I South Carolina på USA:s södra Atlantkust ligger Charleston, en stad med ovanligt många minnesmärken, som påminner om det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Idag är staden en välbesökt turiststad. Här möttes i senare delen av juli North American Lutheran Church (NALC) till sitt årliga konvent, där biskop Roland och jag var inbjudna observatörer. En stark motståndsrörelse – Lutheran Core – inom den största och mest liberala lutherska kyrkan i USA – Evangelical Lutheran Church of America (ELCA) – resulterade 2011 i en ny kyrkobildning, då närmare 400 församlingar lämnade ELCA och bildade NALC främst p g a frågan om samkönade äktenskap.

Vid en resa till USA i oktober 2013 för Peter Isaac Béens Utbildningsstiftelse (PIBUS) blev jag genom Dr Christopher Barnekov presenterad för ledningen i NALC, biskop John Bradosky och dennes närmaste medarbetare i kyrkofrågor, Dr David Wendel. Vi delade med varandra likheterna och olikheterna i den ”resa” som NALC respektive Missionsprovinsen gjort. En avgörande skillnad gällde frågan om kvinnliga präster. Detta till trots fick biskop Roland och jag i våras en inbjudan att delta i NALC:s konvent i Charleston (samtliga kostnader för vår resa stod NALC för).

Vi övervägde länge om detta var något vi borde göra. Genom att resa skulle vi kunna visa vårt stöd för en kyrkobildning, som så tydligt tagit ställning i den fråga som mer än det mesta i det yttre delar världens kyrkosamfund – välsignandet av samkönade äktenskap. I NALC ingår många församlingar, som har sitt ursprung i Augustanasynoden, det gamla svenska ”stiftet”, som fram till år 1960 hade varit hemvist för ca en halv miljon svenskättlingar. Vi ville visa vårt stöd för våra svenskättade trossyskon. I mitt möte med NALC:s ledning i oktober 2013 fick jag höra, att frågan om kvinnliga präster nog var en fråga, som NALC borde pröva i Skriftens ljus. Vi ville vara ett stöd i en sådan process, eftersom vi visste att det är avgörande för NALC:s framtid att man kommer till rätta med den frågan.

Konventet föregicks av två dagars teologiskt symposium med flera intressanta och givande föredrag. På den första riktiga konventsdagen, då upp mot 700 delegater från NALC hade samlats, stod det i programmet att jag skulle framföra en hälsning från Missionsprovinsen. Det som där blev sagt – läs här – blev en hälsning från den nordiska kyrkokamp, där frågan om prästvigningsstopp för dem, som inte kunde bejaka samarbete med kvinnliga präster, haft en central roll. Det gjordes också klart att vår kamp handlade om Skriftens auktoritet. Olika reaktioner efteråt kan sammanfattas i orden: ”Detta måste också vi ta upp!”

Biskop Roland hade lovat att predika. Men vi hade inte förutsett att det skulle komma att ske i en högmässa, där också kvinnliga präster medverkade. Vår ovana vid frågor som har att göra med altar- och predikstolsgemenskap gjorde oss lite handfallna. Resultatet blev att biskop Roland predikade med kraft om Kristi kors, men han gick inte i den stora processionen, och han fanns inte med vid altaret. Det var tydligt att han steg ner och ingen av oss kommunicerade.

Det finns band som knutits till människor i NALC. Vi har avlagt ett tydligt vittnesbörd och den bekännelse vi avlagt både offentligt och i många enskilda samtal är otvetydig: kvinnliga präster tillhör inte apostolisk ordning och går rakt emot Skriftens klara ord.

Tyvärr är det nog så, att den lutherske präst, som stått med i den tyska kyrkokampen de senaste decennierna har rätt, när han – fritt citerat – säger: ”Den kyrka som accepterar kvinnliga präster kan inte heller på fullt allvar säga i någon annan fråga: så säger Guds ord.”

I Svenska kyrkan har vi fått se en skrämmande utveckling, där beslutet om kvinnliga präster år 1958, haft avgörande betydelse. Saken hör hemma i frågan om Guds skapelseordning när det gäller manligt och kvinnligt. Det är också där frågan om samkönade äktenskap hör hemma. Den ena fenomenet öppnar förr eller senare för det andra, på det sätt som vi med sorg varit vittnen till under de sista tio åren.

Om inte NALC på allvar tar sig an frågan om kvinnliga präster, är risken uppenbar, att man inte har krafter att hålla stånd vare sig mot frågan om samkönade äktenskap eller mot religiondialogens förödande krafter.

Provinssekreterare Bengt Birgersson