Ackompanjerad av orgel, fiol, cello och tvärflöjt sjöng församlingen: Brist ut, min själ, i lovsångsljud på denna glädjens dag till tack för all den nåd som Gud så gränslöst rikt dig gav! (Sv.Ps. 12). Fram genom mittgången gick kyrkoherden Jakob Appell tillsammans med sju ungdomar i procession. Efter två terminer av undervisning i den kristna tron, och upptäckter i Guds gränslösa nåd, var det äntligen dags för Marvin, Divine, Ella, Joel, Efraim, Davide och Simon att konfirmeras.
Inledningsvis påmindes församlingen om det uppföljande uppdrag som även ingår i vad vi ofta kallar dopbefallningen: …och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er (Matt. 28:20). Ytterligare ord om Herrens undervisning och uthållighet i tron delades sedan av konfirmanderna själva, innan det var dags för redovisningen. Pedagogiskt leddes församlingen på en vandring genom trons tre artiklar. Tillsammans lät präst och konfirmander, även om nervositeten hos de senare var påtaglig, kärnfulla ord från katekesens olika huvudstycken belysa den Treenige och hans kärlek till sin skapelse, klarast sedd i Kristus och hans försoningsverk. För att uttrycka den trygghet Han skänker nu och på den yttersta dagen stämde församlingen in i Tryggare kan ingen vara, där Jesu trösterika löfte har fått sin plats i hjärtat av psalmen: Ingen nöd och ingen lycka skall utur hans hand dem rycka.
Den tro konfirmanderna tidigare visat sina kunskaper i, fick de efter psalmen bekänna tillsammans med församlingen. I tur och ordning frågades konfirmanderna om de med Guds hjälp ville leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och medmänniskor. Gud hjälpe dem, och oss, därtill!
Slutligen knöt Jakob Appell i sändningsorden an till en av gåvorna som överlämnades – en kavajnål med en fisk. Förutom hänvisningar till de tidiga kristnas sätt att känna igen varandra genom fisksymbolen, drogs även paralleller mellan fiskens behov av att stanna i vattnet och vårt behov av att leva i dopet, och sist även laxarnas lek som påminner oss om glädje även under motstånd när vi vet att vi är på väg till vårt ursprung – vår himmelske Far. Den avslutande psalmen, Nu tacka Gud, allt folk, gav så också möjlighet att uttrycka tacksamhet över de många glädjeämnen denna gudstjänst inrymde.
Låt oss be för dessa unga, och alla döpta att Herren som har börjat ett gott verk i dem, också ska fullborda det till Kristi Jesu dag.
Niclas Olsson
Komminister i Immanuelförsamlingen