
– Föredrag vid Provinskonventet den 13 oktober 2017 –
1916 publicerade den lutherske teologen Theodor Engelder en artikel: Reformationens tre principer: sola Scriptura, sola gratia och sola fides. Det tycks varit första gången någon sammanfattade den evangelisk-lutherska reformationens betydelse med dessa tre allena: Skriften allena, nåden allena och tron allena. Såsom grupp betraktat var de faktiskt inte slagord under reformationstiden. Däremot brukades de var för sig, dock mera sparsamt än vi kanske tror.
Problemet med slagord är att de kan börja leva sitt eget liv när de tas ut ur sin ursprungliga kontext och tillskrivas mening de inte har. Det gäller också principen ”Skriften allena”. Är det möjligt att leva som kristen med enbart Bibeln utan några som helst kristna traditioner?
Vi kan föreställa oss två barn, en pojke och en flicka som hamnar på en öde ö. De har inte mycket erfarenhet av livet. De vet inget om kristen tro. De lär sig att överleva och formar så smått ett hem. Flera år senare flyter en Bibel i land på det språk de lärt sig som barn. De börjar läsa då det är den enda bok de har. De fascineras av budskapet. De läser allt mer och börjar försöka tillämpa det som Skriften lär i sitt liv. De har Skriften allena. Frågan är nu hur deras sammanfattning av Skriften skulle se ut? Skulle de läsa morgonbön och aftonbön? Skulle de fira gudstjänst på söndagen? Skulle den se likadan ut som en klassisk gudstjänst i Svenska kyrkan? Skulle den apostoliska trosbekännelsen uppstå också hos dem? Skulle deras utläggningar av Skriften bli snarlika Luthers, Nohrborgs eller Rosenius förkunnelse? Osv. Vi kan förstås inte veta. Men sannolikt skulle en hel del se ganska annorlunda ut.
Mycket av det som vi som kristna tar för givet är saker som sakta växt fram i Guds ords möte med människor som tagit emot och låtit sig formas av ordet. Det har varit Guds ords möte med otro och fiender som tvingat fram fördjupning i ordet och formuleringen av trosartiklar. Det har varit Guds ords möte med olika kulturella yttringar under människohistoriens olika epoker. Och troende kristna kommer med sin historia och sina traditioner till Skriften och sin läsning av den. Väldigt få av oss har läst Skriften förutsättningslöst, naket. De flesta av oss kanske kan tala om vem eller vad som starkast influerat vår läsning och för all del förståelse av vad kristen tro och inte minst vem Gud är och hans sinnelag mot oss.
Är det här bra eller dåligt? Mina personliga erfarenheter av ett post-sovjetiskt kyrkoliv har fått mig att inse traditionens oerhörda betydelse. Det är så mycket de som har växt upp i kristna hem eller sammanhang tar för givet som efter 50 år av kommunism är alldeles förstört och som inte har kunnat återerövras i en handvändning. När vi som kristna reflekterar över framtiden för evangelisk-luthersk tro i vårt land är det väl få av oss som menar att man kan avbryta all teologiska bildning i 50 år om ingen är intresserad av att studera de närmaste åren för att sedan ta upp utbildningen igen och kunna förmedla detsamma som vi kan idag, som om inget avbrott ägt rum. Enligt en mycket förenklad syn på Skriften allena skulle detta vara möjligt. Vi har ju Skriften. Det enda vi behöver är två språklärare, en i hebreiska och en i grekiska.
När den lutherska bekännelsen talar om Skriften allena gör den inte det i opposition mot all slags tradition. Den gör det på ett sätt som är tydligt definierat. Författarna till Konkordieformeln i våra bekännelseskrifter använder uttrycket ”sola scriptura” i inledningen till sin framställning för att beskriva vad som är normen för kyrkans lära: Den heliga Skrift allena är domare, norm och regel när det gäller att bedöma kyrkans läror och lärare. På ett liknande sätt tillskriver Uppsala mötes beslut ”den helga skrift allene” den högsta auktoriteten. Det är alltså som domare i lärofrågor principen Skriften allena gäller.
Frågan om traditionens förhållande till Skriften debatterades flitigt under reformationstiden. Efter konciliet i Trient (1545-1563) fick den evangelisk-lutherska teologen Martin Chemnitz (1522-86) anledning att redogöra för hur de evangeliska såg på traditionen.
Chemnitz räknar med hela åtta olika slag av tradition. Av dessa åtta bejakar han sju och avvisar enbart den sista.
Traditionen kan för det första vara det muntliga budskap som utgick ifrån Kristus och sedan nedtecknades av apostlarna (1 Kor. 15:3). Chemnitz konstaterade helt riktigt att det som skrivits ner i NT först existerat som muntliga traditioner. Denna form av tradition bejakas naturligtvis.
