Kyrkan – glädjens budbärarinna, del II

18 november, 2023

I Sändebrevet (nr 136) kunde man läsa om det kungliga prästämbetet och i denna del ska vi se lite närmare på försoningens ämbete eller Kyrkans herdeämbete1

Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg. Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft! Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: ”Se er Gud!” Jes 40:9

Inledning

Guds församling på jorden har skapats genom det glada budskapet om Guds Son, sann människa, född i Betlehem, och sann Gud, född av Fadern i evighet. Detta glädjebud blir ännu större, när det står klart att han genom sin död har utplånat våra synder, bekräftat i hans uppståndelse. Av detta glädjebud lever Guds folk. Men samma folk har också anförtrotts detta budskap och har fått det för att dela det med andra.

När en mamma talar med sina barn om Jesus, hans kärlek och hans makt att förlåta och att hjälpa, då är hon ”glädjens budbärarinna”. När en student sitter tillsammans med en kamrat och delar evangeliets hemlighet om den gode Herden, och hjälper kamraten till levande tro, då har han höjt sin ”röst med kraft”. När en kristen berättar för en arbetskamrat om Jesus, är Kyrkan som ”glädjebudbärarinna” i funktion. Men denna artikel ska handla om det särskilda  uppdrag eller ämbete som Kyrkans Herre gett sin församling.

Försoningens ämbete

I 2 Kor 5:17-21 skriver Paulus:

Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.

Dessa rader rymmer flera olika perspektiv på Paulus uppdrag, ämbete – eller ’tjänst’ som Folkbibeln (1998, 2015) har översatt det grekiska ordet diakonía. Paulus visste att han hade ett givet uppdrag. Men han inkluderar flera i detta och skriver ”vi”. ”Vi är sändebud för Kristus.” Han visste att han tillsammans med de andra hade uppdraget att förkunna Guds ord – på Kristi vägnar. Centrum i det uppdraget var att förkunna Kristi försoningsgärning, vilket hör samman med det som denna artikel inledningsvis lyft fram: ”Glädjens budbärarinna”. 

Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens steg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning (Jes 52:7).

Det stora glädjebudet lyfter Jesaja fram några verser senare, den vers som samlar in hela försoningens glädjebudskap, det som är glädjebudbärarnas innersta ärende och kärnan i försoningens ämbete – det budskap som ger oroliga hjärtan frid och öppnar himlen för den som hör och tror:

Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade (Jes 53:5).

Bönen om herdar

Det finns särskilt en sak, som Kristus lägger på sin församling och det är uppdraget enligt Matt 9:37-38:

”Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.”

Bakgrunden till denna uppmaning var att Jesus hade sett att allt folket som kom ut till honom var ”härjade och hjälplösa som får utan herde.” Orden ”som får utan herde” ger en klar anvisning om vad det var för skördearbetare, som Jesus ville att de skulle be om, nämligen herdar. Den följande natten – berättar Lukas –  var han hela natten i bön till Gud (Luk 6:12). Följande dag samlade han sina lärjungar och utsåg bland dem de tolv, som skulle bli hans apostlar. Ur sin stora lärjungakrets hämtade Jesus alltså en utvald grupp. Omedelbart sände Jesus ut dem (Matt 10:1f) på deras första apostoliska herdeuppdrag att samla de förskingrade fåren på Israels berg (Hes 34).

På uppståndelsedagens kväll kom Jesus till sina apostlar. När han hade visat dem sina sårmärkta händer och sin sida sade han:

”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”

Jesus visste att han var sänd av Fadern och såsom sänd var han den gode herden (Joh 10:11ff). Det han sände ut sina apostlar till var ett herdeuppdrag. Det bekräftas av det Jesus sade i sändningsorden till Petrus efter det andra stora fiskafänget:

”Var en herde för mina får” (Joh 21:16).

När Petrus skrev brev till församlingarna i ”Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien” och i slutet av brevet apostroferar de äldste, skriver han:

Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den … Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden (1 Pet 5:1-3).

