Från folkkyrka till minoritetskyrka

“Svenska kyrkan är på väg in i en ny situation, att kyrkan inte omfattar alla. Vi går från att vara en folkomspännande kyrka till att bli en av många minoriteter.”

På detta sätt introduceras en bok med titeln Svenska kyrkan som minoritetskyrka (Artos & Norma Bokförlag, 2021, redaktör Sven Thidevall).

Stiftelsen Sverige och Kristen tro står som ansvariga för detta projekt, med syftet att analysera utvecklingen i Svenska kyrkan: Folkkyrka i minoritet.

Anders Alapää, präst i Missionsprovinsen, har i en ledare i Göteborgs Stifts-Tidning
(nr 5/2023) analyserat den andliga utvecklingen i vårt land och välvilligt ställt materialet till förfogande i något bearbetad form (se nedan). – Tack!

av Anders Alapää

Längs de svenska landsvägarna kan man på sina håll ännu se gamla milstolpar längs vägkanten. De är knappt meterhöga stenstoder som anger avståndet till närmaste större ort. Platsen där milstolpen står behöver inte vara intressant i sig. Den markerar ingen kommun- eller länsgräns eller någon skiftning i fråga om växtlighet och landskapstyp. Milstolpen är intressant därför att den markerar att man kommit en bit på väg, en bit längre bort från platsen man lämnade och ett stycke närmare resans mål.

Numera talar man oftast om ”milstolpar” i bildlig bemärkelse. Alla passerar vi olika milstolpar i våra liv, liksom det finns milstolpar i historien. Inom de närmaste åren kommer Sverige att passera en av de verkligt stora milstolparna i landets historia. Det är inte fråga om någon vändpunkt i historien, såsom år 1809, då Sverige förlorade Finland, eller 1523, då Gustav Vasa blev svensk kung med allt vad det innebar, men däremot en milstolpe som påminner om att vårt land förändrats i grunden. Inom de närmaste åren kommer nämlige andelen svenskar som är medlemmar i Svenska kyrkan att sjunka under 50%, vilket betyder att Svenska kyrkan blir en minoritetskyrka. En majoritet av det svenska folket kommer inte längre att vara med i Svenska kyrkan. Vårt land har verkligen gjort en väldig resa de senaste 50 åren! År 1973 tillhörde 95,2% av svenskarna Svenska kyrkan. Medlemskapet var då en självklar del av den svenska identiteten. Så är inte längre fallet. Förra året, 2022, hade den siffran sjunkit till 52,8%. Under 2000-talet har kyrkotillhörigheten minskat med minst en procent om året, under rekordåret 2016 faktiskt med hela 2,0%. Med denna minskningstakt kan vi förvänta oss att Svenska kyrkan redan inom de närmaste åren faller under 50-procentsstrecket och blir en minoritetskyrka. Efter att Svenska kyrkan vid millennieskiftet förlorade sin ställning som statskyrka har man i stället oftast talat om den som folkkyrkan. Att kalla en minoritetskyrka för en folkkyrka lär dock klinga ganska ihåligt, även om man säkert kommer att försöka in i det längsta. Denna milstolpe i historien lär dock knappast få någon större uppmärksamhet exempelvis i medierna. Religion tycks vara ett ämne man undviker att tala om i offentligheten in i det längsta. När man ändå är nödd och tvungen att ta upp ämnet brukar det vara i samband med akuta nyhetshändelser, såsom islamistiska terrordåd eller koranbränningar.

Den första punkten på kyrkoledningens agenda har i många år varit att Svenska kyrkan skall vara ”relevant” i sin samtid. ”Relevansen” har bestått i att lydigt gå i den politiska maktens ledband och noggrant följa de senaste trenderna i tiden. För alla dem som lämnat Svenska kyrkan har den dock blivit just irrelevant. Samtidigt har den andra hälften av det svenska folket, som fortfarande är med i Svenska kyrkan, i allmänhet en väldigt ljummen inställning till samfundet. Trots den krampaktiga jakten efter ”relevans” tycks Svenska kyrkan ha gått och blivit just irrelevant i samhället!

Att vi närmar oss en viktig milstolpe i Sveriges historia inser man när man betänker att Svenska kyrkan, den anrika Ecclesia Suecana, haft en så dominerande ställning i det svenska samhället under tusen års tid, ända sedan Olof Skötkonung år 1008 tog emot dopet i Husaby källa i Västergötland, även om kyrkan genom åren uppträtt i skiftande skepnader – först som en provins inom den romersk-katolska kyrkan och sedan som en luthersk statskyrka. Först de senaste årtiondena har den uppträtt som det halvstatliga, ultraliberala trossamfund den är idag. Det kan kännas vemodigt att tillhöra den generation, som får uppleva detta tråkiga epokskifte eller Zeitenwende (på förbundskanslerns språk). För en kristen betraktare är det ändå uppenbart att den stora tragedin inte är Svenska kyrkans vikande medlemstal, utan den inre sekulariseringen i samfundet. Hade hälften av svenska folket tillhört ett samfund, som tog Jesu missionsbefallning på stort allvar och ledde dem på vägen mot det eviga livet hade det funnits anledning att vara jublande glad, men nu är tyvärr så inte fallet. Sekulariseringen inom Svenska kyrkan är det stora sorgeämnet för svensk kristenhet.

