Kyrkans jultradition uppmärksammar att Bibelns budskap förmedlar något om att Jesus, Guds Son, också har erfarenhet av barn- och tonårstiden. Evangelisten Lukas rapporterar att … pojken växte och blev starkare och fylldes av vishet, och Guds välbehag vilade över honom (Luk 2:40). Därefter berättas om Jesus som tolvåring i templet (Luk 2:42–52), där han inför de andliga ledarna och sina föräldrar uttalar de bevingade orden: Visste ni inte att jag måste vara hos min Far? I Evangelieboken av 2003 respektive 1983 finns texten om Jesus i templet med på Söndagen efter nyår, första årgången, vilket innebär att den läses ytterst sällan (enbart när det blir en söndag under perioden 2–5/1). I Evangelieboken från 1942 fanns texten med på Första söndagen efter trettondedagen, första årgången.
Israels folk fick en utomordentlig kallelse: Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk (2 Mos 19:6). Aposteln Petrus betygar att hedningarna fått samma unika kallelse: … ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet (1 Pet 2:9–10).
Denna kallelse har i kyrkans historia ständigt stått under attack, när själafienden och den ande som är verksam i otrons barn (Ef 2:2) försöker anpassa de kristna, att de måste likformas med hur människor i denna världen tänker och handlar.
I episteltexten på Söndagen efter nyår, andra årgången (2003), förkunnas att Guds folk, som förklarats rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus, genom evangeliet har fått förmånen att vara annorlunda:
Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom (Rom 12:1–2).
Susanna Birgersson, tidigare ledarskribent i ett antal dagstidningar och f n frilansjournalist, krönikör i bl a Axess Magasin och i nättidningen Kvartal, skriver närgående och tänkvärt om vår tids andliga kamp i barn- och ungdomsåren (se nedan) och uppmuntrar alla kristna: vi får och bör vara annorlunda.
Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal (Ords 22:6).
Signerat-redaktionen
Profilutskottet
Profilutskottet (PrU) är Missionsrådets särskilda kommitté för profilfrågor, bl a med uppgift att bevaka vad som händer i samtiden och vilka utmaningar Missionsprovinsen genom detta ställs inför. Från Missionsrådets protokoll i november 2020:
Profilutskottets syfte är att verka för att det, genom Missionsprovinsen, i vårt land skall finnas en tydlig och hörd röst för biblisk kristendom. Utskottets uppdrag är att hitta former för detta syftes förverkligande, såväl genom inåtriktad som genom utåtriktad verksamhet.
Utskottet är redaktion för “Signerat”, som är tänkt att vara en form av ledarartiklar, ibland signerade av redaktionen och ibland signerade av författarna själva, inom eller utom utskottet. PrU består av, Adam Davidsson (lärare, musiker, Åstorp), Johanna Nygård (socionom, Uppsala), Elof Ängdahl (lärare, Nybro), Anders Alapää (präst, Korpilombolo), Bengt Birgersson (prost, Göteborg) och Roland Gustafsson (biskop emeritus, Halmstad).
Barn och skärmar
Gamla testamentet är berättelsen om hur Gud kallar ett folk att vara annorlunda än alla andra folk. I Nya testamentet förmanas kristna om och om igen att vara vaksamma så att den omkringliggande kulturens ideal inte sipprar in i deras tänkande och handlande.
Det är där vi står i dag också, kallade att vara annorlunda, kallade att leva i världen men inte av världen. Detta bör vara utgångspunkten när vi resonerar kring hur kristna familjer ska förhålla sig till sådant som mediekonsumtion, underhållning, skärmanvändning och sociala medier.
Många föräldrar av idag skrockar och skakar oförstående på huvudet; de fattar inte vad deras barn håller på med, men försäkrar sig själva och varandra att ”det är tydligen så det är nu”. Idén om att barn gör som sina jämnåriga, att det både är bra och oundvikligt, har blivit den bekväma ursäkten för att slippa ta föräldraansvar, att slippa styra, säga nej och – inte minst – att göra sig omaket att sätta sig in i vad barnen gör på nätet, hur spelen de spelar fungerar, vad youtube-stjärnorna egentligen säger, hur jargongen är i chattrådarna.
