– Fastan 2013 –

För några dagar sedan var det S:t Sigfrids dag. Det har 15 februari varit sedan medeltiden, och vi kan vara glada över att namnet finns kvar i almanackan.
    Vi valde S:t Sigfrid att inspirera oss, när vi bildade trosgemenskapen i Missionsprovinsen. Han var den mest betydande missionären, när kristen tro kom till vårt land. Med honom i trosgemenskapens namn markerar vi att vi tackar Gud för honom, och för alla andra som har fört tron på Herren Jesus till oss. Och vi vill se S:t Sigfrid som vår förebild, när vi nu i ett sekulariserat land på nytt ges uppdraget att göra Jesus känd.

Sigfrid var en munk från York i England, som biskopsvigdes och sändes till Sverige i början av 1000talet. Vi vet tyvärr bara i stora drag hur han verkade. Han kom att slå sig ner i Husaby. Där skall han 1008 ha döpt Olof Skötkonung.
    Vid den här tiden kom också en tysk biskop till Västergötland, så området hade för en tid två biskopar. Men Sigfrid såg sig inte i första hand som biskop över ett visst område, ett stift, utan för en skara människor i “de heligas gemenskap”. Det är ett mönster som nu upprepas i Missionsprovinsen – viktigare än yttre kyrkoorganisation är gemenskapen med dem som tror på Jesus.
    Sigfrid biskopsvigde två av sina medmissionärer, och skickade dem norrut. Eskil kom till Tuna, som sedermera skulle bli Eskilstuna. Runt staden fanns så där hundra år ett stift, men det slogs sedan samman med Strängnäs. David kom till Munktorp i Västmanland, men räknas som förste biskop av Västerås.
    Omkring 1030 blev Sigfrid stiftsbiskop i Skara. Men tydligen var mission viktigare för honom än kyrkoadministration. Vid mitten av 1000talet lämnade han biskopsstolen och begav sig till Värend. Området blev med tiden ett eget stift. Det var anmärkningsvärt litet i jämförelse med de andra stiften (mindre också än dagens Växjö stift), vilket är ett tecken på halten i hans verksamhet.

Ett vittnesbörd om det djupa intryck Sigfrid gjorde, är att de områden där han verkade, har så stadig kristen tradition. I andra områden har väckelser kunnat komma och gå, men S:t Sigfrid har gett ett arv som är bestående.
    I vår tid, då Jesus glöms bort, behövs vittnen i S:t Sigfrids efterföljd. När nu kyrkan kallar oss till en Fastetid med fördjupat böneliv, är detta ett böneämne. Det är också en tid att be om kraft att själv kunna vittna om Herren Jesus.

+Göran Beijer

Betraktelsen är en hälsning som nyligen skickats till medlemmarna i S:t Sigfrids Trosgemenskap.