Denna artikel om Kyrkan som ”glädjens budbärarinna” ska  i en första del handla om det kungliga prästämbetet och i den andra delen om försoningens ämbete eller Kyrkans herdeämbete.

Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg. Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft! Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: “Se er Gud!” Jes 40:9

Det kungliga prästämbetet – glädjens budbärarinna

Profeten Jesaja kallar ”Sion” för ”glädjens budbärarinna”. ”Sion” är ett annnat namn för Jerusalem, men står också som uttryck för Guds folk. Men i och med att dörrarna öppnats i kraft av Jesu försoningsgärning för hedningarna att komma med i Guds församling, så förstår vi profetens uttryck ”Sion” som ett ett ord för hela den sanna kristenheten, Kyrkan. Nu kallas ”Sion” för ”glädjens budbärarinna”, liksom också Kristi brud. Hon är betrodd med ett förunderligt evangelium och kallas av profeten för ”budbärarinna”. Kyrkan äger en fyrfaldig skatt, budskapet om den stora glädjen, utlovad av profeterna och kan sammanfattas så här: 

1) Inkarnationen.  ”Se, jag bär bud till er om en stor glädje för allt folket, ty idag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad och han är Messias, Herren” (Luk. 2:10-11). Guds människoblivande, inkarnationen, Gud har kommit till oss, är en grundsten i Kyrkans skatt. I stor glädje bekänner vi: Gud har kommit till oss i Kristus.

2) Uppståndelsen.  När det på den tredje dagen gick upp för lärjungarna, att Golgata inte var den stora tragedin utan fullbordan av frälsningsplanen, då brann glädjen i deras hjärtan (Luk. 24:32). ”… lärjungarna blev glada när de såg Herren” (Joh. 20:20).  

3) Försoningens hemlighet.  Den innersta hemligheten i glädjebudskapet är Kristi försoningsgärning, i vilken han utfört den gärning, som ensam löser varje människas innersta hemliga nöd – skulden inför Gud. Guds evige Sons död på korset är grundläggande i glädjebudskapet. Människans skuld flyttades över på en annan, som gick in under Guds rättmätiga vrede, som likt en skarpt riktad svetslåga drabbade honom. Efter de mörka timmarna på korset ropade Jesus: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). Därför kunde han på påskdagskvällen hälsa dem: ”Frid vare med er!” “Frid” betyder syndernas förlåtelse. Det är Kyrkans konkreta uppdrag att förmedla detta budskap till världen. Ingenting kan glädja och förnya en människas skuldtyngda inre som fridens om syndernas förlåtelse. 

4) Evigt liv. Konsekvensen av syndernas förlåtelse är seger över döden, uppståndelse och evigt liv, som det står i Luthers förklaring i Lilla katekesen, 5:e huvudstycket: ”… där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet”. Det är målet i Kyrkans glädjebudskap, att det finns evigt liv med oblandad glädje för den tror på Kristus. ”Ty så (dvs. på så sätt) älskade Gud världen att han utgav (dvs. sände och utgav i döden) sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Guds kärlek är källan till denna glädje och orsaken till Kyrkans stora glädjeämne, vars fullbordan är den eviga glädjen.

Den som funnit denna skatt och tagit emot den genom dop och tro tillhör Kyrkan och tillhör dem som profeten kallar för ”glädjens budbärarinna” med ansvar att göra glädjebudskapet känt i världen. ”Stig upp på ett högt berg …”!

Kyrkan – det kungliga prästerskapet

När vi här talar om Kyrkan, handlar det inte om ett specifikt kyrkosamfund (även om Kyrkan alltid måste ta gestalt i en yttre kyrkoorganisation av något slag), utan Guds folk, dvs. dem, som Paulus ständigt kallar för ”de heliga” (t ex Rom. 1:7, 1 Kor. 1:2, Fil. 1:1 osv). Både i Rom. 1:7 och 1 Kor. 1:2 benämner Paulus Guds folk med uttrycket ”hans kallade” eller ”de kallade”. Ordet i NT för kyrka/församling är ekkläsia, som kommer av ekkaléå, vilket betyder ’kalla ut’. Kyrkan är de som har kallats ut ur världen in i Guds rike. De är ”de heligas samfund”.

Denna Kyrka framställs i NT under en rad bilder (metaforer), som t ex fårflocken som lyssnar till sin herde, vinstocken med grenarna, dvs. lärjungarnas beroende av livsgemenskapen med Jesus,liksom Bruden och Brudgummen med deras ömsesidiga kärlek. En annan bild är det heliga prästerskapet eller det kungliga prästerskapet. Härifrån har uttrycket ”det allmänna prästadömet” sitt ursprung vilket dock fört med sig en rad förvanskningar av den bibliska betydelsen.¹ Två avgörande ställen hos Petrus och Johannes: 

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9).

Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Far, hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen (Upp. 1:5b-6).

Orden ”Han … har gjort oss till präster …” pekar på en stor hemlighet. I Jerusalems tempel fanns det tusentals präster, uppdelade i 24 avdelningar, som tjänstgjorde en vecka i taget. Prästen hade rätt att tjäna i templet, ända in i Det heliga för att där tända rökelseoffret och för att passa ljusstaken av guld och bordet med skådebröden. In i Det allra heligaste fick bara översteprästen gå. 

Ordet ’präst’ (grek. hieréus) är det ord som i NT används om GT:s präster i Jerusalems tempel. Det får inte sammanblandas med det ordet ’präst’, som vi använder om herdeämbetet i församlingen, ett ord som har sin upprinnelse i det grekiska ordet för ’äldste’, presbyteros.

