Gudstjänsten i kyrkan idag återspeglar i all sin enkelhet den himmelska tillbedjan och glädjen i evigheten. De hör ihop, för “den som tror på Jesus Kristus skall leva om han än dör” (Joh. 11:26). Bekännelsen till Jesus som Herre och frälsare gör oss genom det heliga dopet delaktiga i det eviga livet, men samma bekännelse leder – om man fasthåller den – till motgång och förföljelse här och nu, i både det politiska och det kyrkliga samhället.

I dagarna före Påskens högtid publicerar Profilutskottet under “Signerat” en artikel av Anders Alapää. Han skriver om den stridande kyrkan och tar upp två perspektiv i förhållande till bekännelsen, dels förföljelserna, som många drabbas av, dels heresierna, som utmanar vad Skriften säger om Kristus och hans befallningar.

Den stridande kyrkan

”Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod.” (Hebr 12:22-24)

Hebreerbrevet ger oss en enastående målande bild av Guds församling i himlen med både änglar och människor samlade omkring Jesus Kristus, som vann dem med sitt blod på Golgata mellersta kors i det jordiska Jerusalem.
Kristi kyrka är förvisso en enda, men är än så länge uppdelad i två sektioner. Den ena delen är den segrande kyrkan, på latin ecclesia triumphans, som redan korsat gränsen mellan tiden och evigheten. Den andra delen utgörs av den ännu stridande kyrkan, ecclesia militans, här på jorden. De är ett men lever under så olika villkor. För oss som ännu tillhör den stridande kyrkan ger bilden av den segrande kyrkan som firar sin jublande gudstjänst omkring Herren Jesus Kristus glädje och kraft att inte ge upp, utan fortsätta den goda kampen – för vem vill väl gå miste om sin plats vid den himmelska tillbedjan?

Men än så länge har vi alltså vår tillhörighet i den stridande kyrkan här på jorden. Den trängs från alla håll av sina motståndare. Kristi stridande kyrka för dock ingalunda något blodigt jihad – muslimernas heliga, eller rättare sagt oheliga, krig. Det vapen hon har att tillgå är först och främst Guds ord (Hebr 6:17). Förutom från Bibeln kan vi hämta inspiration till vår kyrkokamp ur kyrkohistorien. Vi har 2000 år av kyrkohistoria, med många inspirerande men också tragiska exempel, att luta oss mot. Från den unga kyrkan under de första århundradena lär vi att den förde sin kamp på två fronter. Den förde en yttre kamp mot vågor av blodiga förföljelser från den romerska statsmaktens sida som växlade med en inre kamp mot heresierna, som hotade att grumla och förvanska Guds ords sanning, den sanning som kan göra oss som människor fria från mörkret. Man kan förvånas över att den tidiga kristna kyrkans kamp under förföljelser och mot villoläror lyfts fram som någonting typiskt just för fornkyrkan. Har inte den kristna kyrkan under varje tidsålder utsatts för förföljelser och hotats att korrumperas av villoläran? Om vi inbillar oss att förföljelsernas och villolärornas tid tog slut med fornkyrkans tid invaggas vi i falsk trygghet. Inte minst vår egen tid präglas ju verkligen av kraftiga förföljelser och heresier, som griper omkring sig. Kristi kyrka är idag en kyrka spridd över alla kontinenter, vilket i sig är ett tydligt tecken på att tiden för Herrens återkomst närmar sig. I Europa och Nordamerika hotas kristendomen framför allt av kraftiga villoläror, medan de kristna i the global South (engelska: ’den globala södern’) utsätts för blodiga förföljelser, såsom i Romarriket men i mycket större skala. Vi skall se på två exempel på hur Kristi kyrka idag kämpar för sin existens.

Organisationen Open Doors, som tagit sig an den ädla uppgiften att hjälpa förföljda kristna i världen, rapporterar att förföljelsen av de kristna i många afrikanska länder söder om Sahara har tilltagit på senare år och nått en alldeles ofattbar omfattning. ”Tusentals kyrkor har attackerats och

