Under de sista dagarna i september i år firas på många håll i Sverige ett känt femtioårsjubileum. Det var i september 1958 som kyrkomötet – närmast tvingat av regeringen – fattade beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor.

Under ingen annan tid i Svenska kyrkans 1000-åriga historia har kyrkan i vårt land gått så tillbaka som under dessa femtio år! I majoriteten av församlingar har antalet gudstjänstbesökare gått ner så dramatiskt att ingen för femtio år sedan kunnat ana en sådan utveckling.

Medlemsantalet har kanske ännu inte minskat i samma takt, men mycket talar för att det kommer att ske stora ras. Var är alla de tonåringar, som skulle ha varit konfirmander? Men kanske att det allra allvarligaste som hänt är detta, att kyrkan förlorat sitt budskap – frälsningsbudskapet. Var predikas idag, att Jesus, Guds Son, är den enda vägen till evigt liv, att han, den korsfäste och uppståndne är den ende som kan förlåta våra synder och rädda oss från evig förtappelse till evigt liv?

När beslutet togs 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor saknades en riktig teologisk bearbetning av frågan. I efterhand tillsattes en kommission, som i mitten på 60-talet kom med en slutrapport – ”Bibelsyn och bibelbruk”. Den hade bl.a. två slutsatser: 1) Nya testamentet öppnar inte för kvinnliga präster men 2) för vår trovärdighets skull i en ny tid måste vi ändå bejaka det. Man erkände alltså att NT inte bejakar det beslut som kyrkomötet tog i september 1958. Trots de många kvinnorna kring Jesus utsåg han inte någon av dem till apostel. Paulus visar tydligt att ”Herrens bud” går på tvärs med kyrkomötets beslut.

Av olydnad följer ingen välsignelse. Svenska kyrkans framtid ser därför mörk ut. Jesus säger: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord.” (Joh. 14:23) Om inte Guds ord, så som vi fått det i den Heliga Skrift, får vara kyrkans auktoritet, och om vi inte ”lär dem att hålla allt” det som Herren har befallt, så har vi inte hans löfte att han är med oss ”alla dagar intill tidens slut”. (Matt. 28:20)

Bengt Birgersson