Petrus hade fått uppdraget att vara herde för Kristi får och uppmanar nu ’prästerna’ att vara herdar för den hjord som anförtrotts dem. När Paulus i Miletus tar avsked av prästerna från Efesus, säger han:

Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod (Apg 20:28). 

I det föregående har Paulus beskrivit sin egen tjänst i Efesus på ett sådant sätt, att man tydligt förstår vad han menar med att vara herde. Hans apostoliska tjänst var en herdetjänst, på samma sätt som Petrus’ ämbete. Det Jesus hade uppmanat sina lärjungar att be om – arbetare i skörden – det förverkligades här i både apostlarnas ämbete och i deras efterträdares tjänst. Det var just herdar, som Jesus ville att lärjungarna skulle be om för de trasiga människornas skull.

Kristi instiftelse

Följer vi nu linjen av budbärare, herdar, förkunnare, genom tiderna tillbaka till Jesus själv, så är det svårt att komma ifrån, att detta försoningens ämbete, apostlarnas herdeuppdrag, är Kristi egen instiftelse. Det var han som valde ut och sände dem. Eftersom han sände dem till att göra lärjungar bland alla folk (Matt 28:19), så säger ju saken sig själv att de inte själva kunde klara uppgiften. Det måste följa andra i deras spår. Den av apostlarna, som mer explicit än de andra, utfärdar förordningar och anvisningar om hur detta ämbete ska föras vidare, är Paulus. I alla församlingar som växte fram genom hans mission tillsattes äldste, skriver Lukas (Apg 14:23). Timoteus fick ta emot apostelns vägledning i frågan. Det är också i breven till honom vi får veta hur det gått till när Timoteus tog emot sitt uppdrag i Efesus (se nedan under ”Handpåläggning”).

Ämbetet i apostlarnas efterföljd är enligt luthersk tradition det femte av Kyrkans sju kännetecken2. Denna övertygelse kommer klart till uttryck i en av den lutherska kyrkans huvudbekännelser, den Augsburgska bekännelsen. I art. V skriver Melanchton, under rubriken ”Predikoämbetet”:

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud …

Den tro det handlar om är enligt den föregående artikeln den rättfärdiggörande tron. I passivformen ”inrättats” ligger underförstått att det är Gud som har förordnat om det. I artikel VII utvecklas vad Kyrkan är och vad som är avgörande i den:

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten …

Våra reformatorer kallade gärna försoningens ämbete för ”predikoämbetet”, och markerar tydligt att det inkluderar sakramentsförvaltning. Dopet är alltid dörren in i Guds rike, vilket också innebär invigning till det konungsliga prästämbetet. Jesu tydliga instiftelse av nattvarden gav den en central plats i fornkyrkan, en plats som den inte alltid fått ha i sentida lutherska sammanhang. Det är värt att lägga märke till att den enda gång, som Jesus talar om ”det nya förbundet” (som utlovats av bl a annat profeten Jeremia, kap. 31:31f), är vid nattvardens instiftande.

Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse.

Till Kyrkans väsen hör att det finns Ordets förkunnelse, dop och nattvard, som förvaltas av dem som Kyrkan insatt. Det kan ju inte finnas vare sig förkunnelse eller sakramentsförvaltning om det inte finns någon som utför detta. Och vår bekännelse talar tydligt om detta. I den Augsburgska bekännelsen, artikel XIV står det under rubriken ”Om det andliga ståndet”:

Om det andliga ståndet lära de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Uttrycket ”vederbörlig (rätt) kallelse” heter på latin rite vocatus, och har blivit den gängse termen för hur en prästkandidat blir förberedd, prövad, kallad och invigd till det heliga ämbetet. Att den som predikar och tjänar vid nattvardsbordet är rite vocatus är viktigt både för församlingen och för den som tjänar. Det är avgörande att församlingen vet vem som är deras herde. Det duger inte att en församling fritt väljer någon som man för tillfället har lite extra förtroende för till att tjäna. Inte minst är det viktigt att den som ska stå inför församlingen och predika Guds ord, där både lag och evangelium är avgörande moment, och som dessutom ska förvalta både dop och nattvard liksom avlösningen, har fått tillräcklig utbildning och en tydlig vigning. 

