I vår svenska kyrkas historia finns det väsentligen tre perspektiv på den romersk-katolska kyrkan. Det första: vad som gör kyrkoskiljandet berättigat. Det andra: vad som skiljer ut dem från majoritetskulturen i vårt land. Det tredje: vad som gör en förening med den romersk-katolska kyrkan berättigat.
En vanligt återkommande referenspunkt för dessa perspektiv är Gunnar Rosendals skrift ”Ett brev om tre oöverkomliga hinder för vägen till Rom” (Lund 1956). För Rosendal var hindren den romersk-katolska kyrkans exklusiva anspråk på att vara Kyrkan i världen, avsaknaden av en klar lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena och läroförändringen på områden som exempelvis frågan om påvens ofelbarhet. Formulerat på ett annat sätt kan dessa tre hinder samtidigt vara en inbjudan till fortsatt reflektion för de romersk-katolska trosbekännarna. Hur är det ställt med den romersk-katolska kyrkans exklusiva anspråk, med dess läroförändringar (både i historisk tid och idag) och slutligen hur är det ställt med deras lära om rättfärdiggörelsen? Det som skiljer oss från den romersk-katolska kyrkan kan alltså vara en tydlig språngbräda till samtal kristna trossyskon emellan. De väsentliga anledningarna till att svenskkyrkliga söker sig till den romersk-katolska kyrkan är däremot inte att man i realiteten har kommit till en annan slutsats än Gunnar Rosendal när det gäller dessa hinder. De som konverterar till den romersk-katolska kyrkan p.g.a. övertygelse om dess sanningsanspråk är färre än de som gör det av andra anledningar. På samma sätt som tusentals svenska lämnade Sverige för svältens och nödens skull under 1800-talet är en ocean av skillnader och hinder inte tillräckligt för att hindra en flykt till den romersk-katolska kyrkan. Man kommer inte för att söka en annan rättfärdiggörelselära, läroförändringar eller exklusivitet. Man flyr från andlig svält och elände. I den romersk-katolska kyrkan ser man då ordning och reda, nådemedel i bruk och ett andligt ledarskap som vill förkunna Kristus. Det är först långt senare man kan förstå att man egentligen har trott sig finna något som inte finns där i dess djupaste mening. Där ordningen är kaos och förfall över hela västerlandet. Där sakramenten inte ger ovillkorlig rättfärdiggörelse. Där det andliga ledarskapet också är påtagligt mänskligt och bristfälligt. Man har sökt en evangelisk kyrka och funnit en påvisk. Detta visar oss först och sist vad vi måste lära av den romersk-katolska kyrkan för att vara ett trovärdigt svar för våra bröder och systrar. Gudstjänst och sakrament i fokus. Tydligt andligt ledarskap och en klar ordning och hierarki. Detta är den första viktiga lärdomen från den romersk-katolska kyrkan.
Det andra viktiga området där vi har anledning att ta lärdom av den romersk-katolska kyrkan är det som gäller kyrkans frihet och relationen till en fientlig överhet. För vår kyrka är det fortfarande en förestående sak att bryta upp från majoritetskulturen och statens beskydd. Det är mindre än en generation sedan som staten och kyrkan separerades i vissa väsentliga bemärkelser. Samtidigt har den politiska kontrollen över kyrkan ökat och kommer sannolikt också att öka ytterligare i takt med att angreppen på konfessionella skolor och både verkligt och förment extremistiska rörelser tilltar. På samma sätt som den romersk-katolska kyrkan för ganska kort tid sedan var en udda främling i samhällsgemenskapen är alla kyrkokristna idag skrämmande främlingar för majoritetssamhället. Det finns få saker som väcker så mycket harm som en svensk som har klassiskt kristna uppfattningar. En sådan sak ger ju anledning att ifrågasätta den modernistiska tron på att sekulariseringen av alla folkgrupper bara är en fråga om tid. I detta sammanhang har vi både mycket att lära av den romersk-katolska kyrkan och det finns stora möjligheter till samverkan. Den romersk-katolska kyrkan har sedan 1789 och revolutionen i Frankrike samlat erfarenheter och strategier för hur man ska agera tider då överheten blir fientlig mot kyrkan. Det gäller exempelvis sådana brännande saker som relationen mellan borgerligt ingångna äktenskap och kyrkans vigsel. I dessa frågor finns det anledning att söka kontakt och samverkan med den romersk-katolska kyrkan på ett område där de läromässiga frågorna inte behöver stå i förgrunden. Vad vore mer naturligt än att gemensamt få reflektera för att om möjligt hitta en gemensam linje i dessa frågor?
På samma sätt finns det anledning att studera den romersk-katolska motståndskampen under regimer som aktivt försöker kontrollera kyrkan. Under hela 1900-talet och in i våra dagar har den romersk-katolska kyrkan kämpat för kyrkans frihet i totalitära länder som Sovjetunionen och Kina. I Kina pågår sedan en lång tid tillbaka närmast en motsvarighet till den medeltida investiturstriden där kommunistpartiet gör anspråk på rätten att utse biskopar och befattningshavare. Samma konflikt pågår för närvarande i Sverige och de nordiska länderna där den världsliga maktens företrädare alltjämt förbehåller sig rätten att välja och utse kyrkans ämbetsbärare. När det gäller denna kyrkans frihet finns det dels principiella lärdomar att dra av den romersk-katolska kyrkans agerande och dels möjlighet att gentemot statsmakten agera för att skydda kyrkans frihet.
Den tredje viktiga lärdomen att dra gäller det socialetiska området. Här finns det anledning att både understödja och biträda den romersk-katolska kyrkans kamp för livets värdighet, dess motstånd mot pridekulturen och dess kamp för de ofödda barnen och en etisk medicinska vetenskap. Den romersk-katolska kyrkans företrädare har ofta en förmåga att förena sanningen med kärleken när de för fram både den kristna trons sanningar på området och kräver rätten att hysa dessa åsikter. Hur mycket större verkan kan inte detta arbetssätt få än det som enbart betonar sanning eller kärleken till nästan? Hur mycket större verkan kan detta inte få när kyrkokristna samverkar på dessa områden? På ett liknande sätt finns det anledning att studera den romersk-katolska kyrkans sociallära. Med ledning av detta stora arbete måste den evangeliska kyrkan, grundade i sin egen teologi, formulera en evangelisk sociallära för vår tid.
Den fjärde viktiga lärdomen gäller det medvetna arbetet för kulturellt inflytande. Med tydlig effektivitet arbetar den romersk-katolska kyrkan för att nå ut till centrala personer inom kultursektor, media och näringsliv. Genom medveten stävan efter att nå ut till personer med brett nätverk inom dessa samhällsområden har man kunnat etablera en närvaro i vårt lands elit som de svenskkyrkliga motståndsrörelserna och väckelserörelserna i det närmaste saknar. Det går inte att överskatta betydelsen av att ha en närvaro på denna arena. Här finns det möjligheter till ett genombrott efter romersk-katolsk modell. Det mediala landskapet står utan tvivel i en brytningstid där stora skaror människor febrilt letar efter en ny grund att stå på i sitt sätt att betrakta världen.
Dessa lärdomar från den romersk-katolska kyrkan är viktiga. Vi behöver dra nytta av deras kunskaper och strategier för vårt land, för vårt folk och vår kyrka.
Andreas Karlgren
km S:t Markus, Lund
I Mars 2018 publicerades en artikel här i Sändebrevet som berörde konversion till RRK. Du hittar den på följande adress: http://blog.missionsprovinsen.se/2018/ 04/11/hindersamma-tvarslaar-mot-rom/