För det andra bejakas vittnesbörden om Skriftens äkta och kanoniska böcker. Frågan gäller vilka skrifter som tillhör Bibeln och fornkyrkans vittnesbörd om vilka böcker som är auktoritativa. Vi litar på den tidiga kyrkan vittnesbörd i detta avseende. Vi medger och bejakar att vi är beroende kyrkans äldsta vittnesbörd som ligger utanför Skriften. Luther och Chemnitz och den tidigare lutherska traditionen var i detta avseende mer konsekvent än den Romersk-katolska som vid konciliet i Trient slog fast att Nya testamentets 27 böcker tillhör kanon. Den evangelisk-lutherska kyrkan har aldrig definierat kanon utan bibehållit ett frågetecken kring de böcker som fornkyrkans auktoriteter satte frågetecken kring. Man har gjort skillnad på de böcker som inte var omtvistade (homolegomena) och de som varit omtvistade (antilegomena). Till de senare räknas Hebr., Jak., Jud., 2 Pet., 2-3 Joh. och Uppb. Regeln man brukat tillämpa är att man inte kan anta en lära enbart på grundval av en av dessa skrifter.
För det tredje bejakas den apostoliska trosbekännelsen som sammanfattning av Skriften. Till det evangeliska sola scriptura läggs fornkyrkans bekännelser som riktmärken. Varför? Därför att de är i Skriften grundade sammanfattningar av det väsentliga i den kristna tron.
För det fjärde bejakas den sanna utläggningen av Skiften som fornkyrkan mottog av apostlarna. Kyrkan mottog inte bara Skriften utan också den rätta utläggningen av den, menar Chemnitz. Denna är uttryckt i trosregeln som på samma gång är tolkningsnyckeln till Skriften såväl som en sammanfattning av Skriftens centrala innehåll. Trosregeln sammanfaller i princip med den Apostoliska trosbekännelsen.
För de femte noterar Chemnitz att man ansluter sig till de traditioner om vilka det inte står något explicit i Skriften men som man kan sluta sig till genom läsning av Skriften, t ex uttrycket homoousios (av samma väsen) som finns i den Nicenska trosbekännelsen, barndopet, Kristi två naturer och den helige Andes gudom.
För det sjätte bejakas det Chemnitz kallar fädernas katolska konsensus. Det innebär att man inte skall ta emot något som strider mot hela den gamla kyrkan. Som exempel nämns begreppet logos, Ordet, i Johannesevangeliet. Om en hednisk filosof läst Johannes-evangeliet är det inte säkert att denne skulle förstått att logos är en person. För detta behövdes kyrkans undervisning. Men skälet till att man ska tro denna undervisning är för att den överensstämmer med Skriften.
Chemnitz nämner för det sjunde ceremonier och olika yttre bruk, till exempel att man vänder sig mot öster för att be och att man använder korstecknet. Dessa kan och bör man ta emot. Är det enhet i läran är yttre bruk inte ett så stort problem. Vidare menar Chemnitz att många sådana bruk går tillbaka till apostlarna själva. Chemnitz nämner kyrkotukten, sabbatens avskaffande och söndagens införande. Detta kan visas från Skriften och ska därför tas emot.
Det är när Chemnitz kommer till det åttonde slaget av tradition han ställer sig avvisande. Det handlar om dogmer och moral som inte finns i Skriften men som kyrkan påbjuder att man ska vörda lika högt som Skriften. (Naturligtvis avvisas också det som står i direkt strid med Skriften.) Skriften har till exempel förhållandevis lite att säga om Maria Jesu mor och det som sägs motsvarar inte på något sätt den roll som tillskrivs Maria i den Romersk-katolska kyrkan. Den Romersk-katolska kyrkan hänvisar inte heller till Skriften för den plats man ger Maria. Man kan istället hänvisa till de uppenbarelser av Maria som människor gör anspråk på att ha sett och upplevt. Samma sak med övriga helgon. Har någon bevisligen bett en avliden människa om förbön och detta i sin tur har lett till bönhörelse i form av ett under tas detta som bevis för att personen man bett om förbön har en sådan ställning att han eller hon kan förmedla böner till Gud. Det handlar med andra ord om en fortsatt uppenbarelse som liknar den som man gör anspråk på i vissa former av karismatik. Där kan syner eller uppenbarelser som en människa fått ges auktoritet i en sådan utsträckning att det till och med strider mot Skriftens klara och allra tydligaste utsagor. För Luther hamnar Romersk-katolsk teologi i detta avseende i samma dike som det han kallade svärmeriet. Problemet med denna typ av uppenbarelser är att de leder till osäkerhet. Hur ska vi med säkerhet veta att uppenbarelsen inte är inbillad och att den verkligen kommer från Gud? Det vi med säkerhet kan veta är det Gud uppenbarat i det ord han överlämnat till kyrkan. Gränsen för detta sätts till Nya testamentets sista skrifter som den gamla kyrkan tagit emot.
Evangeliska kristna av den Augsburgska bekännelsen (lutheraner i vardagligt tal) bejakar principen Skriften allena som den primära och avgörande auktoriteten för kyrkans lära och liv. Men i kyrkans och den enskildes kristna liv står inte Skriften allena. Den evangelisk-lutherska kyrkan lär sola Scriptura men inte en solo-Scriptura, en Skrift som står ensam.
Daniel Johansson,
PhD lektor på FFG
Swish 123 445 32 21
PG 11 36 63-9
BG 5210-8131
Mer info under Stöd oss
Våra församlingar finns utspridda i Sverige. De är i varierande storlek och sammansättning. Gemensamt för dem att Guds Ord står i centrum, och sakramenten förvaltas.