Där inte ordningen med detta ämbete upprätthålls, kommer sakramenten med deras starka tröst för Guds folk att riskera att förlora mycket av sin kraft, därför att det inte finns någon med ansvaret för deras förvaltning.

Det är avgörande för den som ska inneha detta uppdrag, att han för egen del är helt viss om att han själv tillhör de konungsliga prästerskapet, i visshet om syndernas förlåtelse har frimodighet inför domen. Men också det är avgörande, att han är helt viss om att Gud har kallat honom till denna herdetjänst. Hur kan  han vara det?

Handpåläggning

Ända sedan apostlarnas dagar har vigning till herdetjänsten varit ett avgörande moment av rite vocatus. I breven till Timoteus påminner Paulus sin efterträdare i Efesus, Timoteus, om att invigningen till uppdraget i församlingarna sker genom handpåläggning.

Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord när de äldste lade händerna på dig (1 Tim 4:14).

Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning (2 Tim 1:6).

Det har varit en vigning i Efesus, där kollegiet av äldste (präster) tillsammans med Paulus har lagt händerna på Timoteus. ”Profetord” kan väl syfta både på läsning från profeternas skrifter och profetisk uppenbarelse från någon som kunde uttala ett ord från Herren, till tröst och fördjupad kallelsemedvetenhet. Vilken nådegåva, som Paulus här avser, vet vi inte med säkerhet, men har nog med den nya tjänsten i Efesus att göra, där Timoteus väl närmast fick ett biskopligt uppdrag. Bl.a. skulle han ju pröva (1 Tim 3:1f) och genom handpåläggning insätta nya Ordets tjänare. Men Paulus uppmanar honom att inte ha för bråttom: Var inte för snabb med att lägga händerna på någon (1 Tim 5:22). Den som ska invigas till Ordets ämbete måste vara ordentligt utbildad, prövad och godkänd. Paulus anmodade honom senare mycket tydligt att arbeta med just detta:

Det du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro åt pålitliga personer som i sin tur ska kunna undervisa andra (2 Tim 2:2).

Här finns budkavlen som måste föras vidare. Det är Timoteus’ ansvar att det förverkligas. Pålitliga män måste anförtros uppdraget att bli lärare. ’Lärare’ betyder här de som får ansvar för läran, Kristi lära, och undervisningen av den i församlingarna. Lukas ger en glimt av det ansvar som Paulus själv tog för församlingarna. Från den andra missionsresan läser vi följande:

… Paulus och Barnabas … återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på” (Apg 14:21b-23).

Insättandet av ’äldste’ kopplas här samman med orden om att församlingarna har ’många lidanden’ som väntar. Inte minst då behövs det ledare, som har ett herdeansvar, som finns på plats, som ser hur människorna i församlingen har det och förstår hur de ska tröstas och ledas. Det räcker inte med resande predikanter. Herdar måste finnas på plats och ha ett mandat att förkunna, leda, själavårda, vilket också inkluderar sakramentsförvaltning. I lidandet, motgångarna och den nöd, som alla kristna på olika sätt drabbas av, fordras uthållighet för att nå målet. Här har herdeämbetet, som förvaltar Guds ord och sakramenten, en nyckelroll, ett herdeämbete som församlingen ska värna om.

Paulus och Barnabas insatte, ordinerade, dessa äldste. Men det är värt att lägga märke till att ordet ’utsåg’ är översättning av ett grekiskt ord, som antyder handuppräckning, dvs. att det var församlingens val av herdar, som Paulus och Barnabas bekräftade genom att viga dem. Det har i sin tur säkert skett genom handpåläggning.