Att Svenska kyrkan spräcker 50-procentsvallen kommer inte att innebära några omedelbara förändringar. Med tiden kommer dock skiftet från folkkyrka till minoritetskyrka föra med sig omvälvningar. Allt eftersom medlemstalen fortsätter att sjunka allt lägre under 50%, kommer riksdagspartierna att bli mindre och mindre motiverade att klamra sig fast vid makten över Svenska kyrkan. Valdeltagandet i kyrkovalen har länge varit pinsamt lågt. De etablerade partierna har skrämt sina sympatisörer till att rösta i kyrkovalen genom att varna för Sverigedemokraterna, en strategi som hittills har fungerat och lyft valdeltagandet åtminstone en smula. Efter det senaste riksdagsvalet, hösten 2022, har dock Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande över den sittande regeringens politik, och partiet har också fått in foten på regeringskansliet. I det läget känner nog inte längre så många liberala väljare sig särskilt uppskrämda av tanken på att det kan komma in ytterligare någon sverigedemokrat i ortens kyrkofullmäktige. När det inte längre finns så mycket mer att hämta för riksdagspartierna i den så kallade ”kyrkopolitiken” kommer de att lämna den. När korparna har ätit rent på kadavret flyger de sin kos. Vad kommer då att hända, när riksdagspartierna ger Svenska kyrkan frihet att följa Kyrkans Herre? Det kan låta hoppfullt, men man bör tyvärr inte förvänta sig någon reformation i Svenska kyrkan. Vi ser ju idag hur liberaliseringen och HBTQ-ideologin också tränger allt djupare in i frikyrkligheten, som aldrig styrts av riksdagspartierna. Till exempel börjar inflytelserika röster inom Pingstkyrkan propagera för HBTQ-ideologin, vilket säkert överraskat många.

Förutsättningarna för att leva som kristen i Sverige har förändrats dramatiskt under 2000-talet, och många kristna känner sig djupt vilsna i det nya kyrkolandskapet – ett förött ruinlandskap. Samtidigt som gamla lågkyrkliga rörelser och nyare högkyrkliga nätverk försöker orientera sig i detta nya landskap slog Missionsprovinsen år 2003 in på ”en annan väg hem” (Matt 2:12). Missionsprovinsen har arbetat med att bygga nya församlingar fria från det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan. Missionsprovinsen har velat ge den tro och tradition, som tidigare var Svenska kyrkans, en ny hemvist och fristad. De gamla psalmerna får klinga i mindre och mer anspråkslösa kyrkorum, men ofta med både innerlighet och glädje. Många, däribland undertecknad, tog sig an arbetet med att plantera och bygga sådana församlingar med stora förhoppningar. Tyvärr har församlingstillväxten inte varit så stor som vi hoppades på. Motståndet och hindren har i stället varit överraskande stora. Det finns en stor misstänksamhet och mycket fördomar bland svenskarna gentemot fädernas tro, en tro som många egentligen har mycket liten kännedom om. Den bild av kristendomen som förmedlas till barn och unga i skola och massmedier är ofta en snedvriden karikatyr av kristendomen.

Trots alla svårigheter och uppförsbackar har dock Kyrkans Herre varit trofast och hört våra böner, precis så som han i sitt ord har lovat att göra. Han har öppnat sin hand och mättat oss med sin nåd. Det är nog! Att leva som kristen i världen är ändå att bära ett kors, och så har det alltid varit. Först korset och sedan kronan, lyder det gamla talesättet. På den himmelska stranden byts korset mot kronan, men tills dess är Guds nåd oss nog. Vid gudstjänsterna har vi tillsammans fått glädjas över Guds nåd, som har förmedlats till oss i ordet och sakramenten. Mitt i tidens och den här världens mörker har man kunnat göra orden i Höga Visan 2:16 till sina egna: ”Min vän är min och jag är hans, där han för sin hjord i bet bland liljor.” Herren har hört våra bönesuckar i den gamla nyårspsalmen, som vi får fortsätta att stava på: ”O Gud, ditt ord och sakrament, låt aldrig bliva från oss vänt, behåll oss i din sanning” (Sv Ps 515:5 efter en okänd tysk 1500-talsförfattare).