Allt har sin tid

Predikarens tredje kapitel har som inledning: Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen. Därefter följer en längre uppräkning av aspekter på livets gång, vardagliga saker. Här finns också formuleringen … en tid för krig och en tid för fred (3:8). Ingen har väl undgått att brottas med frågan om händelseförloppet i Europa under den gångna månaden – varför … och … hur skall det sluta? 

En kristens verklighetsuppfattning är, lyckligtvis, knuten till Guds ord. Aposteln Paulus skriver: Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger (Rom 15:3). Det finns anledning att i den nu aktuella situationen hämta kraft och vishet från Herrens ord. 

Patrik Toräng har i en ledare i Göteborgs Stifts-Tidning (nr 2 / 2022) skrivit en artikel som berör dessa frågor. Han har välvilligt ställt materialet till förfogande också för vårt sammanhang (se nedan). 

I den korta utvecklingen av Martin Luthers Lilla katekes besvaras frågeställningen på ett tänkvärt, själavårdande sätt (under Första trosartikeln):

Vad skall vi tänka om de olyckor som drabbat människor här i världen?

De olyckor som drabbar människor, bör vi aldrig se som orsakade av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan som något som Gud tillåter att det sker för syndens skull. För de ogudaktiga blir olyckorna till straff, varning och väckelse, men för de gudfruktiga till prövning och stärkande av deras hopp, kärlek och förtröstan på Gud (Jer 2:19, Job 5:17, Pred 7:4). 

Psalmboken är en gåva i gudstjänst- och vardagsliv, där Bönboken har en viktig roll. I utgåvan från 1986 finns endast en bön med direkt anknytning till ämnet: Förbön under krig och terror (nr 227). I en tidigare utgåva, av 1937 (mellan de två världskrigen), finns sex böner under rubriken: I krigstid. Låt oss citera en bön, språkligt sett något modifierad, av prosten Henrik F Ringius:

Dig, allsmäktige och kärleksfulle Fader, ber vi: Förlåt oss, för Jesu skull, alla våra synder, med vilka vi förtjänat jordiskt och evigt straff, och hindra från våra gränser krigets förbannelse. Om möjligt är, låt denna lidandesbägare gå ifrån oss. Men skall vi dricka den, så överge oss inte. Tukta oss, men tag inte din hand ifrån oss. Bevara vårt land fritt och oantastat. Förbarma dig även över hela din mänsklighet. Särskilt ber vi dig för de folk, som nu drabbas av krigets gissel. Skona dem och oss. Och samla till sist alla kristna hos dig i himmelen, där fullkomlig och evig frid skall råda. Herre Gud Fader i himmelen, Herre Guds Son, världens Frälsare, Herre Gud, du Helige Ande, förbarma dig över oss. Amen.

Signerat-redaktionen

Göteborgs Stifts-Tidning

https://sites.google.com/site/lutherstiftelsengbg/goeteborgs-stifts-tidning

Orättfärdigt och rättfärdigt krig

Så har kriget kommit till Europa. Ryssland har inlett anfallskrig mot Ukraina och ockuperar nu delar av dess territorium samtidigt som Ukraina försvarar sig tappert. Det är uppenbart att det här har inletts ett orättfärdigt anfallskrig och ett rättfärdigt försvarskrig. På frågan om Bibeln har en tydligt formulerad lära om rättfärdigt och orättfärdigt krig får man svara nej. Man kan dock konstatera att även om Skriften förkunnar att Guds eviga rike är ett fridsrike (Jes 52:7) ses krig och krigsmän som en del av verkligheten i vår fallna värld (Pred 3:8). Och aposteln Paulus ord om överhetens fullmakt och plikt att bestraffa det onda (Rom 13:4) har förståtts som en kallelse att skydda rikets medborgare mot såväl brottslingar som yttre fiender. Krigsmän må utföra sitt uppdrag men inte begå övergrepp (Luk 3:14). Paulus ord i sitt tal till atenarna att Gud fastställt tider och gränser inom vilka folken skall bo (Apg 17:26) må förstås som att ukrainare får se sitt territorium som en Guds gåva som man har att försvara mot angripare. Ukrainas folk, statsledning och militär har rätt och skyldighet att försvara sitt land. Ryssland under ledning av president Putin har utan rättfärdiga orsaker militärt angripit ett annat land. Rysslands officiella skäl, att Ukraina skulle styras av nazister och narkomaner, är så dumt att man frågar sig om Putin själv tror på det. Och några bevis för att Ukraina skulle ha bedrivit folkmord mot ryssar finns det inga belägg för alls. 

