Dystopier och det kristna hoppet

24 november, 2023

Kyrkoårets sista söndagar har följande teman: Den yttersta tiden … vaksamhet och väntan … Kristi återkomst. Flera texter fokuserar på vad som skall föregå Människosonens återkomst. Sammantaget är det en dyster beskrivning om denna tidsålders slutfas (Matt 24, Mark 13, Luk 12 och 21). 

Allmänt kaos – och ändå betonas något som skall genomföras: … detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma (Matt 24:14). Ljuspunkten för Guds folk är det kristna hoppet – att se uppåt och hemåt: … när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig (Luk 21:28). 

Aposteln Petrus, som tagit emot Jesu undervisning om de yttersta tingen, har i sitt första brev en underbar beskrivning om … ett levande hopp: (–––) … ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen. Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden. (–––) Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning (1 Pet 1:3–9). Teol.dr. Patrik Toräng, ordförande i Lutherstiftelsen och präst i Missionsprovinsen, har i en artikel i Göteborgs Stifts-Tidning (nr 8/2023) beskrivit den paradox som kännetecknar den yttersta tiden. Han har välvilligt ställt materialet till förfogande i något bearbetad form.

Dystopier och det kristna hoppet

Den yttersta tid som föregår denna tidsålders slut och Jesu återkomst blir svår, inte bara för de kristna utan för alla människor på vår jord. Jesus berättar om hur folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och att det ska bli svält och jordbävningar på många platser (Matt 24:7). Laglösheten och avsaknad av sann kärlek blir så allmän att den även tränger in i kristna sammanhang (Matt 24:12). Ja, det kommer att bli en ”så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu, och inte heller ska komma …” (Matt 24:21). Den bild som här tecknas är en dystopi: världen kommer att vara en ”dålig plats” (av grekiskans dys topos) Vad som kan tyckas märkligt är att icke-kristna författare under 1900-talet, som ju – världskrigen till trots – präglas av framtidstro med utveckling av teknik och välfärdssamhällen, i nu klassiska, högt uppskattade litterära verk, presenterat samhällsvisioner som är skrämmande dystopiska.

Först ut på banan var den engelske författaren Edward Morgan Forster med The Machine Stops (Maskinen stannar) från 1909. Den utspelar sig i en framtid där människorna lever under jorden och får alla sina behov tillgodosedda av ”Maskinen” genom vilken de också kommunicerar (tankarna går till internet!). Världen ser likadan ut överallt och elektronisk kommunikation fungerar så bra att det inte är lönt att träffas fysiskt. Men så upptäcker en ung man att maskinen är på väg att ohjälpligt haverera. Därmed är hela samhället på väg att kollapsa.

En svensk roman i samma genre är Karin Boyes Kallocain från 1940. Den skildrar ett samhälle där individen bara är ett kugghjul som vid fel lätt kan bytas ut. Hjärntvätt, propaganda och övervakning är det som håller ihop samhället. Elektroniska polisöron, av staten utplacerade hembiträden med uppgift att rapportera avvikande beteende, uppfostringsläger dit barnen skickas för indoktrinering är medel som staten använder för att upprätthålla ordning. Det märkliga är att så många människor inte bara accepterar situationen, utan även uppskattar den säkerhet som de tror att kontrollen ger dem. Denna reaktion beror inte minst på rädsla för krig: Världsstaten är i krig med Universalstaten och har därför tvingat människorna under jord där de lever i olika ”celler” vars invånare inte tillåts besöka varandra. Huvudpersonen, kemisten Leo Kall, uppfinner en drog – Kallocain – med syfte att fullborda kontrollstaten: drogen ska få människor att avslöja sina innersta tankar. Då experiment med drogen visar att många människor liksom Kall själv längtar efter kärlek och frihet utan övervakning och tvivlar på systemet, så rubbas Kall i sin lojalitet mot staten. Dessa tvivel slår han dock ifrån sig och framhärdar i sin tro att hans Kallocain ska hjälpa människor att skapa en perfekt värld.

Den kanske mest kända dystopiska romanen är 1984 av George Orwell från 1948. Ett speciellt tema är att språket omdanas till medel att förtrycka människorna i det totalitärt styrda Oceanien: namnen på statens ministerier signalerar motsatsen till vad man där ägnar sig åt: Sanningsministeriet bedriver propaganda, och Kärleksministeriet upprätthåller ordning genom tortyr och tanke-polis. Syftet med ”nyspråket” är att ingen ska kunna tänka kritiskt eftersom nyspråket gör det omöjligt.

Samtliga verk skildrar följande situation: Människan fallen i synd vill skapa det perfekta och bekväma samhället utan friktion, vilket förutsätter kontroll av människorna vilket inte kan ske utan förtryck och lögn. Eftersom även de styrande är syndare blir samhället inte friktionsfritt. Samtidigt består människors längtan efter kärlek och frihet förenad med rädsla för förändring av tillståndet.

Evangeliet erbjuder räddning ur denna rädsla och hopplöshet: mottagande av gudomligt liv och hopp om evig frid i himlen. Men det förutsätter försoning med Gud, vilket bara kan ske genom tron på Jesus Kristus, världens Frälsare – inte genom att sätta sitt hopp till människan.   

Patrik Toräng
Präst i Missionsprovinsen

Den korsfäste ville jag följa genom öknars brännande sand,
genom dödens kyliga bölja till livsflodens leende strand.

Men syndernas skara mig hindrar, med ängslan i själen jag hör,
medan vårnattsstjärnorna tindrar, hur hoppet på framtiden dör.

Dock  – ur mörkret på Långfredagen det lyser ett knippe av ljus:
min synd är på korset borttagen, han själv bär mig hem till sitt hus.

Och buren jag honom kan följa genom öknars brännande sand,
genom dödens nattsvarta bölja till livsflodens leende strand.

Axel B Svensson, 1908, Lova Herren nr 458

Profilutskottet

Profilutskottet (PrU) är Missionsrådets särskilda kommitté för profilfrågor, bl a med uppgift att bevaka vad som händer i samtiden och vilka utmaningar Missionsprovinsen genom detta ställs inför. Från Missionsrådets protokoll i november 2020: Profilutskottets syfte är att verka för att det, genom Missionsprovinsen, i vårt land skall finnas en tydlig och hörd röst för biblisk kristendom. Utskottets uppdrag är att hitta former för detta syftes förverkligande, såväl genom inåtriktad som genom utåtriktad verksamhet.Utskottet är redaktion för “Signerat”, som är tänkt att vara en form av ledarartiklar, ibland signerade av redaktionen och ibland signerade av författarna själva, inom eller utom utskottet. PrU består av, Adam Davidsson (lärare, musiker, Åstorp), Johanna Nygård (socionom, Uppsala), Elof Ängdahl (student, Nybro), Anders Alapää (präst, Korpilombolo), Bengt Birgersson (prost, Göteborg) och Roland Gustafsson (biskop emeritus, Halmstad).