Provinssekreterarens rapport
Den 15 september 2018 hölls regionalt prästmöte i familjen Andreas Karlgrens rymliga bostad i skånska Kävlinge. Ett tiotal präster var samlade under bp Lars’ ledning. Förutom Jan-Erik Appell, Magnus Olsson, Simeon Appell, Mattias Lindström, Patrik Toräng, Bengt Ådahl deltog även bp Roland. Särskild gäst var komminister Björn Gustafsson från Gustaf Adolfs församling i Helsingborg. Undertecknad var inbjuden att medverka med ett föredrag.
Efter Laudes följde ett spännande samtal om var i södra Sverige nästa församling i Missionsprovinsen (Mpr) kunde finnas. Här utkristalliserades tydligt två städer, Helsingborg och Jönköping. I Helsingborg finns flera Mpr-präster inom resavstånd. En har sitt civila arbete där. I Jönköpings närhet finns Huskvarna, där Kyrkliga Förbundet har en gudstjänstgemenskap, med flera medlemmar, som står Mpr nära. Ett konstruktivt samtal fördes om vägen fram.
”Missionsprovinsen om 20 år” – ett egendomligt ämne. Ingen människa kan veta vilka förutsättningar som gäller då och vilken utveckling Mpr får under de kommande två decennierna, men det finns några trådändar vi ska nysta i och se framåt mot år 2038. Det låter väldigt långt borta. Men ser vi tillbaka och tänker 1998 känns nog inte det … särskilt långt borta.
Jag vill säga något om:
1) förutsättningarna, 2) Herrens befallning, 3) ett drömscenarium och 4) något om löftena.
Förutsättningarna handlar om de yttre förutsättningar som då finns i samhälle, politiska förändringar och den allmänna kyrkliga situationen.
Den demografiska förändring som ägt rum fram till år 2038 är svår att sia om. Det som skett de senaste 20 åren invandringar är dramatiska. Det finns en minoritet bland dessa som är kristna, men det stora flertalet är muslimer. Och muslimska befolkningen är inte särskilt intresserad av att bli kulturellt integrerad i vårt land. När dessa grupper bildar familj – många är just nu ensamstående unga män – blir dessa ett växande muslimskt samhälle. Det är troligt att det i flera städer om 20 år finns starka krav på sharia.
För 20 år sedan anade många att frågan om likakönade relationer var under uppsegling, och att det i kyrkan skulle bli den stora frågan efter frågan om kvinnliga präster. På några få år har hela det normkritiska projektet med sitt tydliga nej till de skapelsegivna ordningarna med man och kvinna fått ett ofattbart genomslag i samhällets breda lager. Ännu tolereras, med nöd och näppe den som som offentligt inte accepterar denna opposition mot skapelsen. Men hur det ser ut om 20 år är svårt att säga. … polygami kan vara sanktionerat. Abortsituationen har säkert inte ändrats och samvetsfriheten och yttrandefriheten har säkert inskränkts än mer.
– Vad med det geoplitiska läget 2038? Kanske är Sverige ett ockuperat land, så som Israel var när Kristi kyrka tog gestalt efter Jesu himmelsfärd.
Att vårt lands ekonomiska situation kommer att ha ett helt annat utseende pekade Andreas Karlgren på i det efterföljande samtalet. Han sade bl a följande: “Inom den kommande generationen – kanske inom så kort tid som 20 år – menar forskare att två utvecklingar kommer att förändra den ekonomiska grundvalen för vårt samhälle. När det gäller vanliga arbetarjobb beräknas det att drygt hälften kommer försvinna genom robotiseringen. När det har skett finns det inte längre några lagerarbetare, yrkeschaufförer eller undersköterskor. När det gäller högkvalificerade jobb kommer stora segment bland dessa att konkurreras ut av datorer med artificiell intelligens. I yrkesgrupper som jurister, ekonomer, läkare och liknande historiskt trygga yrkeskategorier kommer en stor del av de som nu påbörjar en utbildning inte kunna arbeta ett helt yrkesliv. Det blir en prövning för vårt folk som så länge haft förvärvsarbete som en säker källa till dagligt bröd.” Att detta får följder för pastoralvården är säkert.
Den kusliga verklighet vi idag upplever med en rikstäckande kyrklig organisation, som helt bejakar det normkritiska projektet, är troligen inte utraderad om 20 år. Många tänker att Svenska kyrkan imploderar (exploderar/faller sönder inåt). En kyrklig organisation, som säger sig föra Guds talan i ett folk och samtidigt trampar en rad grundläggande ordningar under fötterna kan inte bestå. Vi anar katastrofen, där en kyrka läggs i ruiner. … Värre än allt annat i denna sönderfallande kyrka: förlusten av det äkta evangeliet om Kristus, den levande Gudens Son, som lidit döden, kroppsligen uppstått och som kommer åter i härlighet till dom och upprättelse. Denna dubbla möjlighet är närmast förbjuden att predikas i den andligt ruinerade kyrkan idag – hur är det då om 20 år?