Ändå finns det en del som vill ”problematisera” skuldfrågan. Man hävdar att en tidigare ukrainsk ledare, president Janukovitj, 2014 skulle ha avsatts genom en statskupp organiserad av CIA. Sanningen är att Janukovitj, efter att ha förskingrat enorma belopp och p.g.a. rysk påverkan förhalat Ukrainas närmande till EU, avsattes av Ukrainas parlament. Landets nuvarande president, Volodymyr Zelenskyj är vald och tillsatt i laglig ordning. Hans legitimitet kan inte ifrågasättas. Förhållandet att han inte gått i landsflykt utan styr sitt land från Kiev under dödshot från ryska lönnmördare visar dessutom på ett starkt moraliskt ledarskap: den gode ledaren lämnar inte dem han är satt att leda i farans stund. Och folket i Ukraina sluter upp för sitt land under ledning av denne sin president. Det har också hävdats att Ukraina genom att vilja stärka sina band med Västeuropa och Nato skulle ha provocerat Ryssland. Men självständiga, suveräna länder har ju rätt att gå med i de internationella förbund de önskar. Dessutom syftar NATO-samarbete inte till anfallskrig utan till att dess medlemsstater skall kunna räkna med alla i organisationen ingående länders väpnade stöd vid militärt angrepp. Det helt avgörande skälet till att Ryssland nu bedriver ett orättfärdigt krig är att man angripit ett annat land utan att själv ha anfallits eller hotats av detta land. Det spelar ingen roll om det finns nazister i Ukraina, om man där avsatt en tidigare president på ett otillbörligt sätt, om landet är korrumperat eller har fört en provokativ utrikespolitik: ryska arméer har invaderat Ukrainas territorium utan att Ryssland först anfallits. Ryssland har därför startat ett orättfärdigt anfallskrig och Ukraina bedriver ett rättfärdigt försvarskrig. Därför är det gott att omvärlden är så enig i sitt fördömande av Ryssland. Och det är en bra sak att Sverige reservationslöst i ord och handling ger sitt stöd åt Ukraina.

Stödet till Ukraina aktualiserar ytterligare en fråga: ett folks solidaritet med ett annat folk som utsätts för övergrepp kan kräva offer. Fördömande ord mot angriparen kan ofta uttalas utan att det kostar något. Men i allmänhet fordrar verklig solidaritet också handling. Hur mycket Sverige skall engagera sig för Ukraina är en politisk fråga där kristna kan ha olika meningar. Hur som helst bör jag som enskild kristen ställa mig frågan hur mycket jag är villig att offra i mitt engagemang för det angripna landet som jag är solidarisk med. Man kan tycka att det är rimligt att vi får ta de negativa konsekvenser som de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland medför, t.ex. högre priser på i stort sett allt vi konsumerar. Det är ett pris vår solidaritet får kosta. Så kan man hoppas att regeringen kan laga så att inga drabbas så hårt att deras tillvaro helt går i kras p.g.a. detta. Ett annat sätt att hjälpa Ukraina som kostar på, är att ta emot flyktingar. Här är ansvaret speciellt stort eftersom det rör sig om ett land på vår egen kontinent och då det är helt uppenbart att man flyr undan krigets fasor (och inte för att få ett bättre liv i det rika Västeuropa).

