig” (8:56).
Nyckeln är att ta emot det Gud uppenbarar, om det så är lite (som för Abraham), mycket (som för Jesu samtida), eller allt det som klarnat för kyrkan genom tiderna (som vi får ta emot idag). Luther kunde säga att kyrkan instiftades i Edens lustgård. Gud gav sitt ord till Adam och han tog vara på det. En sjuåring förstår vad Kyrkan är, kunde Luther drastiskt uttrycka sig: de som hör Herdens röst. Guds folk är de som hör Guds röst. Men det är också här som den stora skiljelinjen går mellan Guds folk i yttre bemärkelse och inre, både i gamla och nya förbundets tid. ”Idag om ni hör Herrens röst, förhärda inte era hjärtan” varnar Hebreerbrevet och pekar på dem som Gud hade fört ut ur Egypten, Guds utvalda folk, fäderna i öknen, som fick evangeliet (4:2) förkunnat för sig. ”De hade ingen nytta av ordet de hörde eftersom det inte smälte samman i tro.” Och då hade de ändå allt: löftena, förbunden, t.o.m. evangeliet.
Det finns inget i Skriften som tyder på att Gud skulle ha dragit tillbaka något av det givna. ”Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare känt som sitt” (Rom. 11:2). Däremot har alla löften fått sitt ja och amen i Jesus Kristus (2 Kor. 1:20). Allt detta finns kvar och är tillgängligt för dem som föds in det gamla gudsfolket, också idag. Paulus talar om den tunna slöjan som hänger för ansiktet. För så många är allt så nära och ändå så långt borta och Paulus konstaterar det ”med stor sorg och ständig vånda i hjärtat” (Rom. 9:2). Likväl har det i alla tider och varhelst det finns judar på jorden skett underverk: slöjan har tagits bort. Människor i det gamla gudsfolket har blivit Guds folk. I gamla förbundets tid kallades dessa ”den heliga resten” och Paulus menar att förhållandena är desamma i nya förbundets tid (Rom. 11:5). Men nu tillsammans med hedningar som får nåden att räkna Israels Gud som sin Gud. Paulus skriver om oss hedningar att vi var utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Vi var utan hopp och utan Gud i världen. ”Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod” (Ef. 2:12 f). På nåder har hedningar fått medborgarskap i Israel, det folk som i dess djupaste bemärkelse är ”de som hör Herdens röst”. Dit hörde en gång bara judar, med några få undantag. Och Jesus gör en viktig poäng av undantagen. Människorna i Nasaret, Jesu egna grannar under uppväxten, hörde Guds (!) röst rikligt under trettio års tid och ändå inte. Och så förklarade Jesus för dem att det var änkan i Sarepta och Naaman från Syrien som fick hjälp när det samtidigt fanns så många i Israel som led nöd, därför att dessa hedningar tog vara på Guds röst när den oväntat nådde dem (Luk. 4:23 ff).
Att ”det folk som inte var ett folk” (1 Petr. 2:10), hedningarna, av nåd får kallas Guds folk, får aldrig leda till förhävelse. Paulus varnar oss för högmodet, manar till ödmjuk bävan vid betraktandet av det gamla gudsfolket (Rom. 11:18). Med tanke på att så många döpta hednakristna idag, som har fått ännu mer än de judiska fäderna, faktiskt inte hör Guds röst, utan förhärdar sig, så borde vi bäva ännu mer. Ljusstaken flyttas ifrån oss och vi ser det hända på ort efter ort i vårt eget land.
I ljuset av detta är de förnyade kontakterna med den lilla judiska delen av kyrkan inte oviktiga. Vad innebär det att faktiskt ha ”fått del av det äkta olivträdets feta rot”? Och hur kan den feta roten ge stadga åt den (primärt) hednakristna delen av kyrkan som i väst håller på att förlora sin själ? Judekristna är förvaltare av ett dubbelt arv. Som judar hör de till ett folk som var mottagare av Guds utkorelse och nåd i århundraden (före Kristus), med allt vad det bar med sig av erfarenheter, berättelser, kollektiva minnen, etc. Och som Jesus-troende hör de till ”den heliga resten” av Israel och till de hedningar som inympats genom åren ”från alla folk och tungomål”, ja, till Kyrkan: de som i alla tider och på alla platser hör Herdens röst, med allt vad det bär med sig av erfarenhet och insikt.
Den Jesus-troende juden Sahar Sadlovsky från Israel, numera prästkandidat i Missionsprovinsen, betonar att det gamla gudsfolket inte får berövas sin Messias genom att missionen till dem försummas/förnekas och lyfter också fram hednakristnas ansvar. Sahar är av den meningen att hednakristna (trots kyrkans komplicerade relation till judarna genom århundradena) har en viss fördel i mötet med judar, eftersom Jesus-troende judar ofta avfärdas som förrädare, och för att troende hedningar tycks ha en roll att väcka judars ”avund” (Rom. 11:11 f). Säkert har den judekristna och den hednakristna delen av kyrkan anledning att stå tillsammans i uppgiften, såsom vi också har anledning att ta emot från varandra det som Gud särskilt gett den judekristna delen av kyrkan, respektive den hednakristna. ”Här är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har samme Herre, och han ger av sin rikedom till alla som åkallar honom” (Rom. 10:12).
Jakob Appell
Kh i Immanuelförsamlingen