Trots allt gäller Herrens befallning. Hela det uppdrag Herren har gett sin kyrka står kvar 2038 om han inte kommit dessförinnan. Befallningen om det fortsatta församlingsbyggandet gömmer sig i orden … gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lär dem att hålla allt vad jag har befallt er, och se, jag är med er alla dagar – genom mitt ord, i nattvardens måltid och i de heligas gemenskap …
Detta är vårt uppdrag under de kommande 20 åren: förkunna Kristus, den levande Gudens Son, som sitter på Faderns högra sida och som kommer åter i härlighet.
Överallt där Paulus verkade genom att predika evangelium, byggdes församlingar. Herdar tillsattes. Det är evangelieförkunnelsen och församlingsbyggandet som är de två bärande momenten i uppdraget. Finns inte församlingen, när evangeliet nått några människor, så är det evangelistens allra viktigaste angelägenhet att se till att det … finns en församling, en gemenskap, där fortsatt undervisning sker, där man kommer med i ett äkta böneliv, lovsång och nattvardsfirande … och själavård. Lukas ger oss i Jesu liknelse om den barmhärtige samariten en liten glimt av den församling, som måste byggas. Det är värdshuset, dit den gode mannen för sin skyddsling (Luk. 10:34,35). Värdshus-värden som får uppdraget att sköta om den misshandlade är en bild av den pastor, som varje församling behöver.
Mitt drömscenarium: Om jag själv mot förmodan fortfarande skulle vara vid liv 2038 – jag är i så fall 92 år – drömmer jag att, om så behövs, få vara på äldreboende i Missionsprovinsens regi eller i en till Missionsprovinsen nära ansluten stiftelse, som driver ett kristet äldreboende. Jag är medveten om att antikristliga krafter är verksamma i sådan grad att det kanske inte kommer att vara möjligt. Då hoppas jag – om jag bor på ett sekulärt äldreboende – att det kan hållas regelrätta gudstjänster, under ledning av någon av Missionsprovinsens präster. Först och sist så är det min dröm, att det finns en präst i vårt kollegium, som kan komma och betjäna mig med det dyrbaraste av allt: Herrens heliga måltid.
Till min dröm hör … att i alla större städer i vårt land finns livskraftiga församlingar, födda av Guds ords förkunnelse, av äkta evangelium. Överallt finns det antingen heltidsanställda eller deltidsanställda präster eller tältmakarpräster. Jag ser framför mig att det på många större orter också finns församlingar, eller husförsamlingar.
Då kan man fråga hur det gått till? I mitt drömscenarium vill jag tänka stort. Allt är ett Guds under, på samma sätta som en gång den ringa begynnelsen var ett Guds under.
Därefter ”fantiserade” jag fritt och målade visionen av hur många svå-righeter lett fram till både väckelser och en lång rad nya församlingar, nya präster. Medan somliga konverterat till den Romersk-katolska kyrkan har andra grupperingar, både lågkyrkliga och högkyrkliga, närmat sig Mpr. Men framför allt, så har nya människor tillkommit, och hemlösa kristna funnit ett hem i någon av Mpr:s församlingar eller gemenskaper. Mission bland muslimer har burit frukt i många döpta muslimer.
I kommentarer från bröder påpekades vilken möjlighet till mission som ligger i den stora muslimska invandringen. Sedan också hur viktigt det är med frågan om kristen skola. Vidare påpekades det viktiga arbetet med fördjupad gemenskap mellan Östersjö-kyrkorna och de nordiska stiften.
I min framtidsdröm ser jag hur Missionsprovinsen om 20 år har en tydlig förbindelse med Guds folk i Jerusalem/Tel Aviv. Där finns en reformatorisk församling med präst vigd sedan en rad år av Missionsprovinsens biskop. Detta har fört med sig en osynlig välsignelse, som kanske har koppling till Guds löfte till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig” (1 Mos. 12:3). Kärleken till Guds gamla egendomsfolk tar sig nu i Missionsprovinsen flera olika uttryck.
Till sist följde ett ord om Herrens löften. Det finns frikyrkliga eller lågkyrkliga föreningar som gett namnet Ebeneser till sin förening eller sitt bönhus. Det kommer av händelse i 1 Sam. 7:12, där Samuel efter en seger över filistéerna reste en minnessten vid en plats som hette Eben–Ezer, som betyder ”hjälpstenen”. Och han sade: ”Ända till nu har Herren hjälpt oss.” Den som ser tillbaka på den 15 åren, som Missionsprovinsen hittills verkat, måste säga på samma sätt som Samuel. Men det svåra vi genomlider hör med till den fostran, som Herren låter oss utsättas för i syfte att göra oss mer användningsbara. Och Herren ångrar inte sin kallelse …
Vi som deltog i familjen Karlgrens hem tackar Andreas, hans fru och Andreas mamma för äkta gästvänlighet!
Bengt Birgersson
Provinssekreterare