– Betraktelse över Matt. 17:1-8 –

Sommaren är för många lika med gemenskap, värme och glädje. Men inte för alla. Inte nu och inte heller då. Orden hos Matteus börjar i ensamheten med Honom, där han tar lärjungarna avsides, och tar dem upp på ett högt berg. Där förvandlas Han – och de får plötsligt se både Mose och Elia med Honom, två profeter från flera århundraden innan.

Det som hände blev så omtumlande för lärjungarna att Petrus helt förvirrad började prata om att bygga hyddor för Jesus och hans gamla profeter. Det de hade hoppats på gick nu i uppfyllelse. Jesus visade sig stå i ett mycket tydligt historiskt sammanhang med det gamla förbundet (det vi har i gamla testamentet) och Han hade alls inte kommit för att upphäva det. De gamla profeterna var med på ett hörn och gjorde den saken mycket tydlig. – Mitt i detta sammanhang befinner sig alltså Jesus, som förlängningen av deras livsgärning, och som en fullbordan av den. Efter Jesus behöver egentligen inte mer sägas. Guds Son har talat!
Men vad sade Han egentligen? Det står det faktiskt inte något om, blott att Medan Han ännu talade, se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem… Hela scenen andas liksom förvirring och vi kan bara ana oss till vad som hände. Precis som vårt eget liv brukar vara. Av och till stämmer det inte riktigt.

Atmosfären på förklaringsberget i evangeliet är – trots den yttre förvirringen – ändå en annan: Moses, med lagtavlorna och en knivskarp bild av Guds vilja. Elia, som lät döda Baals-profeterna för att de trodde på en falsk gud. Just i det sammanhanget står Jesus. Det är faktiskt där Han hör hemma. Men det är lätt att vilja glömma bort den saken. Hans vilja med oss är lika knivskarp som profeternas var. Hans ord befinner sig långt ifrån sockervadden som säljs på marknaderna och är ibland så vassa att de skiljer vår kropp och själ åt. Och det är där Fadern vill att vi ska börja; ”lyssna till honom!” Han vill få oss att vakna till, och i Ordet vi hör och läser leta efter någonting annat än vackra ord som lindrar för stunden. Även om de ord och sanningar som vi då upptäcker inte är så mysiga som vi kanske önskar.

Plötsligt blev just den insikten glasklar för lärjungarna på berget, och sammanhanget blev plågsamt tydligt för dem. Framför sig hade de inte längre en Mästare vars främsta uppgift var att se till att de alla fick framstående poster i riket, såsom de sannolikt hade sett det. Utan plötsligt stod där en framför dem, som kunde skåda hjärtan och njurar och med sitt blotta Ord hade makten att låta vad Han ville tränga rakt in i vars och ens inre. Plötsligt blev det ljust också i deras inre och de förstod: Det handlade inte om det yttre, om jordisk seger, om att bygga hyddor åt profeterna, om den goda vanan – utan om insidan. Om synd och nåd, om ett liv på Guds(!) villkor. När lärjungarna hörde detta, föll de ner på sina ansikten och greps av stor fruktan. Och där kommer mitt i den dramatiken och röran en viktig sak du och jag ska ta fasta på: Jesus gick fram och rörde vid dem, och sade: ”Stig upp och var inte förskräckta!” Och de såg ingen utom Jesus. Där är startpunkten för oss, i Jesu fasta och enkla ord: Var inte förskräckta!

Var befinner vi oss själva? Biter Guds ord verkligen fast i oss eller ser vi inte varför vi skulle behöva göra dem till våra – både hans ord om kärlek, som går lätt att tugga i sig, och hans ord om synd och nåd, som är betydligt hårdare i skalet?

Lärjungarna var omtumlade, och Petrus fick föra deras talan: Herre, det är gott för oss att vara här. Fortsättningen för oss är den välsignelse och nåd som ligger i att tillhöra en gudstjänstfirande församling där Gud får råda! Men jag och du ska också ha ambitionen att ta tag i våra själar, var för sig, så att vi närmar oss den tro som inte bara fungerar just så länge vi är i kyrkan, utan hjälper oss lika bra på torsdagen under veckans slit och möda.

Hur når jag dit då? De såg upp, och då såg de ingen utom Jesus. Det var de som såg. De själva. De nöjde sig inte med att det var någon annan som lånade dem sina ögon och såg i deras ställe. Förklaringsbergets predikan är att vi var och en för sig och inför Herren ska göra klart vad det är vi själva ser av Gud. Först i den stund då det verkligen är just jag själv som ser Gud i mitt liv är jag förklarad! – Där har vi vårt mål! Och när du sluter ögonen och ser Hans läppar röra sig, då har Han redan rört vid dig och du är på väg. Det är då vi lär oss vad trons kraft djupast sett är. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: Stig upp och var inte förskräckta. Tron är inte farlig. Och det är inte Jesus heller. Däremot är Han den enda trygghet vi har som aldrig glider undan eller plötsligt är bortblåst. När vi ser uppåt är Han fortfarande där. Och Hans kraft fyller sakta våra liv. När vi ser uppåt.

Amen!

Christer Grerot, Kh emer.
Tomelilla

Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Sv Ps 165:1