Till
Domkapitlet i Stockholm

Re: Biskopsvigning i Missionsprovinsen, Dnr 06/D59/3515

I skrivelse måndagen 24 april 2006 konstaterar Domkapitlet att jag dagen innan vigts till biskop för Missionsprovinsen i Sverige. I ett brev som avsändes på söndagskvällen meddelade jag Domkapitlet att så skett, men till detta hänvisas inte i skrivelsen. Denna är uppenbarligen upprättad dessförinnan, men hur saken kommit till Domkaptlets kännedom anges inte. Som tilltalad hade jag gärna velat få veta vilka vittnen Domkapitlet åberopar.

Domkapitlet anmodar nu mig att inkomma med förklaringar som rör bakgrunden till biskopsvigningen. Jag hade tänkt att brevet, där jag noterar att jag är medveten om vad gällande rättsläge i Svenska kyrkan kommer att medföra, skulle räcka. I ljuset av händelser under veckan efter vigningen skall jag dock utnyttja den möjlighet Domkapitlet har givit mig.

Anledningen till att Missionsprovinsen har blivit uppbyggd och även valt och låtit viga biskopar är att Svenska kyrkans ordinarie biskopar inte längre fullföljer sin tjänst i enlighet med vad de vid sin vigning har lovat. Guds hjord behöver herdar, men får det inte längre inom den officiella organisationen. Vår kyrkas bekännelseskrifter anger tydligt att om biskoparna “vägrar meddela vigning, behåller församlingarna sin rätt därtill”.

Vid sin vigning lovar biskopen att “främja enheten i Kristus”. När biskoparna 1993 beslutade att inte längre prästviga män som höll fast vid den hållning till kyrkans vigningstjänst som “alltid, överallt och av alla” hävdats, frånträdde de denna uppgift.

Beslutet fattades sedan en samtalsgrupp, i vilken jag deltog, hade lagt fram rapporten “Kyrka, ämbete, enhet”. I denna noterades att enighet förelåg om att inom kyrkan skall “gestalta enhet i försonad mångfald”.

Men biskoparna beslutade trots detta att endast en ordning skulle vara gällande inom Svenska kyrkan. Detta skedde i medvetenhet om att frågan om kvinnor som präster är en inom kristenheten omstridd fråga. Beslutet att vägra att viga prästkandidater som har den allmänkyrkliga hållningen är därför ekumeniskt förödande, och biskoparna upphörde att fullfölja sin uppgift att främja enheten i Kristus, vare sig i det världskyrkliga perspektivet eller i det inomkyrkliga.

Detta har varit en av anledningarna till att Missionsprovinsen valt och låtit viga biskopar. De delar av kyrkans folk som lämnats utan herdar har rätt att få sådana. Missionsprovinsen har sett det som en plikt att göra vad Svenska kyrkan underlåtit.

När vi inte kunnat finna annat än att Gud har kallat vissa män att vara präster, men dessa vägrats vigning, har vi format en ordning, med biskopar, så att de kan vigas. Vi har inte velat att svensk kristenhet i Svenska kyrkans tradition skulle befinnas kämpa mot Gud själv.

Till detta har under veckan efter vigningen lagts ytterligare en omständighet. Biskopen skall, enligt ett annat av sina löften, utöva sin tjänst så att “Gud blir ärad och kyrkan uppbyggd”. Stockholms biskop har tvärtom med alla medel verkat för att en utställning som smädar Guds Son skulle komma till stånd. De reaktioner detta har föranlett, så starka att domprosten funnit det nödvändigt att lämna sin tjänst, visar att utställningen inte skulle komma att medverka till att kyrkan blir uppbyggd. Nu kommer utställningen uppenbarligen inte till stånd, i varje fall inte med stöd från kyrkan, men skadan är redan skedd.

Biskopens agerande har inte varit förenligt med uppgiften att “vårda och leda Guds folk på jorden”.

Mer skulle finnas att säga om biskoparnas bristande tillsyn över att Guds ord blir rent förkunnat och sakramenten rätt utdelade. Men det anförda kan räcka som förklaring till varför Missionsprovinsen har funnit det nödvändigt att välja och låta viga biskopar. Biskopen i Stockholm fullgör inte, liksom ej heller de övriga biskoparna, det apostoliska ämbetet, annat än i legalt avseende. Många har insett detta och har därför lämnat Svenska kyrkan. När jag nu har vigts till biskop finns det emellertid åter en biskop i klart svenskkyrklig tradition i denna del av vårt land.

Som jag meddelat i mitt brev, inser jag att vigningen kommer att medföra att jag befrias från mina prästlöften. Jag får i stället inrikta mig på att uppfylla dem som jag vid min vigning till biskop avgivit inför inte endast Arne Olsson utan också inför Lars Artman, biträdande biskop i Missionsprovinsen, och Walter Obare och Tomas Asiago, båda biskopar i Kenyas evangelisk-lutherska kyrka, i närvaro av Paul Hewett, biskop i det anglikanska Diocese of the Holy Cross i USA samt inför en icke obetydlig del av kyrkans folk, de flesta medlemmar i Svenska kyrkan, vilka vid vigningen betygade att de ville mottaga mig som sin biskop och bedja för mig.

Stockholm 9 maj 2006

+Göran Beijer