– reflektioner över en Rosenius-psalm
”Simul iustus et peccator” (på en gång rättfärdig och syndare), är den teologiska sats som sammanfattar reformationens bibliska budskap om hur en människa blir frälst. Hon står genom tron rättfärdig inför Gud för Jesu Kristi skull, även om hon i sig själv inte är något annat är en syndare. Mängder av dogmatiska sanningar är koncentrerade i detta uttryck, och vi gör väl i att studera den läromässiga sidan av satsen.
Men hur upplevs det att vara på en gång syndare och rättfärdig? Den frågan svarar Carl Olof Rosenius (1816–1868) på i psalmen ”Ängsliga hjärta upp ur din dvala” (Sv.Ps. 572). Genomgående i psalmen är den spänning som finns mellan vad den troende människan i verkligheten äger och vad hon känner. Hon känner ängslan och är som i en andlig dvala (vers 1). Psalmen börjar med att människan uppmanar sitt eget hjärta att besinna vad hon äger i tron: ”Glömmer du alldeles bort vad du har?” I denna inledning använder Rosenius sig av ett bibliskt mönster. I Bibelns bönbok Psaltaren möter vi exempel på hur den troende liksom talar till sig själv: ”Min själ, varför är du så bedrövad i mig?” (Ps. 42, 43). Sedan riktar hon en uppmaning till sig själv: ”Hoppas på Gud, ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.” Att tala till sig själv är inte så märkligt som det först kan tyckas. På ett förunderligt sätt för vi ju hela tiden en inre dialog i våra tankar. Rosenius ansluter alltså i sin psalm till Psaltarens sätt att be: Han riktar frågor till sitt hjärta om dess nedstämdhet och talar sedan bibliska sanningar till det.
Det som bär upp den kristna frimodigheten även i stunder av tungmod och ängslan är klara och oföränderliga bibliska sanningar, vilket Rosenius uttrycker så: ”Gud är i Kristus ännu din Fader, Sonen är ännu din Broder, som dog, trofaste Anden ännu vid handen städse dig leder.” Men ofta tänker vi att vår tro ska vara präglad av den härlighet och styrka som Gud har, och så får vi erfara motsatsen. Det är vårt naturliga sätt att tänka som leder till förväntan, att det andliga livet ska upplevas som starkt och segrande. Det är ett uttryck för naturlig religiositet, där religionen blir ett sätt att nå välbefinnande. Men denna vilja att möta Gud i hans styrka och makt och själv bli stark och mäktig i det andliga livet, det har Martin Luther ett speciellt uttryck för: ”härlighetsteologi”. Luther utvecklar i den s.k. Heidelbergdisputationen (1518) sin kritik av en sådan teologi. Mot härlighetsteologin sätter han ”korsteologin”. Denna innebär för det första att Guds uppenbarelse präglas av korsets svaghet istället för härlighet och kraft. När Gud kommer till världen sker det i ringhet, från krubban till korset. Korsteologin innebär för det andra att även människans mottagande av uppenbarelsen präglas av svaghet istället för kraft. Visst kan den troende få uppleva härlighet och styrka – och detta kan Luther också som få andra skildra – men ofta får hon inte göra det. Det kan leda till en andlig kris om hon inte får god andlig vägledning.
Rosenius psalm har vuxit fram i denna reformatoriska tradition. Psalmen är exempel på hur korsteologin används för att trösta och vägleda i tider av anfäktelser och kamp. Rosenius ger tröst och vägledning genom att peka på den skillnad som ligger mellan å ena sidan att äga och å andra sidan att uppleva det man äger: I tron på Jesus äger den kristne gemenskapen med Fadern, Sonen och den helige Ande (v. 2) – men känslan får inte njuta av detta utom i undantagsfall: ”Korta minuter känslan åtnjuter, vad vi i sanning dock äga alltid.” Långa tider kan tron och känslan befinna sig i ett spänningsförhållande. Tron har att förtrösta och förlita sig på Guds löften. Ofta får den göra det utan känslor och ibland mot känslorna. Därför är det så viktigt att stryka under att tron riktar sig mot Guds löften och inte mot det egna känslolivet. Tron blickar upp mot Gud, mot solen (v. 5). Känslan lever i dimman, i ängslan och kamp. Men i detta tillstånd behöver hon så ofta få påminnelser om vad hon äger och så väckas upp till tacksägelse och sång. Då kan också känslan ibland få erfara trons sanning, om än endast under korta minuter och i ringa grad. Så kan dessa två – tron och känslan – finnas bredvid varandra i en människa. Rosenius psalm skildrar på ett mästerligt sätt hur den inre upplevelsen av rättfärdiggörelsen har som kännetecken en samtidighet, ett simul.
O vilka under helgonen äro:
leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga, se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.
Torbjörn Johansson
Rektor, Församlingsfakulteten