Att en kristen kallas präst innebär att han/hon har fått rätten att komma in till Gud, ända in i det allraheligaste inför Guds ansikte och tala med honom om allt. En kristen har rätten att därinne lovprisa Gud och som offergåva bära fram den nya sången, därför att hon blivit löst från sina synder genom Kristi översteprästerliga eviga offer av sitt eget blod.

Prästerna i Jerusalems tempel skulle vara Guds tjänare. På samma sätt är det kungliga prästerskapet invigt till att ställa sig i rättfärdighetens tjänst, inte i syndens (Rom. 6:12f). Paulus förmanar i Rom.12:1f:

… att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer, som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Guds folk, offrar sig själva genom att inte anpassa sig till tidsandan utan de vågar vara annorlunda. En annan viktig sida av det konungsliga prästerskapets uppgift är:

Men ni … ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, … för att förkunna hans härliga gärningar … (1 Petr. 2:9).

Det är möjligt att Petrus här hade i sina tankar Psaltaren 145, en psalm, som uttrycker innersidan i det kungliga prästerskapet:

Jag vill lova dig varje dag och prisa ditt namn för alltid och för evigt.

Stor är Herren och högt prisad, hans storhet är ofattbar.

Släkte efter släkte prisar dina verk och förkunnar dina väldiga gärningar. …

Dina väldiga gärningars makt ska man tala om, och din storhet ska jag förkunna. 

Man ska ropa ut ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet (vv 2-7).

”… att förkunna hans härliga gärningar” (1 Petr. 2:9) är en prästerlig uppgift. Ordet Petrus använder och som är översatt med ’förkunna’ är ett grekiskt ord, som inte finns någon annanstans i NT, exangéllein, som betyder ungefär ’att komma fram med ett budskap eller ärende’. Två exempel från evangeliernas skildringar kan ge en glimt av vad det skulle kunna handla om, kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:4-42) och Maria Magdalena (Joh. 20:17-18).

Något omvälvande hade hänt i kvinnans liv i samtalet vid Sykars brunn. Hela hennes äktenskapliga haveri hade kommit upp till ytan. Hon hade mött en som kände henne och inte dömde henne. Hon fick svar på sin brännande fråga: Var ska jag tillbe för att få nåd och förlåtelse för mina synder, på Gerissim eller i Jerusalem? Jesus hade gett henne svar: hos honom.² Detta möte ledde henne till de kända orden inför sina grannar i Sykar:

”Kom och se en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort!”  

Petrus ord om att ”förkunna (exangéllå) hans härliga gärningar, han som har fört oss ut ur mörkret …”, fick här sin tillämpning. Kvinnan hade kommit ut i ljuset. Och kunde inte hålla inne med det. Hon var ”glädjens budbärarinna”. Så är det på samma sätt i hela den kristna församlingen – vi har kallelsen att dela med oss av det vi har fått. Människorna utanför församlingen väntar – omedvetet – på att vi sträcker oss ut till dem. Vi kallar det för ”outreach”. Hur vi gör det i vår konkreta situation – för det får vi lov att söka Guds vägledning inne i det allra heligaste hos Gud, och han vill höra oss.

Ett annat exempel på vad Petrus kan mena finns i det som Maria Magdalena gjorde, när hon hade mött sin Mästare vid den tomma graven och fått uppdraget att gå till apostlarna (”mina bröder”) och berätta för dem om att han levde och att han nu skulle fara upp till sin Far och deras Far. Johannes skriver så (Joh. 20:18):

Maria Magdalena gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Här gjorde Maria det som det kungliga prästerskapet skulle göra. Hon var en ”glädjens budbärarinna” och gick med bud till dem som var utsedda till Ordets tjänare. Vi kan lägga märke till att ordet ”förkunna”, exangéllein, (1 Petr. 2:9) inte hör samman med t ex det grekiska ordet kärýssein, som också betyder ’förkunna’ men mera med betoning ’predika’, ’proklamera’ eller ordet homiléin, ’samtala’, ’predika’ (jfr ’homiletik’, läran om predikokonsten). Exangéllein – det är något som alla kristna är kallade till medan uppdraget att predika – käryssein, homileín – är knutet till ett särskilt uppdrag, Ordets ämbete, som apostlarna och deras efterföljare fick. Men det är det kungliga prästämbetets uppgift att tillsammans med befintliga ämbetsbärare se till att ordningen med Ordets särskilda ämbete är i god ordning och förs vidare (se vidare i del 2).

Summering:

Det kungliga prästämbetets rätt och kallelse kan sammanfattas så här:
• Rätten att komma inför Guds ansikte som hans tjänare
• Därinne lovprisa Gud för hans frälsningsunder och jubla över hans (tillräknade) rättfärdighet
• Rätten att göra alla önskningar kunniga inför Gud
• Låta ”människorna i staden” få veta a) att han uppstått och b) vad han gjort med mig
• Delta i arbetet att kalla herdar till det särskilda ämbetet.

Av Bengt Birgersson  |  Foton: pixabay.com, unsplash.com

1. T ex kan man få höra partipolitiska företrädare åberopa sig rätten att bestämma i kyrkan utifrån sin förmenta tillhörighet till ”det allmänna prästadömet”. ↩︎
2. Ofta säger man, att kvinnan med sin fråga ville komma undan den känsliga sanningen om hennes liv. Det står inget om en sådan undanflykt. Jesus brukar heller inte svara på oärliga frågor. Det finns all anledning att läsa som det står. Hon ställer en angelägen fråga: var kan jag finna det jag allra mest behöver: syndernas förlåtelse? Och Jesus svarar på den, v 21f. ↩︎

Del II kan du läsa här: Kyrkan – glädjens budbärarinna, del II