En av Missionsprovinsens äldsta medlemmar, Ruth Friberg i Borås, har nyligen somnat in i Herren, i sitt 95:e levnadsår.
Ruth, som var född 26 juni 1928, utbildade sig till lärarinna i Skara i slutet av 1940-talet och flyttade sedan ganska omgående till Borås, där hon bodde resten av livet. Där fick hon sluta sina dagar vid Allhelgona, 2 november 2022. Hon var glad och stolt över sin släktkoppling till Grinneröd i Bohuslän, och där lades hon i gravens vila. Begravningen förrättades av f. kyrkoherden Ingemar Svenungsson, även han bördig från Grinneröd. Hon lades i samma grav som sina föräldrar och två systrar, även de under lång tid bosatta i Borås.
Ruth var yngst av fem systrar och en välkänd profil i kyrkliga sammanhang i Borås. När Missionsprovinsen 2014 inledde sitt arbete där, anslöt hon sig omgående; tidigare hade hon i årtionden varit engagerad i Gustav Adolfs församling och därefter i församlingen Arken i Borås (nedlagd sedan ett antal år), sedan i Lutherstiftelsen och Immanuelförsamlingen, båda i Göteborg. När den gudstjänstgemenskap startade i Borås som utvecklade sig till Johannes församling, blev den hennes primära andliga hemvist.
Hon var en mycket trogen gudstjänstdeltagare ända tills pandemin bröt ut; därefter fick våra präster regelbundet åka hem till henne och fira nattvard i hennes hem. När pandemin klingade av var hennes krafter försvagade, men hon levde aktivt med i församlingens liv utifrån de nya förutsättningarna. Hon fick regelbundna besök av olika personer och höll telefonkontakt med sina vänner. En av dem följde med henne till sjukhuset när hon blev akut dålig; hon kom att somna in medan psalmen Saliga visshet, Jesus är min sjöngs.
I Johannes församling började vi fira regelbundna gudstjänster från och med januari 2015, till att börja med i hemmen. (Efter en tid fick vi låna Brokyrkan på Hässleholmen, och sedan 2019 firas gudstjänsterna i Adventkyrkan.) Det var under samlingarna i hennes hem som jag började reflektera över en uppfattning som varit en etablerad sanning i århundraden – att stora skaror av kristna i fornkyrkan brukade fira gudstjänst i stor hemlighet. Hemma hos Ruth på Sjunde villagatan i Borås upptäckte jag hur svårt detta måste ha varit i längden.
Som mest var vi 30-40 personer (inkluderat åtskilliga barn!) som samlades vid gudstjänsterna i olika hem. Hur skulle Ruths grannar, i hennes fall, i längden vara omedvetna om vad som pågick i hennes lägenhet? Regelbundet gick dussintals personer i trappan, vi parkerade ett antal bilar ute på gatan, och vi firade traditionella högmässor. Varmt blev det i hennes lilla vardagsrum och i hallen, där folk satt som packade sillar, så varmt att vi tvingades öppna balkongdörren – detta innebar att psalmsången rungade på husets innergård, också mitt i vintern. Själv gladdes jag över hennes gästfrihet och förmånen att få fira gudstjänst i hennes hem, samtidigt som jag tänkte: Hennes grannar måste ganska snart ha upptäckt vad som pågick hemma hos henne – dessutom bjöd hon in några av dem! På motsvarande sätt borde väl människorna i Korint, Rom och Efesus med tiden ofta ha insett att en skara kristna samlades mitt ibland dem…
Vi, hennes vänner i Boråsbygden och Göteborg och Bohuslän, är tacksamma över att ha fått lära känna Ruth Friberg och över att hon nu fått gå hem till Herren. Frid över hennes minne!
Rune Imberg, under några år hennes pastor i Borås