Bakgrund
Vi befinner oss i en ny kyrklig situation där den tidigare så dominerande statskyrkan är under såväl omfattande som hastig omstöpning. Vad som följer härnäst och hur det kyrkliga landskapet kommer te sig i framtiden må vara osagt. Man kan dock rimligen anta att de kyrkor och församlingar som kommer bestå inte kan räkna med finansiering via skattsedeln på samma sätt som tidigare varit fallet. Detta reser frågan om hur kyrkan och församlingens verksamhet skall finansieras framöver. Hur skall medlen räcka till både lokaliteter, löner och diakonal omsorg?
     Lyckligtvis finns det, om inte en heltäckande lösning, i alla fall en lösning som räcker en bra bit på väg och som därtill praktiserats i kyrkohistorien och som alltjämt fungerar bland många kyrkor världen över. Vi talar om tiondegivande.

Bibeln
I 2 Kor. 8—9 lyfts frågan om förvaltarskap och givande fram. Paulus skriver om insamlingen till de behövande i Jerusalem. Vi läser om hur de kristna i Makedonien ger rikligen, självmant och bedjande om ynnesten att få vara med och ge. Att få delta i givandet beskrivs närmast som en nåd. Lite längre fram beskrivs hur Paulus berömmer dem för deras villighet och sporrande iver. Vi kan också notera hur aposteln förklarar att det inte handlar om någon föreskrift utan istället om en möjlighet att få vara med och ge i kärlek. Den bakomliggande kärleken till givandet bottnar i vad vår Herre Jesus Kristus har gjort för oss. Såsom Jesus har gett sitt liv för oss, han som var rik men blev fattig för vår skull, så får också vi ge (2 Kor. 8:9). Paulus tydliggör att givandet inte sker av tvång utan av ett glatt och villigt hjärta. Vi kan också notera hur väl arbetet med insamling, hantering och distribuering sköttes. Paulus insatte medhjälpare som arbetade heltid med att hjälpa till med insamlingsarbetet. Revisorer fanns till hands för att försäkra att medlen hanterades korrekt. Arbetet var planlagt och bedrevs efter riktlinjer. Kort sagt: insamlingsarbetet var väl organiserat. Paulus avrundar med att säga något om givandets välsignelser. Att så sparsamt ger sparsam skörd, medan en riklig sådd ger en riklig skörd. Var och en må av glädje ge det som han i sitt hjärta har beslutat sig för att ge. Aposteln anger inga exakta belopp eller hur mycket man skall ge. Istället litar Paulus på att Kristus manar i vars och ens hjärta hur mycket han/hon skall ge.
    Med Paulus väl författade ord om givande för ögonen torde likväl frågan om hur mycket man skall ge torna upp sig. Visst, Paulus överlämnar åt var och en att själv fatta beslut och låta Kristus mana i ens hjärta. Och så kan det vara. Men samtidigt kan det vara gott att ha någon riktlinje, något riktvärde att gå efter. Sägs det något på andra ställen i Bibeln?
    Från GT kan vi tydligt utläsa hur det talas om tiondegivande. Abram (Abraham) gav Gud tionde (1 Mos. 14:20). Vi läser om tiondegivande i femte Mosebok 14:22 f. Men kanske allra tydligast läser vi om det i Malakis bok där Herren går tillrätta med sitt folk Israel för att de håller inne med tiondet till förrådshuset (Mal. 3:6 ff). Medan det å ena sidan likställs med att stjäla från Gud att hålla inne med tiondet, utlovas å andra sidan att himmelens fönster skall öppnas och välsignelse strömma ut över folket om fullt tionde förs in i förrådshuset.

Kyrkohistorien
Vi vet att tiondegivande länge har tillämpats i Kyrkans historia. Förmodligen fanns tiondegivande redan i den senantika fornkyrkan. I det karolingiska riket på 700–talet avkrävdes tionde. I kyrkorna i Norden kan vi spåra det från 1100–talet, troligen ännu tidigare. Tiondet delades vanligen upp och gick till prästlön, kyrkolokal, biskop och fattighjälp. Idag är tiondegivande ovanligt i Svenska kyrkan men förekommer ofta i olika frikyrkor.
    För att få perspektiv på användandet av pengar kan ett citat från missionären Jim Elliot (1927—1956) inspirera: ”Han är en dåre som inte ger vad som inte kan behållas för att vinna vad som inte kan förloras” (fritt översatt från engelskan).

Sammanfattning
Givande sker av glatt och villigt hjärta. Inte av tvång eller för att man måste utan för att ge vidare i efterföljelse till Honom som gav mer än tio procent — gav allt. Insamlingsarbetet skall vara välorganiserat. Principen om tiondegivande kan spåras i Bibeln och har under lång tid i kyrkans historia varit det normala. Givandet kopplas till sådd och skörd. Med givande följer välsignelse och himmelens fönster öppnas över den som ger.
    För Missionsprovinsens vidkommande bör frågan väckas om man inte på ett mer systematiskt och övergripande plan skall uppmuntra till tiondegivandet som ekonomisk modell.

Anders Svensson
Teol. stud. och ledamot i Missionsprovinsens Missionsråd

(Artikeln är publicerad i Sändebrevet, april 2012)