På Sändebrevets uppdrag har Henrik Andersson skrivit om några av våra vanligaste julsymboler, dess historiska bakgrund och symbolik.
Ett ”vanligt” år hade det under julhelgen i Sverige samlats en betydligt större skara människor i kyrkorna som fyllts med välkända julsånger och smyckats med Betlehemsstjärnor, julkrubbor och julgranar. Oavsett om det är av tradition, en känsla av skuld eller en känsla av nyväckt fromhet, brukar det komma människor som annars sällan går till gudstjänst för att uppmärksamma en av kristendomens stora högtider. Det har ofta uttryckts att just de stora kristna högtiderna, jul och påsk, är goda tillfällen att nå människor som annars står långt ifrån kyrkan. Men i år kommer den möjligheten att saknas, eller åtminstone vara betydligt begränsad.
Det är inte mycket som kommer bli som vi hade förväntat, planerat för och hoppats på i årets julfirande. Det är en sorg att man inte för egen del kommer kunna få fira Kristi födelses fest i kyrkan tillsammans med sina trossyskon. Det är också en sorg att inse att julen i år kanske blir ännu mer kommersialiserad för många människor än den redan blivit, då restriktionerna slår väldigt ojämnt, så att kyrkorna är stängda medan köpcenter är öppna för folkmassan. Kommer julens sanna glädjeämne vara tyst för den sekulariserade svensken som så väl skulle behöva höra det?
Franciskus syfte med att ordna med
en julkrubba sägs vara att han redan
då ville förskjuta julens tonvikt till
tillbedjan av Kristus…
Men, så kommer jag att tänka på den allra första gången Kristi födelse skulle firas. Ur jungfru Marias pers-pektiv kan man tänka sig att det inte heller var mycket som blev som hon hade förväntat, planerat och hoppats på. Man kan anta att hennes förhoppning hade varit att hon skulle få föda i ett bekvämt, varmt och tryggt rum i Nasaret, omgiven av de som, trots allt, delade hennes glädje över Jesu födelse. Men Guds plan var annorlunda. Guds Son fick istället födas under de mest förunderliga och märkliga förhållanden. Mitt i allt detta, kommer dock herdarna från Betlehems utmarker och påminner Maria och Josef om det glädjebudskap som de redan kände, men som möjligtvis fördunklats genom deras svårigheter. ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.”
Vi kan fråga oss: Vilka är detta årets herdar? Vad är det som kan få tjäna som påminnelse om julens stora glädje för hela folket mitt in i detta årets svårigheter och oväntade vändningar?
Kanske kan det ändå vara en liten tröst att veta att flera av de traditioner som finns i samband med Kyrkans julfirande inte är begränsade till kyrkolokalen. Det är många av de ”omistliga” inslagen i ett svenskt sekulariserat hem som har sitt ursprung i den kristna kyrkan. Det har dessutom sagts att under pandemin har människor uppvisat ett allt större behov och längtan efter det kända, trygga och traditionella.
Låt mig kort få nämna tre sådana inslag av jultradition som trots allt når ända in i de allra flesta hem, även detta år: Luciasändningen i SVT, julkrubban och julgranen.
Luciasändningen i SVT
Sveriges television började sända en luciakonsert redan 1957 och har sedan dess gjort det kontinuerligt, dock med olika uppehåll och variationer. Detta tv-program har blivit en del av det gemensamma kulturarv som till och med SVT är med och förvaltar och det är ett mycket uppskattat inslag för många svenskar.
I år valdes det att förlägga luciasändningen utomhus i natursköna Jukkasjärvi istället för i en fullsatt kyrka då det i tider av pandemi behövs utrymme för att kören ska kunna hålla avstånd. Inspelningen skedde helt utan församlade åhörare och endast med ett begränsat antal deltagare. Men, sångerna i repertoaren utökades, enligt SVT själva, med ett större antal klassiska psalmer för att kompensera avsaknaden av den traditionsenliga kyrkolokalen. In i de svenska hemmen strömmade därför bland annat följande budskap ut genom skärmarna:
Till Betlehem mitt hjärta
på stilla pilgrimsfärd
nu skyndar från den smärta,
som bor bland tidens flärd.
