Återkommande under hösten har vi de senaste åren kunnat berätta om en kvinnodag, som oftast ägt rum i Göteborg. Vi har bett en av deltagarna, Elisabeth Martinsson, skriva om dagen den 18 november i Immanuelkyrkan på Hisingen:
Till min förvåning och glädje blev jag ombedd att berätta om våra kvinnodagar och även skicka med några bilder. De är från senaste kvinnodagen nu i november. På kvinnodagen samlas vi för att fördjupa oss i ett visst ämne. Vi börjar med att äta lunch tillsammans då vi träffar dem vi inte sett på ett tag. Ibland kan det komma någon vi aldrig träffat. Sedan samlas vi i kyrksalen kring ett visst tema. Det har t ex handlat om förlåtelse, ensamhet och nu sist mobbning. Alltså ämnen vi alla är mycket engagerade i. Vi delas sedan upp i smågrupper där vi diskuterar och ger synpunkter. Ibland anförtror vi något personligt till de andra, vilket fördjupar gemenskapen. När vi är klara med smågrupperna samlas vi alla och delar med oss av vad vi kommit fram till. Detta är mycket givande att vi vågar berätta om våra tillkortakommanden. Då det handlade om mobbning vågade många berätta att de någon gång i livet blivit mobbade och hur man kommit vidare. Någon som själv har varit mobbare berättade också… Extra starkt att berätta det för alla.
Vi blir styrkta av att ta del av Bibelns ord om att Gud är med oss och hjälper oss i alla livets situationer. Vi fikar och äter till sist kvällsmat tillsammans. Kvinnodagen är en dag vi med glädje ser fram emot och det skulle vara glädjande om fler kvinnor kunde ta sig tid att komma. Kanske pappan i barnfamiljer kan passa på att ha en hel dag tillsammans med barnen vilket skulle vara till stor glädje även för dem!
Elisabeth Martinsson
Göteborg
En annan deltagare reflekterar över karaktären av kvinnodagarnas möten och berättar:
Kvinnodagarnas främsta styrka är att de olika delarna tillåts ta tid. Samtalen kring matborden ses som lika viktiga som föredragen och de mer organiserade seminarierna. Det är, inte alltför sällan och säkerligen med viss rätt, som det suckas i församlingarna om att ”vi borde prata mer om det allra viktigaste när vi träffas eller dricker kyrkkaffe”. Och visst kan det vara så! Men ibland tycker jag att det är sorgligt att de vardagliga samtalen kanske ses på som lite ofromma. Är det inte när vi delar vardagslivet och all dess möda och bekymmer (när det är som bäst!) som kärlek och nöd för vår syster eller bror föds och frodas? På kvinnodagarna finns gott om tid för både andliga, kroppsliga, jordiska och himmelska samtal. Mycket skratt. En del tårar. Och det som till syvende och sist förenar oss, och där vi en gång ser fram emot att förenas, är i och hos Kristus!
