Kriser – de hör till varje människas liv. Det sägs att en kris är vägen till en ny möjlighet. Det stämmer. Skada bara att man så lätt glömmer det, då svåra tiden (t.ex. pandemi) slår till. Då vill vi ändå inte lösgöra oss från det gamla och börja något nytt. Hur ska vi alltså förhålla oss till vårt livs kriser, stora och små? I det följande söker jag kort några svar ur Skriften.
Krisen – jag under domen
Ordet ”kris” kommer till vårt språk ur grekiskan och betyder i Bibeln egentligen dom. Djupast sett betyder kris att vi måste göra räkenskap för vårt liv, för allt som vi har gjort eller försummat att göra, och å andra sidan vad man gjort mot oss eller lämnat ogjort, vad som hänt oss eller inte hänt. En sådan språklig samstämmighet överraskar. Bibeln visar sig åter vara en mer aktuell bok än folk föreställer sig. Hur ofta tänker vi inte då krisen drabbar oss: Varför just jag? Hatar Gud mig? Hämnas han mig? Varför hjälper han inte? Ser han inte min nöd? Hör han inte min gråt? Den av krisen plågade relaterar till Gud kanske bittert eller räddhågat, kanske som en som förlorat hoppet eller blivit helt förvirrad eller förbryllad.
Jag talar om min kris – vilken och varför?
Nuförtiden är det oerhört svårt att ta upp sådana här frågeställningar eller ens inleda en sådan diskussion. Åtminstone får inte kyrkan eller en präst lägga sig i människors problem och rakt inte predika om någon himmelsk dom. Man ska bara lova mycket gott och vackert åt var och en. Dessa krav har man lärt sig och rättar sig efter i församlingarna. De är ju nödvändiga och alldeles självklara. I kyrkan ska man endast uppmuntras och stödjas.
Fast jag tror mig mycket väl förstå värdet av uppmuntran och stöd både för mig själv och andra, känner jag mig främmande för den inställningen jag tecknat ovan, en inställning som har erövrat många predik- och talarstolar. Om en pastor befalls tiga med Guds dom och inte får belysa den med det rätta andliga ljuset, vad följer av det? I vilket fall som helst är det just sådant de människor frågar sig som råkat i kris. Krisen innebär för dem just ett slags dom i enlighet med Bibelns sätt att uttrycka sig. När man känner sig träffad, når det verkligen till hjärtats djup. Enligt min mening vore det allra sämst, om jag skulle nödgas fundera över och försöka lösa min andliga nöd alldeles ensam. Hur skulle det kännas för dig, om du i ditt inre fick begrunda allvaret i domen och dess ohygglighet och inte kunde tala om saken med någon enda? Nu skulle kyrkan för en gångs skull ha något att säga dig. Men vad den skulle säga har man tystat ned till plattityder och intetsägande fraser. Du själv blir övergiven i rymdens ensamma mörker och tystnad. Blott få kommer att tänka på, att då man lyckats sätta munkavle på kyrkans profetiska röst, då har man placerat sig själv i en ”dövskola” där man över huvud taget inte ägnar sig åt människornas grundläggande problem: Hur går det för mig arma i tiden och evigheten? När kyrkan ska tiga och sluta att tala om den kris som kommer av ett dömande samvete, slutar människorna ändå inte med att tänka över problemet. Jag menar att det vore bättre och i varje fall absolut nödvändigt att vi i predikan och själavård ger röst åt den vånda som kriser orsakar oss. Troligen skulle jag själv inte uthärda, om jag aldrig skulle få lättat hjärtat utan måste brottas med dessa domstankar utan att få berätta om dem för någon som kan förstå och hjälpa. Det är kyrkan med Bibelns ord som behövs i den situationen!
Jag i kris för min synds skull – vad vill Gud säga mig?
När man råkar i kris vore det gott att fråga sig själv vad Gud vill säga mig med det. Det är en fråga som den ena människan inte kan besvara åt den andra. Endast var och en själv kan ge det rätta svaret. Eller egentligen inte ens var och en själv utan endast Gud som talar till oss personligt och menar allvar med oss. Låt oss lyssna på honom under bön med en öppen Bibel framför våra ögon. Det är inte på modet att i dessa tider antyda att vi mitt i vår kris kan få ljus över våra forna försyndelser. Vi måste ju då göra en sann bättring och skyndsamt vända oss bort från den onda vägen. Våra gärningar har sina följder. Det lär vi oss av Guds lag eller de tio buden i Lilla katekesen, som vi bör repetera som en daglig läxa. Där blir man två gånger påmind om den sanningen – först negativt sedan positivt. ”Du skall inte missbruka Herrens din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn” (andra budet) och ”Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land” (fjärde budet). Samma orsaks och verkans lag gäller på motsvarande sätt alla de andra buden.