Där vill min själ sig gömma,
där har min tro sin skatt.
Jag vill ej Jesus glömma,
sen han mitt hjärta fått.
Avsaknaden av de kristna lokalerna ökade alltså det kristna budskapet i årets luciasändning alldeles påtagligt!
Julkrubban
Franciskus av Assisi har sagts vara med att skapa den första julkrubban år 1223. Han själv hade nyligen blivit inspirerad av sitt besök i Israel, där han hade besökt den plats som då ansågs vara Jesu födelseplats. Franciskus syfte med att ordna med en julkrubba sägs vara att han redan då ville förskjuta julens tonvikt till tillbedjan av Kristus snarare än på den växande materialismen i samband med julfirandet. Franciskus julkrubba bestod av levande gestalter men övergick över tid i statiska statyer. Julkrubbans popularitet spred sig så småningom till många länder. I samband med reformationen minskade julkrubbans popularitet till förmån för julgranen och sågs därför ända fram till början av 1900-talet som en utpräglat romersk-katolsk tradition. Dock anordnades 1906 en julkrubba vid Ersta diakonianstalt och 1929 anordnades den första julkrubban inne i en kyrka. Julkrubbans popularitet ökade under 1900-talet och är nu närvarande också i många svenska hem i olika former. Det är inte helt utan anledning som julkrubbans motiv ibland har kritiserats för att framställas med alltför stor konstnärlig frihet och med betydligt större ”mysfaktor” än vad som kan ha varit möjligt då Jesus föddes. Dock kan jag tycka att det är oerhört viktigt att motivet i sig finns närvarande i den alltmer kommersialiserade jul som vi omges av. Vi får glädja oss över att julkrubban trots allt, i den ena eller andra formen, har blivit så självklar även för okyrkliga svenskar. Låt oss be och hoppas att dess bild kan få tjäna som en påminnelse om vad julen verkligen handlar om.
Julgranen
Vanan att klä en gran inför julhelgen finner vi i majoriteten av de svenska hemmen. Vi finner det också i kyrkorna, på torgen, i affärer och köpcentra, men oftast utan att det hänvisas till ett kristet bruk. Om julkrubban under en tid associerades med den Romersk-katolska kyrkan så var julgranen i sin tur associerad med den protestantiska grenen. Julgranens popularitet ökade nämligen i samband med reformationen, men dess historia sägs gå längre tillbaka än så. Enligt vissa går traditionen med den alltid lika gröna granen tillbaka till Bonifatius som på 700-talet högg ner germanernas heliga ek. På platsen lätt han sedan bygga ett kapell och planterade en gran. Mitt bland träden som tycktes dö när de förlorade sina blad sågs den alltid lika gröna granen som en symbol för den evige Kristus. Han som föddes i Betlehem i Judéen och är det sanna Livets träd, som människan blev skild från genom syndafallet, men genom inkarnationen, korsdöden och uppståndelsen nu är tillgänglig för människor igen. Det julpynt som traditionellt brukar hängas i granen har också sitt ursprung i denna förståelse. Stjärnan i granens topp som ska påminna om Betlehems stjärna, ljusen som en påminnelse om att Kristus är Världens Ljus, julgranskulorna som en symbol för den frukt som den förste Adam åt och förde synden in i världen, men vars skuld Kristus tog på sig. De ska alltså visa både på syndafall och frälsning genom honom som föddes i Betlehem.
De nämnda jultraditionerna kan inte ersätta det förkunnade budskapet om inkarnationens under för dem som aldrig hört talas om det. Men kanske kan de, likt herdarna, få påminna om det som människor en gång har hört och någonstans vet. Om de får göra det, kan även denna jul, med Guds Andes hjälp, bli ett tillfälle att föra människor in i Ordets ljus och så få gömma och begrunda i sina hjärtan det största: att ”Ordet blev kött och tog sin boning bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har av Fadern. Och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:14).
Henrik Andersson
Pastorsadjunkt i Immanuelförsamlingen