– Betraktelse över Joh. 1:14 –
Vilken lycka att vi har vårt kyrkoår! – med dess texter under vilket vi får följa vår Frälsares jordevandrings tid från hans födelse till och med hans uppståndelse och himmelsfärd! Särskilt som vi med den senaste Evangelieboken berikats med en fullständig serie av gammaltestamentliga texter – som, märkligt nog, så länge, länge saknats. Så kan vi tillgodogöra oss Jesu undervisning om den heliga Skrifts rätta bruk – då Han ”började med Moses och med alla profeterna och uttydde för dem ur alla skrifterna sakerna om Honom” (Luk 24:27).
Vi befinner oss, efter att ha firat Kyrkans Nyår, redan i slutet av Julens förberedelsetid, julfastan, av Johannes Döparen hälsosamt förmanade till omvändelse – sedan judarna har firat sitt Nyår (Rosh Haschanah) tidigare under hösten och nu räknar år 5776 efter Adam och därmed är inne på ett mänsklighetens sjätte årtusende!
Vi står efter vår julberedelses första tre veckor inför den fjärde och sista veckan, som – välbehövligt – vill erinra oss om ”Herrens moder” – hon som vid sitt hjärta bar den hon var skapad av! ”Si, der är eder Gud!” (Jes. 40:9 enl. Karl XII:s Bibelöversättning). Jesaja har kallats för Gamla Testamentets evangelist, konungen bland profeterna och trons härold. Sällan betänker man vid gudstjänster det enkla faktum att profeten Jeremias förutsägelse om ”nya Testamentet” – Jer. 31:31, lätt att minnas! – ännu alltjämt under Jesu jordeliv inte var ”skrivet”, medan därmed hela Evangeliet var att finna i Lagen (Matt. 13:44 f), hos Profeterna och i Skrifterna! Ja, hos Moses i hans första boks tredje kapitel läser vi ju den första profetian om Jungfrufödelsen – och i samma vers om Korsoffret! En klar förutsägelse hos Moses om Ordet som blev kött!
När vi med Kyrkans nicenska trosbekännelse instämmer med orden: ”född och icke skapad”, står ju underbara ting att läsa härom i Salomos Ordspråksboks 8:e kapitel – den som inte läst det, läs det! Men i Karl XII:s rätta Bibelöversättning, (ty från och med reformationstiden hade man tillgång till källskrifter från Antiokia, vilka till Konstantinopel flyktande kristna förde med sig). I Ords. 8:22 läser man: Herren hafver haft mig i sina wägars begynnelse; förr hans gerningar war jag.
Efter vårt kristna julfirande – och det borgerliga Nyåret – följer Epifaniatiden med texter om Herrens herrlighets uppenbarelse … Först herdarna och så de Vise männen som, ledda av Stjärnan, stjärnkalenderns från Sippar och väl sannolikt minnen från profeten Daniels undervisning under tiden för hans babyloniska fångenskap – kom för att bringa den nyfödde Konungen sin hyllning med gåvor av guld, rökelse och myrra. Som Johannes Jellinek (Ordet och orterna) kommenterat detta: Guldet – alla mina ägodelar, rökelsen – hela min tillbedjan, det villkorslösa skådandet av Guds stränghet och godhet, myrran – med dess välluktande balsam, nämnd i Höga Visan, min tacksamhets gåva för att min Frälsare finns. ”Men just myrran leder mina tankar till det väsentliga, som Betlehemsstjärnan gav världen: att det eviga ljuset är mitt därför att min död har uppslukats i Jesu död; ty med myrra blandades hans dödsvin (Mark. 15:23), med myrra balsamerades hans heliga kropp … Stjärnan stod över Betlehem” [Beth laechem – Brödets hus!] ” – men den lyser over hela världen.”
Och vise män söker Honom än! ”Sträva efter frid med alla och efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14)!
I 2 Mos. 33:20 läser vi att Gud säger till Moses: ”ingen människa kan se mig och leva”. Detsamma läser vi: ”Ingen har någonsin sett Gud …” (Joh. 1:18). Vem är det då som för Abraham uppenbarade sig som ”Härlighetens Gud” Apg. 7:2), för Hagar i öknen, för Moses i den brinnande busken, för Josua vid Jeriko, för Gideon under terebinten i Ora, för Manoa och hans hustru …?
Den personlige Jesus Kristus är förklaringen till dessa gåtfulla uppenbarelser.
” … och vi såg Hans härlighet!”
Kjell Burman, km.emer.
Katakomben, Göteborg