Kriget aktualiserar verkligen frågan om offervilja. Vi har fått höra att män mellan 18 och 60 år inte får lämna Ukraina utan förväntas delta i försvaret av sitt land Och att ukrainska män bosatta i utlandet återvänder för att försvara sitt fosterland. Den ukrainska befolkningen gör nu stora offer för land och folk. Frågan är om försvars- och offerviljan i Sverige visar sig vara lika stor som den ukrainska om vårt land skulle invaderas. Undersökningar har gjorts – man får ta dessa för vad de är! – som visar att människor som sympatiserar med s.k. konservativa partier är mycket mer benägna att försvara sitt fosterland än de som röstar ”åt vänster”. Det kan tyckas paradoxalt att Sveriges land som länge formats av vänstervärderingar tycks hämta sina främsta försvarare bland människor vars traditionella värderingar länge begabbats och motarbetats av överheten. Man kan fråga sig varför en värdekonservativ medborgare skulle vilja dö för en kulturradikal regim? Svaret är att man inte offrar sig för en regim utan för sitt land och folk. Fosterlandskärlek är ett absolut värde som är djupt förankrat i de flesta människors medvetande vilket konservativa människor bejakar. Oavsett hur illa ditt land styrs har du att ta ansvar för det och försvara dess frihet. Här kan vi finna bibliskt stöd. Hur mycket Israels folk än avföll från sin Gud, var Guds profeter som kallats att brännmärka folkets synder alltid solidariska med sitt folk. Mitt i avfallet förblev Herrens trogna också israeliter och försökte, som medlemmar i den rättfärdiga ”resten” i landet, leva sitt liv bland sitt folk till Guds ära. Att svika sitt land kom för dem inte på fråga. Detta bör vi ta till oss. Det finns oerhört mycket att kritisera, ja fördöma, vad gäller våra makthavares styre (de många fostermorden är väl det största missförhållandet), men detta onda påverkar inte medborgarens plikt att försvara sitt fosterland i händelse av krig. Vi får hoppas att ukrainarnas tappra föredöme kan inspirera vårt folk och öka den svenska försvarsviljan. Så inte minst hos medmänniskor som under påverkan av vänstervärderingar inte tänkt så mycket på detta och hos invandrargrupper i förorternas parallellsamhällen där man kanske inte känner så stor tillhörighet till Sverige som nation.

Så till sist ytterligare en reflektion om rättfärdigt och orättfärdigt krig. Man delar ofta upp saken i två kategorier: dels att rättfärdigt inleda krig, jus ad bellum, d.v.s. rätten att försvara sig vid angrepp, och dels att agera rättfärdigt i krigshandlingar, jus in bello. Jus ad bellum är politikens arena, medan jus in bello är militärernas ansvar, har man ofta sagt. När det gäller själva krigföringen så påverkas den främst av de tekniska möjligheterna och av hur man ser på fienden. En militärhistoriker skrev en gång att furstehusens tronföljdskrig i 1700-talets Europa var ”de bästa krigen i världshistorien”. Få människor skadades och dog, nästan inga civila och inte heller många militärer. Detta berodde framförallt på att krigen inte var ideologiska, alltså det handlade inte om att nedgöra en motståndare betraktad som representant för de onda. Krig, vilket sågs som ett naturligt inslag i en syndig värld, var ett medel att ta till i maktspel mellan gentlemän (furstar) som respekterade varandra liksom gällande lag och rätt: det berättas om regementen som skulle korsa en flod med hjälp av en färjeförbindelse. Men eftersom befälhavaren inte hade kontanter nog att betala färjkarlen fick överfarten anstå flera dagar tills någon kom med krigskassan så att man kunde göra rätt för sig: krigare var man, men inte tjuvar! En annan sak som bidrog till få dödade och skadade var att krigsherrarna inte ville att de påkostade uniformerna skulle förstöras i onödan. Krig idag är ju en helt annorlunda verklighet. Det är framförallt civila som drabbas fastän krigförande parter säger sig vilja undvika detta. Vapnen har en grotesk kraft att förstöra och ofta vill man rättfärdiggöra sitt krig genom att demonisera motståndaren, t.ex. då Putin nu påstår att Ukraina skall ”avnazifieras”.

Det är viktigt för oss att inte demonisera ryssarna som folk. Det är den ryska statsledningen med Putin i spetsen som skall ställas till svars. Och då ryska befälhavare bryter mot lagar om rättfärdig krigföring genom bombning av civila är de ansvariga för krigsbrott. Allt är att vinna om man lyckas upprätthålla regler för rättfärdigt krig (jus in bello) så gott det går, d.v.s. att skona civila, behandla krigsfångar korrekt och även ta väl hand om sårade och döda tillhörande fiendesidan. Sådant är lätt att säga för den som följer allt på bekvämt avstånd, men likväl ideal att värda och respektera. Det blir mycket lättare att få fred om man undviker övergrepp som skapar outsägligt lidande, hat och bitterhet som varar i generationer. Fred mellan Ukraina och Ryssland, där båda staternas fulla suveränitet och fastställda gränser respekteras, är ju vad som önskas. Men det är långt från säkert att så blir fallet. Vi lever i den Yttersta tiden. Kanske kriget som pågår är startsignalen till ännu värre skeenden som enligt Skriften skall föregå Herrens återkomst på Domens dag.

Patrik Toräng
Ledare i GST 2 / 2022