Det är nu ett år sedan biskop emeritus Lars Artman lade ned sin stav i samband med Högmässan på Gratia Dei den 1 mars 2020. Lars hade då varit en av Missionsprovinsens biträdande biskopar i 14 år och haft delegerad tillsyn av tolv präster och sex församlingar. Sändebrevet når honom nu ett år efter stavnedläggningen för att blicka tillbaka.
Vad var din första tanke när du blev nominerad och sedan vald till biskop?
Jag tänkte att nomineringen var ofarlig eftersom det var otänkbart att jag skulle bli vald. Jag ställde ändå upp eftersom vi i kyrkokampen i Svenska kyrkan brukade sträva efter att få fram ett fullt förslagsrum i kyrkoherdeval och liknande. Valet blev en total överraskning och så jordiskt osannolikt, att jag var tvungen att tro att det var den Högstes vilja.
Hur skulle du vilja beskriva din personliga resa?
Uppvuxen och rotad i det svårt sekulariserade lundastiftet. Både landskapet och församlingarna är främmande för en helig allmännerlig och apostolisk kyrka. Med en halvsekulariserad bakgrund drabbades jag trots detta, som sjuttonåring, av ett bibliskt paradigmskifte som kan sammanfattas med Joh 3:16.
Som lat lundastudent blev jag efter 8,5 års studier till slut prästvigd för Göteborgs stift. Alla åren var en ständig och prövande ovisshet om det kunde finnas en framtid för den som hade ”fel” uppfattning i ämbetsfrågan. Men biskop Bertil Gärtner tog emot mig med öppna armar. Lika säkert som jag visste att jag inte ville bli präst, lika säkert visste jag att det ingick i planen med mitt liv, att jag skulle bli det.
Under mina 21,5 år som aktiv präst i Svenska kyrkan tjänstgjorde jag i fem pastorat, 14 församlingar, i tre olika stift. Utöver detta var jag även under fem år ungdomssekreterare i ELM-BVs ungdomsorganisation. Således har min fru Lena och våra fyra barn prövats både av uppbrott och mina långpendlingar.
Från min studietid bär jag med mig att ingen teologie studerande borde behöva studera under en sådan ängslan och ovisshet, som jag gjorde. Därför är jag aktiv i kyrkokampen och jublande glad över Församlingsfakulteten i Göteborg.
När du nu ser tillbaka på din tid som biskop, hur går dina reflektioner i grova drag?
Vi bildade inte Missionsprovinsen för tidigt, snarare tvärtom. Det var i sista sekunden och det är ett stort tacksägelseämne.
Det har varit fantastiskt att uppleva hur äldre och yngre koinonier har blivit fun-gerande församlingar, med biskoplig tillsyn. Många teologer på 1900-talet menade att den nytestamentliga församlingen var något historiskt som inte gick att åstadkomma i nutiden. Men det gick!
Vad har du lärt dig i ditt uppdrag som biskop?
Redan från min militärtjänst visste jag hur viktig personalvården är och hur skadligt det blir när den inte fungerar. Nu har jag fått lära mig hur begränsad och otillräcklig jag är.
Missionsprovinsen har nu funnits i 18 år, om du skulle sätta ord på Missionsprovinsens resa så långt, vad skulle du säga?
Kyrkokampen har resulterat i att den nytestamentliga församlingen nu är en verklighet. Vi har börjat bli mer evan-geliecentrerade, gudstjänstcentrerade och Kristocentriska. Men detta är bara den ringa begynnelsen.
Vad tänker du om Missionsprovinsens väg framåt?
Fortsätta och fortsätta, i kontinuiteten med början. Fortsätta att vara Kristi Kyrka i Sverige. Fortsätta att bäras av arvet från seklerna.
Kanske börja visa civil olydnad om den hårda begränsningen av antalet gudstjänstfirare fortsätter.
Hur skulle du, med få ord, vilja beskriva vad Missionsprovinsen är och varför den behövs?
Gammal vanlig hederlig äkta kristendom som är trovärdig. Som möter människan där hon är och inte där somliga tycker att hon borde vara. Syndernas förlåtelse räcks till Sveriges folk, i Jesus namn och blod.
Vad gör du som emeritus?
För att fungera som Jesus lärjunge behövs ett bibel- och böneliv. Inte bara enskilt utan också i gemenskap med andra i ett gudstjänst- och församlingsliv. Vi behöver ett sakramentalt liv som står i kontinuitet med det som Jesus lärde. Detta är inget fritidsintresse, utan en livsform. Man känner igen det som ett rörelsemönster. Jesus lärjunge är på väg från ett nattvardstillfälle till nästa nattvardstillfälle, och livets mening får sin tolkning och tydning av detta. Därför har jag glatt mig åt att Missionsprovinsens församlingar här i Skåne inte ställt in sina gudstjänster under pandemin, utan istället fortsatt med ökat antal.
En vanlig lärjunge har en fast plats i sitt rörelsemönster, som han oftast återvänder till, men med biskopar är det annorlunda. På samma sätt som pjäserna i ett schackspel har olika rörelsemönster så har också vi i Kristi Kyrka det. De som har en mitra (löparen) rör sig diagonalt och längre än de flesta andra. Ofta är de aktivast i början av ett parti, och offras innan spelet är slut. Biskopen, han med mitra, har ett rörelsemönster som skiljer sig från övriga i Kyrkan. För han är den ende egentliga gudstjänstbesökaren, som har till uppgift att pröva (visitera) förkunnelsen. De and-ra besöker inte gudstjänsten, de är gudstjänstfirare! De ska frimodigt kunna lyssna på sin herde utan att behöva oroas över om det han säger är rätt och riktigt.
Som ungdomssekreterare fick jag 1992 ett omfattande rörelsemönster bland kyrkoförsamlingar, skolor, missionsgårdar, missionshus och ungdomsgrupper. Ett rörelsemönster som sedan dess har varit i omvälvning. Även om jag själv haft detta rörelsemöster så har jag hela tiden tänkt på orden i kyrkobönen: Samla Ditt folk kring Ordet och Sakramenten, som blev mitt valspråk.
När jag för ett år sedan lade ned biskopsstaven på Gratia Deis altare begränsades mitt rörelsemönster. Men rörelsemönstret har blivit en livsform, även om det för närvarande mest berör de skånska församlingarna i Lund, Helsingborg och Kristianstad. Jag hoppas och ber om bättre tider.
Henrik Vestergård
Redaktör