I tidskriften Fokus (17 november 2021) skrev Anders Bolling ett kritiskt inlägg i klimatfrågan, i samband med den globala klimatkonferensen i Glasgow, med rubriken Domedagen får vänta. Författaren ifrågasätter det generella mediaflödet i ämnet: 

Alla klimatmöten målar upp en mörk bild av läget. Glasgow är inget undantag. Men verkligheten är betydligt ljusare. (–––) Varje klimatmöte framställs som mänsklighetens sista chans. Men mellan mötena lunkar utvecklingen på och 7,8 miljarder människor lever, verkar, skapar, justerar och uppfinner. Kanske ska vi vara glada att mötena inte slutar med total enighet om ett antal dramatiska och omedelbara åtgärder. 

Som kristna kan vi, mitt i en på många sätt mörk värld, instämma i formuleringen … verkligheten är betydligt ljusare. Men – med viktiga tillägg utifrån Skriftens perspektiv om … skapelsens morgon (förvaltarskapet) … påskdagens morgon (försoningen) och … uppståndelsens morgon (förhärligandet). Denna jord kommer inte att bestå för evigt: Jorden raglar som en drucken. Den svajar fram och tillbaka som en vakthydda i trädets topp. Dess missgärning vilar tung på den. Den ska falla och inte mer resa sig (Jes 24:20), och … jorden nötas ut som en klädnad. Dess invånare ska dö som mygg (Jes 51:6). Framtiden är ljus så tillvida att … efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Pet 3:13). 

Svenska kyrkans biskopar publicerade i oktober 2021 ett uttalande om klimatet: Uttalande från Svenska Kyrkans biskopar om klimatet. Man påstår: 

Klimatkrisen är existentiell och andlig eftersom den berör människolivets grundbetingelser i djupaste bemärkelse. Vi behöver gripa tag i den oro, den skuld och de frågor som nödläget väcker. (–––) Nu behövs mod, tillit och kraft för att stå emot uppgivenhet och våga de förändringar som är nödvändiga. I kristen tro finns grund för hopp och handlingskraft, Också i kriser. Människan är skapad av Gud och har ett ansvar att skydda och vårda jorden. Nu gäller det!

Vad sägs egentligen, eller vad sägs det ingenting om? Skriftens stora, övergripande tema hör vi inget om: skapelse och frälsning. Inget om Jesus Kristus, om korset, döden, uppståndelsen och den förestående domen. Vad med det centrala budskapet: omvändelse och syndernas förlåtelse i Jesu namn? Frälsarens allvarliga ord är aktuella även i vår samtid: De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen (Matt 15:14).

Biskoparnas uttalande avslöjar att de är falska profeter, när de menar att: ”Nu gäller det”! Deras uppgift är ju att proklamera för Sveriges folk att den enda räddningen undan det som är långt värre än en klimatkatastrof eller ett globalt kärnvapenkrig – nog så ohyggligt – är att äga den tro på den ende Frälsaren som räddar undan den eviga förtappelsen. 

Profilutskottet har under årets lopp fortlöpande tagit del av mediala inslag om de ofödda barnen och frågor kring abort. Se artikel från juli 2021 om Döden – före eller efter livet?

På senare tid har vi även noterat en koppling mellan abort- och klimatfrågan. Ett fasansfullt och absurt perspektiv på klimathotet i relation till abortfrågan avslöjas i Adam Davidssons artikel (se nedan).  

Signerat-redaktionen

Den dödliga klimatfrågan?

Efter en lång period, då covid19-pandemin dominerat i media, har klimatfrågan åter börjat ges stort utrymme. Särskilt aktuell är den nu då det hållits klimattoppmöte i Glasgow. För somliga kristna samfund har frågan om klimatet en mycket framskjuten position. Det förvaltarskap av skapelsen som Gud gett människan har blivit ett av de vanligaste budskapen i predikstolen. När exempelvis Maria Ludvigsson, kristen ledarskribent på Svenska Dagbladet, skrev om sina upplevelser efter en sommar av besök i många olika kyrkor, var den vanligaste predikan den om miljön och Greta Thunberg. 

