Vigningen av pastor, teologie doktor Matti Väisänen till biskop i Missionsprovinsen samt hans ämbetsförrättning är följder av det nödläge som råder i Finlands evangelisk-lutherska kyrka och som strider mot Bibeln samt den lutherska bekännelsen. Även under sådana här exceptionella omständigheter bör man trygga kyrkans juridiska kontinuitet, alltså den kyrkorättsliga kontinuiteten. Detta berättigas av kyrkans nödrätt (”Notrecht”).

Bibeln och de lutherska Bekännelseskrifterna är källan för kyrkans egentliga, gudomliga, rätt (”ius divinum”). Denna rätt är inte en diffus, religiös principförklaring som saknar konkret rättslig verkan. I offentligheten har man utan någon kunskap om frågan ideligen velat framföra en dylik felaktig bild av kyrkorätten. I själva verket växer denna syn fram ur den tyske kyrkojuridiske forskaren Rudolph Sohms (1841–1917) tänkande, där det religiösa och rättsliga kontrasterades tvärt. Förenklat: I Sohms rättstänkande kom religionen från kyrkan, rätten från staten. Detta Sohms arv har varit särskilt ihärdigt i Finland. Exempelvis avlidne lagfarne assessor Gunnar Träskman har undervisat att den enda rätt som kan gälla i kyrkan är den som fåtts från staten. Med detta ohållbara påstående räcker Rudolph Sohms grundtanke handen åt rättspositivismen, som i sin tur utgår från ateismen och förnekar all naturrätt. Den positivistiska rätten beslutas, bestäms och påtvingas enbart av den starkaste viljan eller aktören. Den kristna naturrätten (”lex naturalis”) däremot växer fram ur den kristna skapelsetron och utgör således en klar motsats till all rättspositivism. Det tal om ”teologisk rättspositivism” som förekommit i kyrkan (Hannu Juntunen) handlar närmast om kyrkopolitisk lek med ord. Genom att operera med Bibelns inbillade oklarhet går man emot kyrkans lära om ”claritas/perspicuitas Scripturae” samt trampar ner den lutherska ”sola scriptura”-läran, alltså kyrkans bibelauktoritet. I praktiken överförs all beslutandemakt till den formellt beslutsföra majoriteten av en synod eller något annat kyrkligt organ, vilket strider emot den kyrkorätt som följts efter Andra världskriget.

I detta förbigås för det första att redan den tidiga kyrkan hade sin egen rätt i två och ett halvt århundrade, då den levde som grymt förföljd minoritet. Den tidiga kanoniska kyrkorätten föddes uttryckligen i kyrkan av kyrkans tro. Den mottogs ingalunda från de kejsare som förföljde kyrkan. För det andra led Sohms skola sitt största skeppsbrott i Det tredje riket 1933–1945. Det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP representerade en rätlinjig, rättspositivistisk ’den starkares rätt’ trots att nazismen eljest, i princip förkastade positivismen. Man påstod att Adolf Hitlers makttillträde (”Machtergreifung”) skulle ha upphävt all gammal rätt och i stället ha skapat en revolutionsrätt som fritt förverkligar sig själv och dikteras av politisk ändamålsenlighet. Denna princip motstods bland annat av den leipzigska juristen Wilhelm Flor (1883–1938) som gick över till Kyrkokampens (”Kirchenkampf”) sida och åberopade många gånger framgångsrikt den juridiska kontinuiteten, alltså rättskontinuiteten, ända tills krigets utbrytning år 1939 slutligen överförde Tyskland som polisstat till den olagliga, gränslösa statsterrorns krets.

Tysklands kyrkokamp tvingade de evangeliska kristna till att omvärdera och finna åter kyrkans juridiska bas, för de hade emot sig en total, fientlig statsmakt som på olika sätt genom steriliserings- abort- och gasningsprogram gick i krig mot sina egna medborgare. Med sina raslagar bröt den allvarligt mot den katolska kyrkans, den kyrka som samlar alla folk och raser, trosbaserade rätt på rasliga grunder bl.a. förvägrade statsmakten medlemskap i Rikskyrkan (”Reichskirche”) av vissa och tog bort medlemskapet från andra. Tidigare hade de kristna gått till kamp mot slaveriet med Bibelns rätt såväl i Afrika såsom i Nord-Amerika på 1700- och 1800-talet. Bibelns gudomliga rätt gick då före ekonomiska fördelar och formella krav på laglighet. I Tyskland insåg man att kyrkan inte kunde leva endast av motstånd. Man var också tvungen att skapa rätta, bibel- och bekännelseenliga kyrkliga strukturer som kunde förverkliga kyrkans liv och uppgift. Eftersom dessa strukturer saknade formell laglighet kallade man dem för strukturer fordrade av nödläget. Den noggranne läsaren märker att förlitandet på dessa nödstrukturer som schism var en möjligast ickeschismatisk lösning: man grundade inte ett eget kyrkosamfund utan fortsatte att leva och verka i den existerande kyrkan genom att sträva efter att kyrkans strukturer och verksamhet skulle bli mer enligt Guds ord och bekännelsen. Övergången till dessa av nödläget fordrade strukturer och agerandet inom deras ramar berättigades och styrdes av kyrkans nödrätt (”Notrecht”). Dess syfte var att bevaka kyrkans juridiska rättskontinuitet.

Förutom kyrkans förvaltnings- och styrelsestruktur tillspetsade sig kontroversen mellan kyrkans formella rätt och nödrätt speciellt i frågan om ämbetet. Tvisten gällde prästskolningen och -ordinationen. Prästskolningen överfördes från de politiskt kontrollerade och ideologiskt förenhetligade (”Gleichschaltung”) teologiska fakulteterna till professorernas hem och inofficiella seminarier. Exempelvis, Dietrich Bonhoeffers (1906–1945) undervisningsverksamhet i Zingst och Finkenwalde saknade Tyska rikskyrkans officiella godkännande.

