Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ”I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på”, Ps. 91:1-2.
När Gud skapade himmel, jord och allt liv beredde han ett underbart hem till människan där hon skulle bo och leva sitt liv i total glädje, frid och transparens inför Herren och gentemot varandra. Sannolikt hann Adam och Eva inte göra så mycket på sin skapelses dag än att lite yrvaket se sig omkring. Sedan kom den sjunde dagen och Gud vilade och inbjöd människan till att vila i Hans verk. Man kan föreställa sig hur Adam och Eva på den sjunde dagen förundrades över allt det goda och vackra i skapelsen inte minst över Skaparen som gett dem livet. En förunderlig och fantastisk vila med Gud. Allt vad de behövde var dem givet och inget fattades dem. Så förlöper en lycklig tid, oklart hur lång. Denna tillvaro kom dock att förändras drastiskt i och med att människan föll i synd då hon inte lyssnade på vad Gud sagt till henne. De nära banden mellan Gud och människa bröts, så också mellan människorna, och den nära gemenskapen byttes mot ett främlingskap. Döden kom in i världen och livet skulle bli strävsamt då de hädanefter måste arbeta för att mätta sina magar. Arbetet i sig blev en fråga om liv eller död. Genom arbete och flit kan människan ofta både mätta sin mage och uppnå många av sina drömmar här i livet. Herren säger i sitt ord att … den som är försumlig i sitt arbete är en broder till rövaren (Ords. 18:9) och samtidigt upprepas gång på gång vikten av att vara trogen i de åtaganden man har och det intygas att arbetaren är värd sin lön. Likväl, hur mycket människan än arbetar och hur väl ställt hon än får det så mättar det inte själen. För … all människans möda är för hennes mun. Ändå blir själen inte mättad (Pred. 6:7).
Det människan behöver för sin själ är rekreation (åter- eller nyskapande) och det verkar den Helige Ande genom Guds ord. Det är endast genom Ordet som människan kan lära känna sabbatens erre, vår Frälsare. När Jesus talar om att födas på nytt
så talar han om att vara född av Anden, att ta emot vittnesbördet om Honom. Han säger också att han måste upphöjas på korset likt kopparormen
i öknen för att alla som tror på honom ska ha evigt liv (Joh. 3:1-18). Och där på korset utför Herren allt som vi behöver för vår själs frälsning. Då Jesus ropat Det är fullbordat (Joh. 19:30) och överlämnat sin ande i Faderns händer (Luk. 23:46) var skapelsen av den nya människan färdig. Människan som sedan syndafallet levt långt borta från Gud kunde nu åter komma nära och leva inför Herrens ansikte i frid (Ef. 2:13-19). Påskens händelser är därför som ett eko från skapelsen: Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott (—) och han vilade på sjunde dagen
från hela det verk som han gjort (1 Mos.1:31, 1 Mos. 2:1).
Det är denne sabbatens Herre som låter sina lärjungar bli mättade på sabbaten. Det är Han som helar mannen med den förtvinade handen. Det är Han som säger att sabbaten är till för människan och inte människan som är till för sabbaten. Det är Han som ställer den retoriska frågan: Är det tillåtet att göra gott på sabbaten eller att göra ont? Att rädda liv eller att döda?
Ytterst handlar saken nämligen om detta: liv eller död. Vill du äga det eviga livet, frid med Gud och vänta dig en öppen himmel? Då behöver
du vila och rekreation. Ja, du behöver omskapas, födas på nytt genom tron på att Herren har sonat allt din synd och öppnat vägen till Fadern. Det
är tron på att Frälsaren tagit ditt straff och att du, i Honom, får äga syndernas förlåtelse. Du får redan här och nu vila i Hans verk. Vila i Herren, vila i att Det är fullbordat och samtidigt vara viss om att löftet om den kommande sabbatsvilan också gäller dig och att du, såsom nyskapad, få leva på den nya jorden och bo i det nya Jerusalem.
Gabriel Skilling
Pastor S:t Sigfrids trosgemenskap