Josef från Arimatea

Både passionshistorien och skildringen av Jesu uppståndelse innehåller starka personporträtt, som har etsat sig fast i sinnet hos många som har läst och lyssnat till dem. En av dessa personporträtt är det av Josef från Arimatea, men Josef har kanske ändå inte fått samma uppmärksamhet som många andra i evangeliernas ”persongalleri”. Han tenderar att falla i skuggan av lärjungarna, Jesu mor och kvinnorna vid graven på den tredje dagen. Varför får egentligen Josef från Arimatea inte samma uppmärksamhet – han som gjorde den döde Frälsaren en så fin tjänst? Den stilla gravläggningen vid den långa dagens slut faller förstås i skuggan av Jesu kamp på korset. Säkerligen var också Jesu vänner, som maktlösa betraktat dödskampen, tämligen utmattade fram mot kvällningen. Bakom dem låg den stora dagen då Jesus försonade världen i en mäktig kamp. Det hade varit en omskakande dag, som förändrade världen. Under loppet av denna enda dag hade ju Jesus försonat mänsklighetens samlade syndaskuld. På så vis är det naturligt att Josefs och Nikodemus tjänst för Herren faller i skymundan.

Är då Josef från Arimatea viktig? Ja, efter uppståndelsen kunde han ju bestyrka och intyga att Jesus verkligen var död när han lades i graven. Alla de fyra evangelisterna omtalar också Josef och hans kärlekstjänst för Herren. Evangelisten Johannes lyfter fram att Josef, som så många andra, var en lärjunge i hemlighet. Många är ju kristna i hemlighet en kortare eller längre tid innan de vågar bekänna sin tro. 

Förr eller senare måste dock tron få ”komma ut”. Den som inte bekänner Jesus inför människorna kommer inte heller han att erkänna. Tron vill också ge sig tillkänna. Den föder ju glädje och heligt mod. Också ”gamla kristna” kan dock ibland känna att de vill ”ta ner skylten” ett tag, särsilt som vi lever i en så kristendomsfientlig samtid. Att vara kristen gör en sällan populärare eller gynnar karriärmöjligheterna. För att bli en bättre bekännare får vi be om mer tro och leva nära Jesus i Ordet och i altarets sakrament.

I Josef från Arimatea har vi en inspirerande förebild. Trots allt riskerade han mycket mer än många av oss behöver göra. Han var visserligen en lärjunge i hemlighet, men blev en lärjunge i det öppna. Han vågade gå till Pontius Pilatus, en farlig man med diktatoriska befogenheter. Pilatus hade inte dragit sig för att låta döda en oskyldig man för att befästa sin maktställning. Inte heller lyssnade han till Guds varningar, som förmedlades till honom genom hans hustru. Enligt evangelisten Markus var Josef en högt ansedd rådsherre (Mark 15:43), men nu äventyrade han sin ställning i ledningen för det judiska samfundet. Han kunde inte räkna med att begrava Jesus i hemlighet. Det var ju många som noggrant följde långfredagens händelser, inte bara Jesu vänner. Intresset för Jesus bland hans fiender  tog inte heller slut i och med hans död. Om det vittnar deras begäran om att ställa ut en vaktstyrka vid graven. Från och med Jesu begravning var inte Josef längre lärjunge i hemlighet. Tvärtom kommer han nu att vara känd för alltid!

Hur såg då Josefs väg i öppenheten ut? Han samtyckte inte till beslutet att döda Jesus, och Jesu kamp på korset gjorde stort intryck på honom. När Jesus dog kunde han bara inte gå därifrån och glömma honom. Jesu bild hade präglats i Josefs hjärta, och nu ville han göra honom en tjänst i kärlek, trots att han inte hade någonting att vinna på det – tvärtom.

Gravläggningen

Frälsaren fick en värdig begravning efter sitt svåra lidande. Om hans död hade varit grym och våldsam blev hans begravning en fridfull och stilla stund. Korsfästelsen var ett straff för svåra förbrytare, men Jesu begravning blev inte en ogärningsmans begravning, såsom hans fiender hade tänkt sig. Evangelisten Johannes berättar att judarna bad… Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort (Joh 19:31). Avsikten var att snabbt skaffa bort Jesus, deras hatobjekt, utan någon form av hedersbetygelser. Deras planer stäcktes dock när Josef från Arimatea kom emellan. Så gick profeten Jesajas profetia i uppfyllelse: Bland de ogudaktiga fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död, ty han hade ingen orätt gjort och svek fanns inte i hans mun (Jes 53:9). Jesus skulle ha begravts tillsammans med rövarna, men fick i stället den grav som skulle ha blivit Josefs, som var en rik man (Matt 27:57). Kontrasten mellan förnedringen vid korsfästelsen och den värdiga begravningen är tydlig. Förklaringen till detta står att finna i Jesu egna ord på korset: ”Det är fullbordat”. Lidandet var över, och något ytterligare syndoffer behövdes inte. Därför behöver inte heller vi lägga någonting till Jesu offer. Vår ånger, bekännelse och gottgörelse kan inte tillföra Jesu verk någonting. Det var nog. När Jesu förnedring var över kunde han få en värdig begravning. Han lindades omsorgsfullt med dyrbara, välluktande salvor,  myrra och aloe.

Begravningen brådskade dock, ”det var judarnas tillredelsedag” och sabbaten nalkades. Också i detta anar man Guds hand. På sabbatsdagen (den sjunde veckodagen) vilade Gud efter sitt skapelseverk, och på den sjunde dagen fick också Guds Son vila efter försoningsverket. På långfredagens afton var skapelsen försonad med sin Skapare. Guds löfte efter syndafallet, om att kvinnans avkomma skulle krossa ormens huvud (1 Mos 3:15), hade gått i uppfyllelse.

Vid Jesu grav känner vi tacksamhet för vad han gjorde för oss, men också hopp. Graven är inte längre något hot, eftersom vår Vän både har gått före oss in i vilorummet och sedan levande lämnat det… Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk (Hebr 4:9).

Av Anders Alapää   |  Foton: pixabay.com