– En psalm av Luther –

En psalm som sammanfattar Martin Luthers reformatoriska upptäckt är ”O, gläd dig Guds församling nu” (Sv. Ps. 32). Den har av Luther-forskaren Oswald Bayer kallats för ”Luthers befrielsesång”. Luther skrev den troligen 1523 och den har en tydlig prägel av den jublande glädje som upptäckten av evangelium hade förlöst i honom.

Vi börjar med att se på psalmens form. Den är uppbyggd som en berättelse som börjar och slutar med en uppmaning till glädje och tacksamhet. Formen påminner om många av Psaltarens tackpsalmer, där tacksägelsen är sammanvävd med en berättelse om folkets nöd och Guds frälsningsgärning. Luther hade som munk levt i ett intensivt bruk av Psaltaren och dessutom hållit två stora föreläsningsserier över Psaltaren, så det är inte konstigt om hans egen psalm har fått denna form. Psalmen är alltså en lovprisande berättelse av människans nöd och Guds hjälp och den har i sin ursprungliga form rubriken: ”En tackpsalm för de högsta välgärningar, som Gud har bevisat oss i Kristus”.

Psalmen spänner mellan djupaste förtvivlan och högsta salighet, mellan helvetets djup och himlens höjd. Målande beskrivs de makter och själstillstånd som hotar varje människa: ondskans makt, synd, ångest, förtvivlan (v. 2), den bittra död (v. 4), Satan (v. 5), fienden (v. 7). (I Luthers ursprungliga version nämns fiender som djävul och helvete.)

Därefter skildras alltså i berättelsens form hur Gud griper in och övervinner dessa fiender. Människan är inte lämnad ensam med dem. Befrielsen börjar med ett rådslag i treenigheten och sedan skildras Guds gärningar i historien, såsom de är sammanfattade i den apostoliska trosbekännelsen. På ett sätt som vi känner igen från Lilla katekesen framställer Luther Guds gärningar så att det blir helt tydligt att detta var för mig. Jesu seger som vanns på korset blir en seger även nu när han fördriver förlamning och maktlöshet. Den av synd och svaghet plågade människan får höra: Håll dig nu tätt till mig / stå tätt invid min sida, mitt liv och allt jag ger för dig, / jag själv vill för dig strida. Kristi historiska seger på Golgata smälter samman med segern här och nu. Luther vill på detta sätt presentera evangelium som Guds stora gåva, som en befrielsegärning som pågår.

Just Luthers förståelse av ”evangelium” är säkert en viktig bakgrund till psalmens utseende. Han skriver vid ungefär samma tidpunkt ett företal till Nya Testamentet (1522). Där ges en definition av evangelium: Så är nu evangelium inget annat än en predikan om Kristus, Guds och Davids son, sann Gud och sann människa, som för oss genom sin död och uppståndelse har övervunnit synd, död och helvete för alla människor som tror på honom. Evangelium är alltså inte ett glatt budskap i största allmänhet, liksom tron inte är terapi, och syndernas förlåtelse inte blott innebär att avlägsna något som skaver i livet. Evangelium är istället det glada budskapet om att Jesus Kristus har vunnit seger och att han har gjort det för oss, att han nu befriar den som tror från synd, död och helvete.

I ljuset av denna förståelse av evangelium, vilken Luther alltså kommit till insikt om endast några år tidigare, förstår vi hans avslutande uppmaning: Låt människobud ej skymma bort det evangelium du fått, / den största skatt du äger. Evangelium – hjärtats skatt. Detta uttryck kan ses mot bakgrund av vad Luther hade kämpat mot i de 95 teserna, 1517. Skatten är inte helgonens förtjänster, vilka kyrkan kan dela ut genom avlatens system. Kyrkans skatt är det allraheligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd (tes 62).

Uttrycket ”skatt” ska också ses mot vad som sägs i psalmens första vers: att frälsningen har kostat Gud så mycket. Denna kostnad kommer Luther in på när han i en predikan – också 1522 – jämför kristendomen med judendom och islam. Dessa religioner kan visserligen tala om Guds barmhärtighet, säger Luther, men de vet ingenting om vad det har kostat Gud att vara barmhärtig. Psalmen visar vad det har kostat. För din skull jag på korset dog. / Av fienden jag fälldes. / För din skull utgöts där mitt blod, / så tro att dig det gällde. Tanken på att evangeliet är oändligt dyrbart bildar så i den första och sista versen en inramning av berättelsen om Guds frälsningshandling i historien och nuet.

Torbjörn Johansson, TD
Rektor, Församlingsfakulteten