Vi skickade några frågor till Sahar Sadlovsky när han nu helt lämnar sin anställning i Jews for Jesus för att arbeta för församlingsplanteringen i Tel Aviv. Så här svarade han:

Vi frågade: Du går nu över från halvtidsarbete för både Judar för Jesus och vår mission till heltidsarbete för vår mission. Vilka är dina förväntningar?

Sahar: Det känns lite konstigt att lämna ”familjen” Jews for Jesus efter att ha tjänat där i många år. Samtidigt är det spännande att kunna ägna mig helt åt arbetet med vår kyrkoplantering under Missionsprovinsen i Sverige.

Denna övergång kommer också med många ansvarsområden. Förutom de vanliga pastorala uppgifterna finns det flera delprojekt kopplade till kyrkoplanteringen som kräver uppmärksamhet. Ett av dem är översättningen av Konkordieboken till hebreiska. Genom Guds nåd, och med hjälp av Luthersk Litteraturmission (LLM) har vi nyligen publicerat Luthers lilla katekes på hebreiska. Andra projekt ligger framför oss, och jag måste också slutföra min STM-avhandling under det kommande året. Det finns mycket arbete att göra, men jag är tacksam för möjligheten att ägna mig helt åt det.

Vi frågade: Hur mår din familj?

Sahar: Genom Guds nåd mår vår familj bra. Förra månaden började Maria arbeta som sjuksköterska på Ichilov-sjukhuset i centrala Tel Aviv. Det är en stor glädje att se henne äntligen kunna utöva det yrke hon har arbetat och studerat för. Samtidigt är det inte utan sina svårigheter. Sjuksköterska är krävande i sig, och ännu mer när man arbetar i ett land vars språk inte är ens modersmål.

Detta nya kapitel har också medfört nya krav på vår familj, särskilt när det gäller scheman och tidshantering. Ändå kämpar vi på och litar på att Herren ska stödja och vägleda oss, vilket Han har gjort troget genom åren.

Vi frågade: Hur är det att arbeta när kriget ständigt hänger över en som en skugga?

Sahar: De senaste månaderna har inte varit lätta. Sirenerna har ljudit ofta, ibland mitt i natten, och vi har varit tvungna att skynda oss ner till skyddsrummet med barnen i våra armar. Ändå tycks det behaga Herren att vi uthärdar detta obehag så att Hans evangelium kan förkunnas och lysa bland människor som vandrar i mörker och i dödens skugga.

Israeler möter sällan en kristen pastor som talar hebreiska, bär prästkrage och själv är av judiskt ursprung. Den ovanliga sociala miljön som skapats i det gemensamma skyddsrummet har därför öppnat många möjligheter för Maria och mig att tala om vår tro, om mitt arbete som pastor och att vittna, även mitt i natten, om evangeliet om den korsfäste och uppståndne Kristus, samtidigt som vi bygger relationer med våra grannar.

I den meningen har kriget påmint oss om att kyrkan inte utför sitt arbete under ideala omständigheter, utan just mitt i världens rädsla och osäkerhet. Kristus fortsätter att öppna dörrar för sitt evangelium även på oväntade platser, inklusive skyddsrum och kaféer.

Vi frågade: Hur går det för vår kyrkoplantering?

Sahar: Vår kyrkoplantering har nu träffats i flera månader sedan min prästvigning i oktober förra året, och vi är i genomsnitt 12 personer. Vi har etablerat sociala mediesidor för församlingen och arbetar för närvarande med en webbplats och spelar in våra predikningar så att vi kan ha en starkare online-närvaro och göra vår församling känd för fler israeler.

Ett viktigt beslut jag har tagit, ur ett evangeliserande perspektiv, gäller hur vi använder kyrkobyggnaden vi hyr. Israeliter är ofta nyfikna på att gå in och se vad som händer inuti en traditionell kyrka. Därför lämnar jag avsiktligt den stora ytterdörren öppen under gudstjänsten, även om det ibland innebär att man hör gatuljud eller skällande hundar. Det är ett pris jag är villig att betala. Vi lämnar också alla portar öppna så att förbipasserande enkelt kan komma in utan att behöva öppna några dörrar själva eller komma in bakifrån, vilket vanligtvis är fallet med andra församlingar som möts där. Målet är att få människor att känna sig genuint välkomna, men samtidigt medvetna om att de går in i något olikt någon annan plats på jorden. Här kommer den levande Guden ner för att bo bland människorna, för att tala till dem, förlåta dem, lugna det oroliga samvetet och ingjuta i dem ett levande hopp om evigt liv.

Som ett resultat har nästan varje gudstjänst sett minst en förbipasserande komma in och stanna kvar under avsevärd tid, höra Guds ord och exponeras för liturgins rytm. Igår kom till och med en grupp på ett tjugotal personer tyst in i kyrkan under min predikan och stannade kvar en god stund. Sådana saker är ovanliga och uppmuntrande.

Vi tackar våra bröder och systrar i Sverige för deras fortsatta kärlek och stöd och ber dem ödmjukt att minnas oss i sina böner.

Av: Bengt Birgersson