Handpåläggningen är ett tecken som åtföljer bönen, och särskilt bönen om den helige Ande över den som insätts. Liksom den helige Ande sänktes över Jesus efter dopet med himmelsk kraft för hans särskilda uppdrag, så är det också här fråga om bön om samme Ande för det heliga ämbetet, Ordets ämbete, som läggs på en man, bön om nådegåvor och kraft till att kunna utföra sitt uppdrag. Det är också ett tecken på den kedja av ämbetsbärare, som den vigde går in i. Därför bör också den som leder ordinationen vara en som alla vet står i ämbetet. Det är det apostoliska ämbetet som förs vidare i församlingarna. Sedan fornkyrkan har det normalt varit biskoparnas uppgift. Men när dessa har avfallit och blivit falska lärare och vägrat att viga trogna prästkandidater, har Kyrkan alltid haft frihet och ansvar att låta församlingens kyrkoherde eller annan präst förrätta vigningen. Men den gamla ordningen med en biskop som står i apostolisk linje tillbaka till apostlarna ska inte föraktas. Den förblir en gåva.

Kyrkans enhet, nådegåvor och ämbeten

Kyrkan har en kallelse att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, … ett hopp, … en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader (Ef 4:3-6). För denna kallelse har det konungsliga prästerskapet fått nåd och nådegåvor, alltefter den gåva som Kristus mätte ut (Ef 4:7). Syftet är att utrustas till helig tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus (Ef 4:12-13). Det finns många nådegåvor i Kyrkan, men centralt för enheten står Guds förordnande om olika ämbeten:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp (Ef 4:11-12).

En fråga, som denna artikel inte närmare berör, handlar om ”predikanter”, ofta benämnda ”lekmannapredikanter” därför att de inte är prästvigda utan på någon organisations kallelse och välsignelse förkunnar Guds ord i bön- och missionshus. 

Skulle man ändå vilja placera in predikanterna i den uppräkning Paulus gör av olika ämbeten, som nämns ovan (Ef 4:11-12), så kan man tänka som Dr. Peter Fjellstedt gör i sin pastoralavhandling, att predikanten kan anses tillhöra profeterna om han äger profetens nådegåva och kan visa att han äger en sådan gåva. Men för församlingen är det avgörande att den bevarar apostolisk ordning genom Kyrkans herdeämbete. 

‘Evangelist’ motsvarar knappast i NT det som vi i allmänhet lägger in i det ordet utan inbegriper ett mer övergripande ansvar för att evangeliet blir förkunnat i god ordning inom ett bestämt område. Utöver Ef 4:11 finns ’evangelist’ bara på två ställen i NT. Paulus kallar Timoteus för ‘evangelist’ (2 Tim 4:5), och han utförde närmast en biskops uppdrag. Så kallas också Filippus, en av de sju, för ‘evangelist’, när Paulus och hans medarbetare besökte honom i Caesarea. Säkert hade också han närmast ett episkopalt ansvar för församlingarna och missionen i Samarien (Apg 21:8)3.

Kvinnor i Ordets ämbete?

Frågan om kvinnliga präster och förkunnare har varit ett tung börda över stora delar av kristenheten det senaste århundradet.

Som 17-åring deltog undertecknad i en ungdomsgrupp i en Göteborgsförsamling, några år efter kyrkomötets beslut att öppna Ordets ämbete för kvinnor (1958). Det var biskopsvisitation och biskop Bo Giertz († 1998) var gäst i den stora gruppen ungdomar. När det blev frågestund, fick biskopen frågan, varför det skulle vara fel med kvinnliga präster. Han svarade mycket kort: ”Därför att Guds ord säger så! Nästa fråga!” Om någon nu vill veta hur biskopen argumenterade utifrån Guds ord, så har han gett tydlig framställning inte minst i sin kommentar till NT, som han skrev åren efter sin pensionering (1970). Det handlar särskilt om betydelsen av dessa två ställen: 1 Kor 14:34-38 och 1 Tim 2:11.

… Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Liksom i alla de heligas församlingar ska kvinnorna vara tysta i era församlingar. De får inte tala … det jag skriver till er är Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd (från 1 Kor 14:33-38).

I Korint var det uppenbarligen så, att kvinnor hade börjat predika i församlingarna. Det var säkert en anpassning till tiden. Här fanns många hedniska tempel med stor aktivitet och somliga av dessa hade prästinnor som betjänade gudomen. Grunden för Paulus allvarsamma ord i den här saken bottnar i detta att ”det är Herrens bud”. Det torde betyda, att Herren Jesus, då han gav apostlarna sina befallningar (Apg 1:2) under tiden mellan uppståndelsen och himmelsfärden, också gav denna förordning angående män och kvinnor i det apostoliska uppdraget. Jesus själv var ju hela tiden helt fri från tidens falska uppdelningar. Om han hade velat utse en kvinnlig apostel, så hade det funnits många möjligheter och flera goda kandidater. Men han gjorde inte det. Bara detta, att han i sin stora krets av lärjungar hade många kvinnor var ett brott mot den judiska ordningen. De deltog i undervisningen likaväl som de manliga lärjungarna. Men han utsåg dem inte till apostlar.

Uttrycket ”tala i församlingen” (laléin en ekkläsía) är den tekniska termen för undervisningen i församlingen. Här finns en fördelning av uppdrag i församlingen på samma sätt som man och kvinna i äktenskapet har olika roller. Inför tillsättande av ämbetsbärare i Efesus, fick Timoteus en tydlig anvisning om att det inte var möjligt att välja kvinnor till ’lärare’:

Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen … (1 Tim 2:12).

I en äldre svensk översättning (1917) används orden ’uppträder som lärare’. Den är lärare i församlingen som vid församlingens sammankomst stiger upp i predikstolen eller talarstolen, läser Guds ord, utlägger och förklarar och tillämpar det på sina åhörare. Det skriver nu Paulus att kvinnor inte kan göra. Om apostlarna har auktoritet i frågan om evangelium, så har de samma auktoritet när det gäller vilka som ska förkunna. Den gamle Göteborgsbiskopen hade ett bibliskt fundament att stå på, när han trots mycket motstånd förblev trogen den bibliska ämbetsuppfattningen.

I en liten läsvärd skrift av den danske teologen Flemming Frøkjær-Jensen, Ett positivt nej till kvinnliga präster, (utgiven av KFB – Kyrkliga Förbundets bokförlag, översatt av Lars Edvardsson, med förord av G A Danell, 1994) lyfts den bibliska skapelseordning fram, där äktenskapet och livet i församlingen står under samma principiella ordning, när det gäller man och kvinna.

Glädjens budbärarinna

Kristi kyrka, Sion, Kristi brud, har anförtrotts det stora glädjebudskapet. Som förvaltare av detta budskap är det varje enskild medlems ansvar att stå med i vittnestjänsten, trösta sina medkristna, undervisa sina barn, lovprisa i församlingen men också att delta i ansvaret för att försoningens ämbete förnyas och upprätthålls, för församlingens skull. Kristus har alltså i sin församling satt några i ett ämbete, som ska hjälpa Guds folk att med uthållighet och tålamod bli kvar i den stora glädjen också när livet är en ökenvandring mot det eviga livet.

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp (Ef 4:11-12).

Av Bengt Birgersson, prost | Foton: unsplash.com, Jan Wallberg

Noter:

  1. De båda artiklarna är en bearbetning av ett bidrag som undertecknad skrivit för festskriften: Nåde & sannhet till Jan Bygstad. ↩︎
  2. Se Martin Luther Om koncilierna och kyrkan (1534), översatt och utgiven av Evangelieföreningens förlag, Vasa 1994. ↩︎
  3. Se Bengt Birgersson Som stjärnor i Herrens hand, Församlingsförlaget 2011, sid 69f. ↩︎

Del 1 hittar du här: Kyrkan – glädjens budbärarinna, Del I