Det har gått drygt ett år sedan Missionsprovinsen firade sitt 20-årsjubileum, med anledning av bildandet år 2003. Det skulle däremot dröja drygt ett år till innan de första vigningarna ägde rum, den 5 februari 2005. I år är det alltså 20 år sedan kyrkoherde emeritus Arne Olsson vigdes till den förste Missionsbiskopen av biskop Walter Obare Omwanza (ELCK). Samma dag genomförde bp Arne sin första prästvigning av Gunnar Andersson och Jan-Ulrik Smetana samt Niko Vannasmaa för tjänst i Finland. Med anledning av denna historiska händelse har Sändebrevet intervjuat Missionsprovinsens första två svenska präster.

Både Gunnar och Jan-Ulrik är överens om att det var mycket som hände den dagen och att deras egen prästvigning hamnade lite i skuggan av allt annat som hände. Det var ju trots allt något helt nytt som skedde, en historisk dag, och det låg mycket förväntan ”i luften”. Jan-Ulrik minns framför allt ”att salen var fylld till brädden med ett förväntansfullt Guds folk från hela Norden. Allt andades optimism, ett ‘äntligen’, fanns i luften. Församlingssången var väldigt stark, och det var rörande då hela salen svarade på kallelsen att ta emot oss som deras präster med ett rungande Ja!”. Gunnar konstaterar att det ”var gott att mest fokus hamnade på biskopsvigningen, vilket gjorde att vi som prästvigdes slapp undan en hel del av medias uppmärksamhet. Eftersom det utöver all förväntan i luften även låg en blandning av spänning och allvar inför prästvigningen för mig personligen”. Det fanns en förväntan inför dagen av högtid, allvar och glädje. Förväntningar som infriades och ”det blev en dag jag minns med tacksamhet”, säger Gunnar. 

På frågan om vilka förväntningar de hade och om det blev som de tänkte sig, svarar Jan-Ulrik: ”Jag blev vigd för tjänst som missionsgårdspastor för Fridhem i Vännäs. Jag visste inte riktigt vad som väntade då men så här i efterhand har jag, förutom Guds ords predikan, fått vara med att fylla ett stort behov av kyrkliga förrättningar främst i Västerbotten, såsom dop, vigslar och begravningar. Andra präster från Missionsprovinsen har sedan gått in i arbetet här i ELM Nord, som också utgör Missionsprovinsens norra distrikt. Inom ELM Nord kallas predikanterna av ELM och prästerna av Missionsprovinsen. Det har inte varit utan utmaningar men samtidigt varit så fint att se att det går att sammanföra, och olika gåvor på det sättet fått komma i funktion”. Gunnar å sin sida svarar att: ”Jag förväntade mig att få rikliga möjligheter att leda gudstjänst och predika Guds ord och var införstådd med att det inte var säkert att jag skulle kunna få heltidstjänster. I hög grad har det blivit som jag tänkt, även om det finns mycket som aldrig går att förutse och mycket som varit tungt som man förstås inte önskade sig”. 

Idag har Jan-Ullrik en deltidstjänst i Sackeuskyrkan i Umeå, som assisterande pastor. Det innebär även predikoresor till Sundsvall, Örnsköldsvik, Skellefteå och Piteå. Han ger uttryck för en väldig tacksamhet att få resa med Guds ord och sakrament, och på detta sätt också vara en evangelist och missionär. Utöver sin prästtjänst har Jan-Ulrik nyligen tillträtt som redaktör för tidningen Till Liv. Gunnar har en deltidstjänst i Johannes församling i Borås, där han tjänstgjort i drygt fem år. Därutöver har han till sin stora glädje också kunnat börja arbeta med jordbruk och nötkreatur, både på egen gård och åt andra. 

Jag frågade Gunnar vilket råd han skulle ha gett sig själv inför prästvigningen och han svarar: ”Spring, Gunnar, spring! Skämt åsido, det är inte helt enkelt att svara på. Men kanske: Vila i att det ytterst är Herrens uppdrag som han tar ansvar för, var trogen mot Honom och hans ord, predika evangeliet frimodigt och så fritt att du själv kan tro att du är förlåten och rättfärdig i Jesus”. Han konstaterar att prästvigningen framför allt har gett honom vissheten om att han inte går sitt eget ärende, utan att han får vila i att Herren genom sin Kyrka har sänt honom. ”I tider då det är tungt hjälper den mig också att hålla ut och fortsätta tjäna i församlingen då jag vet att Herren avskilt mig till det”, säger han. 

När Jan-Ullrik tänker tillbaka på sin tid som präst erinrar han sig att han från början, när Missionsprovinsen skulle etablera sig, fick möta en hel del tveksamhet och motstånd, inte bara utifrån utan kanske ännu mera inifrån hans eget sammanhang. ”Idag är däremot öppenheten stor. På det sättet har Missionsprovinsen i Norrland fått vara just en missionsprovins som över tid skapat förtroende, konstaterar han. Gunnar säger att Missionsprovinsens vara eller inte vara diskuteras inte så mycket längre utan nu har den blivit väl etablerad och något som man förhåller sig till oavsett om man själv är med, står nära eller håller sig på avstånd”. 

”När man ser tillbaka så kommer också frågan om det man byggt ska bestå i domen eller brännas upp? Det har varit mycket svaghet och synd hos mig, det ska inte förnekas. Med åren har det blivit allt viktigare för mig, att i både liv och tjänst ta min tillflykt till ‘den grund som redan är lagd, Jesus Kristus’ (1 Kor 3:11). Att få stå med i Guds Andes verkande genom Ordet och sakramenten till uppbyggelse och nytt liv, är något ofattbart stort. Ibland har det inte känts så, men det heter att Ordet inte ska återvända förgäves. I det ligger en stor tröst och glädje”, säger Jan-Ulrik. Och han avslutar med att säga: ”Under alla de år sedan prästvigningen som jag verkat inom ELM, både här hemma och några år på missionsfältet i Peru, har styrkan i gemenskapen, i prästkollegiet och från kyrkfolket, ”känts i ryggen” och har haft en avgörande betydelse i min tjänst, och har det fortfarande. Så jag känner en stor tacksamhet till Gud, och till er alla”.

När Gunnar tänker tillbaka på de 20 åren blir hans tankar sammanfattade i att det egentligen var bonde han ville bli, ”men Herren ledde det annorlunda och gav också vilja att gå in i prästtjänst. Jag har haft olika typer av tjänster, som också innefattat mer praktisk art, men genomgående är att det getts möjlighet till att regelbundet och ofta få predika och samtala med människor. När jag stannar upp och tänker på den stora bilden, att vi alla är på väg mot evigheten, så är det underligt och mycket stort att få vara ett litet redskap i vår store Frälsares hand och med alla mina brister få lov att hänvisa människor till den fasta och orubbliga grund Jesus är inför döden, domen och evigheten. Det finns hopp för oss i vår uppståndne och levande Herre! Döden är besegrad!” 

Vi säger tack till Gud för dessa Ordets tjänare och önskar dem fortsatt välsignelse och ledning i tjänsten.

Av Henrik Vestergård, redaktör   |  Foton: Arkivbilder