minst 16,2 miljoner kristna är idag på flykt”, skriver generalsekreteraren för Open Doors Sverige Peter Paulsson i oktobernumret av deras tidning. Förföljelsernas omfattning är svår att greppa och fatta. Hur är det möjligt att över 16 miljoner kristna (!) kan vara på flykt? Varför hörs det så lite om det? När det rör sig om så stora siffror blir det lätt bara ”statistik” i vårt medvetande, men bakom siffrorna finns enskilda kristna människor som lider och har det svårt. Mest beklämmande är det att det är så tyst om detta i Sverige. Någon gång nås vi av korta notiser om någon skola eller kyrka som angripits, till exempel i Nigeria, men rapporterna sätts sällan in i något sammanhang och glöms snabbt bort. Svenska medier tycks vara betydligt mer på tårna när det gäller att bevaka övergrepp mot muslimska folkgrupper. De muslimska folkgrupperna i regionen Xinjiang i västra Kina samt i Burma är välkända bland den svenska allmänheten. Varför dessa dubbla måttstockar? Också inom kristna församlingar och organisationer tycks engagemanget vara svagt för våra förföljda bröder och systrar i Afrika söder om Sahara. En förklaring är att de kristnas, liksom allmänhetens, uppmärksamhet under året nästan helt fokuserats på krigen i Ukraina och Mellanöstern samt på den tumultuösa valrörelsen i USA. Det är ett välkänt faktum att människor inte orkar ta in hur mycket elände som helst. När förföljelserna nått en sådan magnitud (jag måste upprepa siffran 16,2 miljoner kristna på flykt) är det ändå vårt ansvar att orka lyfta blicken och se våra afrikanska trossyskon och deras lidande. Vad kan vi då göra för dem? Vi får börja med att be. Ibland har man gett sken av att det finns en motsats mellan bön och handling, men det är just bara ett sken. Ett bönesvar från Herren kan vara att han ger oss det engagemang, den kraft och den ledning vi behöver för att sedan kunna skrida till handling. När de kristna skyndar i förväg, utan att först lägga fram sin sak för Gud som hör bön, blir resultaten klena.

Också exemplen på grasserande heresier, som den kristna kyrkan kämpar mot i vår tid är många. Ett aktuellt exempel kan hämtas från Australien. Under hösten beslutade den lutherska kyrkan i Australien, Lutheran Church of Australia, att slå in på samma väg som Svenska kyrkan valde 1958 genom att öppna upp för prästvigning av kvinnor. Som ett alternativ till Lutheran Church of Australia har redan en organisation med namnet Lutheran Mission Australia bildats för att samla bekännelsetrogna lutheraner i landet. Redan under hösten har Lutheran Mission Australia upptagits som medlem i ILC (förkortning för International Lutheran Council), ett bekännelsetroget lutherskt samarbetsorgan motsvarande det liberala Lutherska världsförbundet. Händelseutvecklingen i Australien känns förstås bekant för en svensk betraktare. Man påminns om utvecklingen i Svenska kyrkan, som ledde till grundandet av Missionsprovinsens under åren 2003-2005. I Australien har dock kyrkokampen ”snabbspolats” om man jämför med utvecklingen i Sverige.

I det korta Judasbrevet uppmanas de kristna att ”fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v 3). Många generationer före oss har fört den kampen med uthållighet. Nu har staffetpinnen överlämnats åt oss. De som håller fast vid Guds ords sanning uppfattas dock ofta som obekväma personer, och kan anklagas för att vålla splittring i kyrkan. Det är dock alltid de som introducerar villoläror i kyrkan som orsakar splittring. ”Det är dessa som vållar splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande.” (Judas v 19) Ämbetsbärare och lekmän i kyrkan kan frestas att lägga ner kyrkokampen för att undgå lidande, fysiskt eller psykiskt, men då bör man komma ihåg hur den stora vita skaran i himlen beskrevs för evangelisten Johannes: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp 7:14 enligt 1981 års bibelöversättning)

Rapporterna om förföljelser och avfall kan kännas både ledsamma och tröttsamma. Kyrkohistorien, inte minst fornkyrkans historia, lär oss dock att det kan komma mycket gott ur denna kamp. Förföljelserna mot kristendomen i det romerska riket ledde inte till att kristendomen utrotades, utan tvärtom tilltog spridningen av den kristna tron. När de kristna står fasta i yttre svårigheter blir det ett vittnesbörd för deras omgivning om äktheten i deras tro. Det vittnesbördet passerar inte obemärkt förbi. Aposteln vittnar också om lidandets värde: ”vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp.” (Rom 5:3-4) Nu tänker kanske någon att ”lidanden är väl en sak, men kan det komma någonting gott ur heresier?” Kampen för att bevara och framhålla Bibelns sanning har dock också burit mycket ädel frukt under kyrkohistorien. Lärostriderna i fornkyrkan ledde till att kyrkan blev tvungen att precisera och vässa sin

framställning av läran om den treenige Guden – Fader, Son och helig Ande – och om Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Det arbetet har vi oskattbar nytta av ännu idag. Genom reformationstidens lärostrider lades läran om rättfärdiggörelsen av nåd genom tron allena fram i all klarhet. Också det kan vi njuta frukten av än idag. Vår tids teologiska kontroversfrågor om ämbetet, äktenskapet och människans skapelse som man och kvinna behandlades inte under reformationstiden. Det som man idag strider om var på 1500-talet en självklarhet både för lutheraner, reformerta, påviska och andra, och togs därför inte upp till behandling i exempelvis de lutherska bekännelseskrifterna. Om vi i vår tid står fasta vid Bibelns lära och inte kompromissar med sanningen, har vi gjort en landvinning som kommande generationer av kristna kan dra stor nytta av – allt under förutsättning att Herrens ankomst dröjer.

Anders Alapää

Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs Stifts-Tidning, nr 8 (2024).