Jag i kris – orsaken inte alltid synden
Å andra sidan får man enligt Bibeln inte tanklöst överbetona sambandet mellan synden och lidandet. Det är Jobs vänners tillvägagångssätt ett exempel på, de som till varje pris ville peka på hans synder som orsaken till hans lidanden. Gud rent av vredgades på dem och hotade dem med fruktansvärda straffdomar (se bokens sista kapitel). Det är galet att strö sina privata åsikter omkring sig som gudomliga sanningar. Det är ett uselt missbruk av Guds namn, som följs av en sträng aga.
Även Jesu lärjungar visade samma oförstånd när de en gång frågade angående en blindfödd man, vad som var orsak till hans olycka: hans egna synder (alltså innan han var född!) eller hans föräldrars (Joh 9:1-21). Fler alternativ fanns inte för dem. Då passade Jesus på att avslöja en stor mening med lidandet, nämligen att Guds härlighet genom det kan uppenbaras på ett eller annat sätt.
Jag ber om krisens upphörande men den fortfar
När vi är i kris är det naturligt att be Gud om hjälp. Det är ju vår stora förmån. Bönen hjälper. Å andra sidan kan vi snart komma att fundera över, när vår bön egentligen blir uppfylld. Det är väl när vi får det vi har bett om, när krisen lyckligt löser sig, när problemet försvinner, när man tillfrisknar från sin sjukdom, när bekymren lättar och ångesten slutar osv. Men om så inte sker, ja, då ställs våra krafter verkligen på prov. Vår kris fördjupas. Vi upplever oss bedragna. Kanske förbittras vi. Värst är det om vi inte längre tror, att Gud bryr sig om oss och älskar oss. Värre kan det knappast bli.
Min lycka i krisen
Våra böner besvaras inte alltid såsom vi tror och önskar. Ibland fortsätter lidandet och krisen drar ut på tiden. Då lönar det sig att komma ihåg den bib-
liska sanningen och erfarenheten att sorgen inte absolut måste försvinna innan trösten når hjärtat. Ofta kommer trösten mitt i sorgen. Ännu viktigare är det att förstå att det största inte är slutet på min ångest utan att Gud är med mig i lidandet. Han kommer och bär mitt lidande, ja, mig själv som lider. Just det kan vara krisens djupaste mening! I den kända 23:e psalmen beskriver David den gode herdens vård. Han använder riktigt hjärtrörande ord för att belysa dess underbarhet. Likväl talar David först om sin Herde i tredje person (”han”). Men när han råkar i dödsskuggans hemska och mörka dal (v. 4) ändras hans ordval, han börjar tilltala sin Herde i andra personen (”du”). Märk att den mörka dalen inte blev en ljus dal, även om David säkert innerligt hade bett om det. Men när det inte inträffade, kunde han ändå säga: ”ty du är med mig”, och då behövde han inte frukta något ont i sitt mörker. Vad tror du? Vilket alternativ tilltalade David mest? Det att alla hans böner hade uppfyllts enligt hans önskan och den mörka dalen utan dröjsmål hade förvandlats till ljusets dal? Jag tror att han hellre vandrade genom den mörka dalen eftersom han kunde göra det i sällskap med sin Herre. Guds ”han” förvandlades till ”du min Gud”. Ingen kan välja åt sig en bättre del. Käre läsare, det må bli också din saliga del mitt i din kris. Tacka därför din Gud som vandrar vid din sida, alldeles intill dig och till sist bär dig ända hem.
Gud i kris för min skull
Just så handlade Gud i Kristus. Han tog inte bort synden och sjukdomen från världen omedelbart. Men i tidens fullbordan blev han själv människa och bar våra synder och sjukdomar upp på korset. Han kom i en djup kris när han i sin bön i Getsemane bad att få slippa tömma lidandets kalk. Det fick han inte. Framför honom fanns istället Golgata, där krisen endast fördjupades. Han drabbades av domen. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Så skedde för att vi skulle förstå vad som är det största i världen. Det är den eviga kärlek som lyfter upp vår börda och oss själva och låter den bli hans egen. På så sätt förstår vi som är ”älskade i Herren” att han älskar oss, eftersom han alltid är med oss. Alltså får du tro att alla dina fel under livets färd är dig förlåtna i hans välsignade blod.
Timo Laato
Lektor i Nya Testamentet
Översättning från finska av P H
(lätt bearbetad)