Hur ställer sig Luther till det traditionella dogmat om Jesus Kristus, att han är sann Gud och sann människa? Å ena sidan gör han inget originellt då han helt enkelt ansluter sig till den vedertagna bekännelsen från fornkyrkan. Å andra sidan gör han något betydligt mera än att blott instämma och ansluta sig.
Luther bearbetar och utvecklar bekännelsen på ett sätt som är karakteristiskt för reformationen. Han stryker under att det som bekänns i dogmat är ”för mig” (pro me). Han behandlar alltså inte läran om Kristi person för sig och sedan läran om människans frälsning för sig, utan han väver samman dem på ett för honom typiskt sätt. Ett känt exempel på denna sammanvävning är hans förklaring till den apostoliska trosbekännelsen i Lilla katekesen. De tre artiklarna behandlar ju Guds gärningar i historien, uppdelade på Fadern, Sonen och den helige Ande, och bekännelsen säger egentligen ingenting om människan. Men när Luther ställer frågan ”Vad är det?”, så ställs Guds gärning i historien samman med vad det betyder för mig här och nu. När det gäller bekännelsen att Jesus är sann Gud och sann människa, så placerar Luther i sin förklaring i Lilla katekesen detta mitt i hans grundläggande bekännelse, att Jesus Kristus är min Herre: ”Jag tror att Jesus Kristus, sann Gud född av Fadern i evighet, och även sann människa född av jungfrun Maria, är min Herre.” Detta är ett exempel på hur Luther i sina framställningar å ena sidan ansluter till läroformuleringar från fornkyrkan och å andra sidan bearbetar dem och ger dem sin egen prägel.
Samma mönster kan vi se när Luther diktar om bekännelsen till Jesus Kristus. Vi ska se på hans julpsalm, ”Dig vare lov, o Jesus Krist” (Sv Ps 431). Den första versen är en medeltida vers och de följande är skrivna av Luther år 1524. Lite förenklat kan man säga att verserna 1–3 beskriver hur Gud har blivit människa. Verserna 4–7 fortsätter att meditera över detta men i dessa skildras samtidigt vad detta faktum betyder för människan, för oss.
Om vi först ser på verserna 1–3, så möter en tillspetsad men bokstavligt sann beskrivning av det förunderliga som ligger i det kristologiska dogmat:
Maria i sitt sköte bar
Guds Son som före världen var.
Ett barn han är men i sin hand
han håller himmel, hav och land.
Här har Luther uttryckt lärosatserna med diktens språk. I det lilla barnets hand återfinner vi hela världen, himmel, hav och land. Denna fantastiska tanke och bild är mer än dikt. De poetiska orden uttrycker den verklighet som ligger i bekännelsen till att Jesus är sann Gud. Han blev inte Gud först vid uppståndelsen eller himmelsfärden. Han är Guds Son från evighet, och därför är barnet som föds samtidigt sann Gud och sann människa. Gud håller hela världen i sin hand och därför kan detta sägas även om det lilla barnet, eftersom Jesu Kristi person är en och odelad. Vi som sjunger psalmen bjuds in att i vårt inre se vad som har hänt i julnatten, och samtidigt får vi med Maria bevara orden om denna Guds gärning i våra hjärtan.
Men nu stannar inte Bibeln vid att förkunna att denna ofattbart stora händelse har ägt rum på vår jord. I Bibeln sätts budskapet samman med att det var för människans skull. Så säger ju änglarna: Jag förkunnar för er, en stor glädje, en glädje för allt folket, att en Frälsare har blivit född i Davids stad. I enlighet med detta bibliska mönster, så fortsätter alltså Luther i verserna 4–7 att med olika infallsvinklar förkunna att detta har skett för oss. Han målar dessutom upp vad det gör med oss. Det är inte en sanning som en människa kan nicka ja till och sedan gå förbi. När evangeliet om honom som är sann Gud och sann människa tas emot, så sker en förvandling: det förvandlar en människa till ljusets barn (v. 4), det tar henne ur bedrövelsen och leder till himlen (v. 5), det sätter in henne som arvinge till de himmelska skatterna (v. 6).
Avslutningsvis sägs i vers 7 vad som är drivkraften till hela denna frälsningsgärning: ”Guds kärlek till oss var så stor.” Psalmen mynnar därför ut i uppmaningen till församlingen att ge uttryck för sin glädje och att lovsjunga Gud.
Torbjörn Johansson
Rektor, Församlingsfakulteten