För snart tio år sedan skrev en historiker och forskare i Lund, David Larsson Heidenblad, boken Vårt eget fel. Den handlar om äldre föreställningar om syndastraff, och hur tankefigurerna gick igen i de moderna klimatlarmen. Den stridbare brittiske historikern och framstående Tudor-experten David Starkey har också jämfört klimatrörelsen med religion. I en intervju i GB News sade han att västvärlden avskaffat Gud, men behållit religionen. Starkey liknar Greta Thunberg, som för övrigt en tidigare svenskkyrklig domprost målat en ikon av, vid ett medeltida barnhelgon. Starkey ser paralleller till den stränge lagiske botpredikanten Savonarola i 1400-talets Florens, och hur romersk-katolsk skamkänsla och självspäkning är tankefigurer som är aktiva i den samtida, allt mer radikala, klimatrörelsen. Den historiskt bevandrade kanske dessutom drar sig till minnes 1200-talets barnkorståg.

I en tid, då människan mest fokuserar på sig själv här och nu, är det förvisso positivt att uppmärksamheten riktas mot kommande generationer. Jorden, med dess gudomligt inrättade förvaltarskap, skall överlämnas till dem som kommer efter oss. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, och så vidare. Samtidigt är dock de kommande barnen ett mycket stort problem för många av dem som brinner som mest för klimatfrågor. Trots att världens befolkningsökning planar ut och förmodas nå sin kulmen inom några årtionden, ses det som ett problem att det föds så många barn på jorden. Och att döda dem i moderlivet ses som en lösning.

Anja Søndergaard Elsby, politiskt sakkunnig och direktionssekreterare hos den danska organisationen Børns Vilkår (ett slags motsvarighet till Bris), skrev för ett tag sedan en krönika, där hon inte bara håller fram abort som en viktig mänsklig rättighet – utan också lyfter fram aborters klimatnytta. Detta är ett makabert uttryck för två saker: nyttoetikens fallgropar och klimatfrågans religiösa dimension dragen till fanatism. Ytterligare exempel finns bland annat i tidningen Aktuell Hållbarhet, där redaktören Pernilla Strid för två år sedan skrev en text om aborter. Hon hänvisade till miljöorganisationen World Resources Institutes grundare Lester Brown, som hävdade att arbetet för kvinnors “reproduktiva hälsa” är den viktigaste biståndsåtgärden för hållbar utveckling. Strid räds överbefolkning och rubriksätter med att fri abort är den viktigaste klimatfrågan. Hösten 2020 skrev även en grupp klimatforskare en debattartikel i Svenska Dagbladet om vikten av att det föds färre människor, där de lyfte fram familjeplanering (läs: abort) som en viktig strategi för klimatets skull. Och bara härom månaden skrev Tidningen Syres ledarskribent Hannah Lemoine att striktare abortlagar är ett klimathot, under rubriken “Fri abort är en klimatfråga”.

Frågan uppstår då: för vems skull skall klimatet räddas? Om vi inte ens vill låta kommande generationer födas, vad är då nyttan? Att vi människor misslyckats med vårt förvaltarskap är uppenbart. Miljögifter, föroreningar, försurning, mikroplaster och bottendöd i haven med mera vittnar tungt om detta. Men det är en obehaglig fälla man faller i, när man ger sig på de ofödda för att lösa egna och tidigare generationers misslyckanden. För den sekulära världen har klimatfrågan på många håll ersatt Gud och religionen. Denna nya “religion” får inte tillåtas slå över i sådan fanatism, att dödande av de mest utsatta blir ett medel för att uppnå räddning från det förestående hotet. Kyrkans röst måste höjas för bevarandet av liv, såväl de ofödda barnens, som vår planets.

Adam Davidsson, lärare och musiker, Åstorp