Med anledning av debatten om begravning av aborterade foster, som behandlades i ett avsnitt av “Existens”, skrev biskop Göran Beijer ner några reflektioner. Kan man verkligen begrava något som tillskrivs så lite värde som ett mänskligt foster? Vad är det man egentligen indikerar genom att anordna begravningar?

Hur skall de ha det?

TV-programmet ‘Existens’ för någon vecka sedan tog upp att man på många ställen begraver aborterade foster. I vissa fall sker det tydligen på kvinnans begäran, men i andra fall gör man det regelmässigt, ibland utan att kvinnan vet om det. Redan i programmet ställdes den fråga, som är angelägen att ansluta sig till: Vad betyder den här rutinen?

Antingen handlar det, som så ofta har sagts av abortförespråkare, om att en del av kvinnans kropp tas bort. Det är därför som kvinnan skall ha rätt att helt och hållet själv bestämma hur hon vill ha det. Men delar av en kropp som opereras bort begraver man inte. Sjukhusen har rutiner för hur man på annat sätt hanterar amputerade ben och liknande.

Eller också handlar det om en människa, och då är det naturligtvis riktigt med begravning. Men kan man då acceptera abort? Kan man låta en enskild människa, kvinnan, efter eget behag bestämma över en annan människas liv? Dilemmat är tydligt, när man har en syn på vad det handlar om inför aborten och en annan när det gäller vad man gör efteråt.

Det brukar sägas att en viktig förändring när kristen tro kom att sätta sin prägel på det tidigare hedniska samhället, var att man inte längre satte ut oönskade nyfödda barn. Men det är naturligtvis samma sak som sker, när foster aborteras, bara att det sker tidigare, utan att det märks lika mycket. Det blir ett av många tecken på att vår kultur är på väg bort från sitt kristna arv.

Nu skulle man cyniskt kunna säga att vi inte har anledning att lägga oss i vad andra gör. Det behöver väl inte bekymra oss om ‘hedningarna’ vill göra sig av med sina barn. Så tänker vi ju i andra sammanhang. Vi lägger oss inte i om homosexuella vill leva i partnerskap. Det är emot vår syn på ett redligt kristet liv, och vi protesterar när man vill kalla också det för ‘äktenskap’. Men vi begär inte kristen livsstil av dem som inte är kristna.

Men det blir naturligtvis långt mer grundläggande när det handlar om vem som är en medmänniska och vad man har rätt att göra med henne. Frågan om människans av Gud givna värde blir aktuell. Länge var man inte bekymrad över att vissa blev slavar. En del av dem kanske t.o.m. hade det bättre än arbetare med låg lön för tungt arbete. Men med tiden blev det allt mer klart att man inte kan äga en annan människa på samma sätt som ett husdjur. Opinionen mot slaveriet växte, och till slut förbjöds det. För inte så länge sedan hade den som inte betalade någon skatt ingen rösträtt. Man menade att om man inte bidrar till det gemensamma hushållet i samhället, skall man inte heller få vara med om att bestämma hur det handhas. Nu är det självklart att varje enskild människa har rätt att delta i samhällets politiska liv.

Vi kristna menar att ett människoliv börjar vid befruktningen. Argumentet att ett foster inte är livsdugligt före 22:a veckan (eller vad det nu är när läkarvetenskapen går framåt) är svagt. Ett barn skulle ju inte kunna klara sig själv förrän möjligen i 4-5 årsåldern, men ingen skulle komma på tanken att frånkänna det människovärde. Motsvarande gäller vid livets slut: även dementa eller förlamade personer som kräver mödosam vård räknas fullt ut som medmänniskor.

Vi skall vara medvetna om att det handlar om en fråga som är personligt svår för många kvinnor. De har i det nuvarande kulturklimatet lockats in i ansvarslös sexualitet, och rekommenderas lättvindigt abort, när så blir aktuellt. Vi måste vara ömsinta i våra kommentarer. Men grundhållningen skall vi inte upphöra att hävda: abort är inte ett kirurgiskt ingrepp som andra. Det är medmänniskor vi hanterar. Och vi vet att Herren en gång kommer att säga:Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig!

+Göran