Våra barn behöver skyddas. Algoritmerna på sociala medier är som gjorda för att kapsla in oss i det som vi skulle behöva fly ifrån. Flickor med ätstörningar kan översköljas av bilder och filmklipp som uppmuntrar till självsvält. De som börjat fundera på om deras ångest kanske beror på så kallad ”könsdysfori”, kan efter ett par sökningar få en mängd förslag på länkar som leder vidare ut i ett parallellt universum, fullständigt förvrängt, där ”könsidentitet” är något du väljer själv, där en stympad kropp är ett bevis på inre styrka, och där ifrågasättande föräldrar förklaras vara fiender.
Uppgifterna om hur många unga pojkar som ser porr på nätet förskräcker. 11- och 12-åringar får sina första intryck och mentala bilder från porrindustrin. Även väldigt unga flickor vet mycket mer än de är mentalt förmögna att kunna hantera.
Skolan och samspelet med jämnåriga är en utmaning för många barn och ungdomar. Vi vill så gärna att våra barn ska få delta på samma villkor som alla andra och att de inte ska uppleva sig vara utanför. Och det är en naturlig impuls, men om barnen ska delta i alla de fora där klasskamraterna kommunicerar, kan det också bli en extra stress och press att även där anpassa sig efter grupptrycket.
Barnen behöver skyddas. Och de behöver näring. De behöver intellektuell, själslig och andlig föda. Men det förutsätter ro, koncentration, närvaro och stillhet. Att leva i ständig väntan på reaktioner från sociala medier är själva motsatsen; det är stress och abstinens. Pojkar som bara går och väntar på att få återgå till sitt dataspel har svårt att vara närvarande i umgänget med vänner i skolan och i kyrkan eller med föräldrar och syskon runt middagsbordet. Flickor som följer influencers på youtube matas med dålig kost: utseendefixering och konsumtionshets. Bibeln lär att en kvinnas prydnad bör vara återhållsamhet och goda gärningar. Det är ett omodernt ideal, milt uttryckt, och så lågmält att det fullständigt överröstas av den influencerkultur som är många flickors vardag och verklighet.
Kristna föräldrar kan inte tvinga sina barn att vara kristna, det finns ingen formel som garanterar att de fortsätter att följa Jesus även som vuxna. Det vi kan göra är att ge barnen näring och uppmuntran. Men det går inte om de mentalt alltid befinner sig någon annanstans än i familjen, om de ständigt är uppkopplade och deras intryck, impulser, förebilder och ideal kommer från den kultur vars högsta ideal är njutning, makt, attraktionskraft och självförverkligande. Vi ska inte bygga murar runt våra barn – men vi behöver skapa ett avstånd mellan dem och den världsliga kultur de växer upp i. Och just detta är, på grund av den obegränsade uppkopplingen, vår tids kanske allra största föräldrautmaning.
Att göra annorlunda än alla andra kostar på, både för den som sätter gränser, och för den som begränsas. Men annorlunda, det är ju det vi är. Som församling och kyrka får vi vara annorlunda tillsammans. Kanske också på det här området? Vi föräldrar borde prata mer om detta, med varandra, med präster, barn- och ungdomsledare.
Och vi måste föregå med gott exempel. Barnen ska få se oss vuxna samtala med varandra, läsa böcker, läsa Bibeln, lyssna koncentrerat på musik, vara närvarande på lekplatsen och vid middagsbordet. Jag vet familjer där alla lägger sina telefoner på soffbordet innan de går och lägger sig. Ingen ska titta på en blåskimrande skärm i sängen som det sista innan ögonen faller ihop, ingen ska kolla sina meddelanden på morgonen redan innan sömnen gnuggats ur ögonen.
Vi behöver skapa avstånd till larmet och bruset – så att det inre tysta livet kan få möjlighet att växa.
Susanna Birgersson