– tankar från en hemvändande missionär –
Ungefär samtidigt som evangeliets ljus efter reformationen nådde oss i Norden så landsteg de spanska erövrarna i Peru. De var sända av det spanska kungahuset för att bringa ljus åt hedningarna i Sydamerika. Ändamålet med ”missionsföretaget” verkade tyvärr mest vara jakten på guld.
När spanjorerna mötte inkaindianerna i staden Cajamarca i Peru, överräckte den katolska prästen inkahövdingen en Bibel varpå hövdingen inspekterade den noga från alla håll och sedan kastade den ifrån sig med orden – ”den talar inte till mig”. (Hur skulle han kunna göra det när den inte var skriven på hans språk?). Detta utlöste attacken på de obeväpnade indianerna. Att inkahövdingen lovade att fylla ett helt rum med guld för att få frihet hjälpte inte honom och hans folk.
Indianerna levde i andligt mörker men något verkligt ljus blev aldrig tänt genom den spanska erövringen. I Norden däremot tändes evangeliet klara ljus ungefär vid samma tid.
Idag 500 år senare ser man ändå att den romersk-katolska tron har fört med sig flera goda saker i landet. Många har lärt sig den kristna trosbekännelsen i skolan. Landet är präglat av kristna värderingar. Man visar respekt för Guds ord och det går lätt att komma in på andliga samtal med dem man möter. Men det är fortfarande många som inte vet vad evangelium är. Jesus framställs mera som ett exempel att följa än som syndares Frälsare. Helgonens liv betraktar många med vördnad, men vem kan nå upp till dem? Jag tror att många peruaner kämpar med samma fråga som Luther gjorde: Var kan jag finna en nådig Gud? Lagen ger ingen hjälp alls i den saken varpå kristendomen för många blir ett krav istället för frihet.
I Peru är man generellt (liksom atenarna i Apg. 17) ”mycket religiösa”, romersk-katolsk tro kan ofta blandas med indiansk hedendom. Läget här i Sverige är mycket annorlunda, där gudsföraktet och ateismen breder ut sig. Finns det ändå något som vi har gemensamt i Peru och i missionslandet Sverige?
Ja, för det första. Gud har ännu ett älskande fadershjärta och vill inte någon syndares död (Hes. 18:23). Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4). Hela människosläktet har friköpts, inte med silver eller guld, utan med Kristi dyrbara blod (1 Petr. 1:18). Det blodet gav frihet åt alla!
Missionens grundprincip är också densamma i vilken tid eller kultur vi än lever i.
När Paulus undervisar om frälsningens väg i Romarbrevet 10:12–17, anför han följande nödvändiga steg.
För att bli frälst behöver man åkalla Herrens namn; för att åkalla Herrens namn behöver man komma till tro;
för att komma till tro behöver man höra Ordet; för att höra Ordet måste man besökas av predikare; för att predikare ska kunna komma måste de bli sända.
Den frälsande tron kommer inte genom människans längtan eller hennes strävan. Nej, den oomvända människan motarbetar i själva verket all sann kristendom. Det kan ske på helt skilda sätt som genom laguppfyllnad eller laglöshet. Peruanen vill lika lite komma loss från sin falska tro liksom en sekulariserad svensk inte vill komma loss från sitt sätt att leva.
Därför måste förkunnare sändas, förkunnare måste predika Ordet, Ordet måste höras, Ordet måste tros, så att såväl de religiösa peruanerna som de sekulariserade svenskarna ska kunna åkalla Herrens namn och blir frälsta. Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord (Rom. 10:17).
2014–2018 arbetade jag tillsammans med min hustru Ann-Charlotte som ELMs missionärer i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Chiclayo (IELCH) i Peru. Det var fantastiskt, ja, stor nåd från Gud att jag fick åka med hela min familj på det uppdraget! Det var mycket meningsfullt att få arbeta för evangelisk-luthersk tro i ett romersk-katolskt land. Framförallt att få fördjupa förståelsen av evangelium: att Kristus står i vårt ställe inför Gud, rättfärdig för orättfärdiga. Att evangelium står att finna helt utanför oss, men samtidigt är helt och hållet för oss.
I IELCH predikas Ordet med stor iver trots att resurserna är små jämfört med här i Sverige. Jag arbetade tätt med pastorerna och såg deras glädje att predika i sina församlingar och även se deras nöd att också gå ut med evangeliet till människor utanför kyrkan. Pastorerna i IELCH är verkliga människofiskare! I församlingen i San Antonio har man särskild verksamhet för att nå utanför kyrkans väggar, särskilt för barn och kvinnor, där hela församlingen är involverade. Två gånger i veckan åkte jag och Ann-Charlotte tillsammans med teamet från San Antonio ut till en by som heter Luya, där vi i hemmen delade Ordet, bad, hade bibelstudium och gudstjänst. Kvinnorna nåddes av Ordet genom en bakkurs. Det var fantastiskt att på detta enkla sätt få skapa möten mellan Guds ord och människan.
Även i Peru är det en kamp både utåt och inåt. Man kan också där kämpa med missmod. Men trots små resurser och ibland stora problem så predikar man Ordet oförtrutet utan att vara fixerade på resultaten. Som min kära vän, pastor Mercy, uttryckte det: vi är kallade att predika, Gud tar hand om resultatet.
Är det inte också så vi bör tänka när det gäller förkunnelse och mission i Sverige! En korsteolog vet att Gud ofta döljer sitt majestät och uppenbarar sig i det som är svagt, medan en framgångsteolog bara vill se Gud i det som är stort och i det som växer.
Vi behöver fortsätta föra ut Ordet till människorna så länge vi kan. Guds ord har kraft i sig själv. Må Guds Ande kalla människor till omvändelse innan det är för sent. Frågan är bara var vi kan möta sekulariserade svenskar med Guds ord? Och vem vill lyssna?
När inbjudan till den stora bröllopsmåltiden (Luk. 14) gick ut började alla ursäkta sig. Då sade Herren till tjänarna: gå genast ut på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.
Ordet (bröllopsinbjudningen) behöver predikas där människor befinner sig. Även om majoriteten inte vill lyssna så får vi glädja oss över de fattiga, blinda och lama som tror. En enda människa är värd mer än hela världen (Mark. 8:36). Jesus säger att det blir glädje i himlen över en enda människa som omvänder sig.
Jan Ulrik Smetana
Präst, gårdsföreståndare på Missionsgården Fridhem, Vännäs.