Mission bland judar

Håkan Sunnliden har varit medlem i Missionsprovinsens prästkollegium sedan 2019. Han prästvigdes i Svenska kyrkan 1978 och har under årens lopp haft tjänster i Stockholm, Värnamo och Hjälmseryd. Sunnliden slutade sin anställning 2016 och har sedan dess bland annat varit verksam som författare till ett antal bibelkommentarer, böcker om alternativa kyrkomodeller i en postmodern tid och om mission bland judar. 2021 gav han ut boken Roten som bär dig: om Israel i Nya Testamentet (Semnos Förlag AB). Profilutskottet har bett honom skriva en introducerande artikel om Israels plats i Guds frälsningsplan.

Mission bland judar
Av Håkan Sunnliden

Rubriken kan synas onödig med tanke på att mission ska bedrivas bland alla folk. Jesus gav de sina befallningen: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, Matt 28:19f. Det är den uppståndne Herren och Frälsaren som talar till apostlarna och den framväxande församlingen. Det går att tänka att hundratals var samlade vid det tillfället. Paulus skrev nämligen att Herren Jesus en gång ”visade sig för mer än femhundra bröder på samma gång”, 1 Kor 15:6. En bra utgångspunkt för en artikel som denna är att de alla var judar. ”Frälsningen kommer från judarna”, säger Jesus i Joh 4:22. Den förhärskande tanken att det judiska folket avvisade Herren Jesus stämmer därför inte helt. Det har ända sedan Abrahams tid funnits åtminstone en rest som satt sin lit till Messias. Idag torde antalet judar som känner igen Messias i Jesus från Nasaret vara fler än tidigare.

Av alla folk på jorden har Gud utvalt Israel att vara hans egendomsfolk, se till exempel 5 Mos 7:6 och 14:6. Detta folk ska utgöra ”ett rike av präster och ett heligt folk”, 2 Mos 19:6, i världen. Jesus var naturligtvis införstådd med sitt folks uppdrag när han avfärdade den kanaaneiska kvinnan med orden: ”Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus”, Matt 15:24. Jesus tog sin an och fullbordade det judiska folkets utkorelse och kallelse. Behöver då inte judar få höra om detta? Självklart behöver de det.

Jesus öppnade dörren på glänt när han mötte den kanaaneiska kvinnan, men Paulus blev den som fick kallelsen att vara hedningarnas apostel. Inte desto mindre var han mån om att aldrig gå förbi sina judiska bröder och systrar. På sina resor sökte han sig regelmässigt till synagogorna. De var prioriterade många år efter att Jesus gett de sina den så kallade missionsbefallningen.

Paulus skrev Romarbrevet år 57 e Kr och talade där varmt och innerligt om det judiska folkets företräden och kallelse.¹ Situationen var särskilt prekär i Rom sedan judarna återvänt efter att ha blivit utvisade av kejsare Claudius år 49 e Kr. Det verkar ha pågått en öppen strid mellan de judar som avvisade Jesus och de som inte gjorde det. Situationen förvärrades förmodligen av att de hednakristna tycks ha kommit att utgöra en majoritet. Paulus missionsiver var präglad av Jesus: att ”hela Israel” skulle bli frälst.² Han använde hela tre kapitel av Romarbrevet åt att försöka förklara Israels utkorelse och kallelse för de hednakristna. Gud lät inte det judiska folket snubbla för att det skulle falla, Rom 11:11, utan för att evangelium om Jesus skulle nå ”alla folk”, jämför Gal 3:14. ”När det gäller evangeliet är de fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull” skrev Paulus, ”för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse”, Rom 11:28f.