Kyrkans nödrätt har tydligt skrivits in i Lutherska bekännelseskrifternas centrala delar som Augsburgska bekännelsen och Schmalkaldiska artiklarna. Samma grupp av frågor behandlas omfattande och grundligt även i boken ”Om påvens makt och överhöghet”. Biskoparnas makt kan inte sträcka sig längre än Bibelns ord. Om biskoparna sätter i gång något sådant som är emot Guds ord i kyrkan är det inte endast de kristnas rätt utan direkt deras plikt att avsäga sig sådana biskopar, ty i och med sitt agerande har dessa förlorat den maktposition i kyrkan som grundar sig på den gudomliga rätten. I Finland råder en mjuk variant av ett totalt samhälle. Denna mjukhet forminskar emellertid inte alls dess totalitära utveckling. Samhället tolererar och styr med lagstiftningen utvecklingen mot s.k. politiskt korrekta, post-marxistiska värden eller rentav motvärden och syner, som om dessa var de enda möjliga och saknade verkliga alternativ. Som exempel på motvärden kan nämnas det konsekventa åsidosättandet av det kristna äktenskaps- och familjeliv som grundar sig på guds- och skapelsetron. I deras ställe har kommit en allmän promiskuitet och andra hedonistiska sexuella förhållanden. I och med aborteringarna och eutanasin har respekten för människans liv som Guds avbild så att säga kastats ut till vargarna. Den socialdarwinistiska bolsjevismen och nationalsocialismen gjorde i tiderna dessa mord till redskap for barbarsamhällets statsterror.

Den post-statskyrkliga majoritetskyrkan drabbas naturligtvis allvarligare av det tryck som samhällsförändringen för med sig än mindre kyrkosamfund. I västerländerna har flera dylika kyrkosamfund nästan helt gett efter för attacken av motvärden samt politiskt korrekta värden utan alternativ. Exempel på detta är episkopalkyrkan i USA, flera kongregationalistiska kyrkor, lutherska ELCA och i Europa Svenska kyrkan. De afrikanska kyrkorna i sin tur har motsatt sig kraftigt till denna västerniseringsutveckling och t.o.m. börjat bryta den kyrkliga gemenskapens band till kyrkorna i väst. Finlands evangelisk-lutherska kyrka har långt följt ELCA och Svenska kyrkan. Detta har inneburit att man lösgjort sig från ”sola scriptura”-läran som är omistlig för den lutherska bekännelsen. Att lösgöra sig från Bibeln är att lösgöra sig från Kristus-läran, alltså kristologin, eftersom den heliga Skriften enligt vår tro och bekännelse är från början till slut och genomgående Kristi bok. Då kyrkans förvaltningsstruktur glider in i en lära och praxis som strider mot kyrkans egen tro och bekännelse hamnar kyrkan i ett nödläge som måste justeras i enlighet med kyrkans egen läro- och rättsgrund.

Nödrätten utlöses alltid av någon konkret fråga. I Sverige och Finland har det varit prästvigningsstoppet, biskoparnas faktiska beslut att vägra prästviga dem som inte godkänner kvinnoprästerskapet. Frågan om godkännandet och gynnandet av det homosexuella levnadssättet i kyrkan har numera kopplats samman med detta problem. Biskoparna har officiellt erkänt att sådana präster och prästkandidater som inte godkänner kvinnoprästerskapet inte är ”eo ipso” heretiska och därmed olämpliga för prästämbetet på basis av den gudomliga rätten. Samtidigt finns det bland biskoparna allt flera sådana vars undervisning är heretisk vad gäller läran om Skriften och kristologin. Det råder en orimlig situation där en allt mer heretisk ämbetsmannakår vägrar viga rättrogna kandidater till ämbetet. Enligt den lutherska bekännelsen berättigade det osakliga ordinationsstopp, som biskoparna i Rom utövade i Tyskland under reformationstidevarvet, församlingarna att kalla och viga präster åt sig själva. Denna nödrätt är tydligare än tydligast.

Enligt den lutherska läran är biskopsdömet inte ett från kyrkans ämbete separat stånd som grundar sig på gudomlig rätt. I princip kan varje präst som kallats till tjänsten förrätta en regelrätt prästvigning. Då det fungerar rätt, enligt bibeln och bekännelsen, är biskopsdömet emellertid en god mänsklig ordning som uppehåller och befrämjar kyrkans enhetlighet och kontinuitet. Biskoparna och kyrkomötet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka har alltså själva utlöst den situation som kräver nödrätt genom att stöda sig på ordinationsstoppet på ett sätt som dömt reformatorerna. Denna nödrättsenliga situation ger pastor, teologie doktor Matti Väisänen en tillräcklig, på kyrkans bekännelse grundad rätt att fungera som biskop. Biskop Matti Väisänen har på intet sätt motiverat sitt biskopsdöme eller skött sitt ämbete på ett sätt som skulle utsätta honom för anklagelser om villolära.

I denna fråga är det slutligen inte Matti Väisänen som står på tempelmurens utsprång, utan Finlands evangelisk-lutherska kyrkas förvaltningsorgan. Deras avgöranden i denna 2000-talets kyrkokamp och ytterst moderiktiga version av tinget i Kalajoki visar också deras faktiska läge i förhållande till Bibeln och den lutherska bekännelsen, alltså Finlands evangelisk-lutherska kyrkas rättsbas.

Pastor, TD Anssi Simojoki

Koulukatu 19, 23500 Nystad, FINLAND

2010-09-17