Omskärelsen praktiserades av de omkringliggande folken till det gamla Israel. Den ansågs vara en manbarhets- eller initiationsrit. Det kan finnas flera förklaringar, men för det judiska folket var och är den närmast ett tecken på Guds förbund med Abraham. Omskärelsen är en symbol för tro och lydnad. Hur det stod till med den saken kan vi läsa om i Skriften. Det gick sällan bra och det är mot den bakgrunden vi ska förstå orden om att Herren själv en dag ska ta sig an, inte bara det judiska folket utan ”alla folk. Han ska, som Skriften säger, omskära våra hjärtan för att på så sätt lära oss tro och lydnad, 5 Mos 10:16, 30:6 och Jer 4:4. Det var, som vi vet, ingen oviktig fråga för de första kristna som fick sitt svar i dopet till Jesus Kristus. Genom dopet till och tron på honom fick varje människa, ”juden främst, men också greken”, ett rätt förhållande till Gud. ”Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven”, skrev Paulus både i Rom 2:28–3:3 och Kol 2:11.

”Alla folk” inkluderades i den frälsning Gud berett världen. Paulus är mån om detta från början till slut. ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus … Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna … tillhör ni Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet”, Gal 3:26ff, 4:28, se också Rom 9:8, 11:16f, Ef 2:11–22 och Hebr 6:17. Det riktigt stora vid den här tiden var att också hedningarna fick del av försoningen. Betyder det att Gud har ”förkastat sitt folk? Verkligen inte”, skrev Paulus i Rom 11:1, men kyrkan har i ett historiskt perspektiv gjort det.

Det finns knappast någon läsare av den här artikeln som är okunnig om de förföljelser som följt den judiska historien sedan årtusenden, alltifrån den tidiga antiken fram till våra dagar. Tyvärr går inte den kristna kyrkan fri från skuld. Antisemitismen lever och är fortfarande stark, men det gör bara den remarkabla vändning som pågår inom kristenheten än mer angelägen. Efter Andra världskrigets slut ställdes frågorna på sin spets: Är det judiska folket fortfarande Guds egendomsfolk? Hur ska vi förstå profetorden som talar om judarnas återkomst till landet Israel? Har tiden kommit när ”hela Israel” ska bli frälst? Frågorna kan mångdubblas och svaren likaså. Det är i hög grad en fråga om hur vi tolkar Bibeln.

I vår tid är det många som har oklara uppfattningar om det judiska folket. Därför är det viktigt att se över vår relation till det. Det räcker inte med att kalla sig själv för ”Israel-vän” eller se ner på dem som menar sig vara ”ersättningsteologer”. Bibeln har, som vi sett, sitt eget perspektiv. Det är nu nödvändigt att tala om mission bland judar. Profeten Jesaja beskrev budskapet på följande sätt:

Trösta, trösta mitt folk! Säger er Gud. Tala till Jerusalems hjärta och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess skuld är försonad. Jes 40:1f

När vi talar kollektivt om Israels fall måste vi minnas att det alltid funnits och fortfarande finns messiastroende judar. Israels förhärdelse omfattar inte alla. Den är dessutom endast tillfällig – för vår skull – och i ändens tid blir hela Israel frälst, Rom 11:26. Den kristna kyrkan har en väldig utmaning och uppgift att berätta om Jesus som Messias om den ska kunna väcka Israels avund, Rom 11:14.

Mission bland judar ställer stora krav på oss kristna. Vi behöver inte bara förstå våra historiska misstag utan lika mycket de villfarelser som fortfarande råder bland oss. Kanske kan ändå vår glädje, tacksamhet och vårt vittnesbörd över att ha fått lära känna Israels Gud göra många judar glada och stolta över det förbund och de företräden Gud har gett dem. När den slutliga uppenbarelsen ägde rum i Jesus Kristus var det långt ifrån alla som kände igen honom. Judar hade ofta en iver för Gud, men saknade den rätta insikten, tron på Jesus som Messias/Kristus, skrev Paulus i Rom 10:2.

Evangeliets hemlighet fanns hos dem hela tiden, men för de flesta var den fördold. Tänk om den tid då evangeliet om Guds hemlighet ska uppenbaras för dagens judar är inne?

1. Paulus börjar räkna upp judarnas företräden i Rom 3:1f, men avbryter sig själv för att sedan fortsätta uppräkningen i 9:4ff.
2. Det hebreiska uttrycket kol-Ysrael, i Rom 11:26, förekommer 148 gånger i LXX. Varje gång syftar det på det etniska Israel. Det inkluderar inte nödvändigtvis alla individer.