Redan för snart 20 år sedan följde intresserade personer från bekännelsetrogna sammanhang och kyrkor i utlandet med i etableringen av Missionsprovinsen. Präster också från SELK (Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche) har flera gånger närvarat vid vigningar och Provinskonvent, därför att de lade märke till den bekännelse som fick Missionsprovinsen att växa fram.
Det är samma bekännelse till Jesus Kristus, Kyrkans Herre, och som vi lär oss av de evangelisk-lutherska bekännelseskrifterna, som också ligger till grund för formell kyrkogemenskap. Därför brukar vi inte “bygga upp” kyrkogemenskap eller “etablera” den, för den kyrkliga gemenskapen är inte en produkt av mänsklig ansträngning utan den Helige Andes gåva till kristna, och på bekännelsens grund kan vi – som det heter – “erkänna kyrkogemenskap”.
Det betyder att vi – trots barriärer som t ex skillnader i språk och seder, i vissa liturgiska uttryck eller psalmer – känner igen Kristi kyrka i församlingar och stift i en annan kyrkostruktur på ett sådant sätt att det är naturligt, önskvärt och uppbyggligt att stärka banden, besöka varandra och samverka inte bara i t ex sociala eller etiska frågor, utan till och med i de heliga tingen (in sacris), dvs i förkunnelsen av Ordet och förvaltningen av sakramenten.
Att vara i Kristi kyrka innebär också en delaktighet i Korset, och därför blir den formella kyrkogemenskapen även en fråga om att i medlidande hjälpa till att bära andras motgångar och att be för dem som är ansatta genom förföljelse eller läromässiga strider eller liknande.
Biskop Bengt har vid flera tillfällen träffat Hans-Jörg Voigt, som är biskop för SELK, dels i Tyskland då Missionsprovinsen inbjöds att närvara vid SELKs synod (motsvarande Provinskonvent) i maj 2019 (Sändebrevet nr 111) och dels i höstas då International Lutheran Council (ILC) höll en samling i Kenya (Sändebrevet nr 131). Det är goda tillfällen att mötas över landsgränserna, liksom också Provinsordningen anger, att det är biskopens uppdrag att “vara tecken på gemenskapen med Kristi världsvida kyrka” (PO kap 5 § 8).
Biskop Voigt var närvarande vid Provinskonventet i Göteborg 2016 och informerade då bl a om ILC.
Men det är inte bara när biskopar möts som det är intressant om kyrkogemenskap på ett formellt sätt har erkänts, utan det gäller även när t ex en ungdomsgrupp från Tyskland vill resa till Sverige på sommarläger. Då finns en naturlig plattform för att träffas. Och om en av Missionsprovinsens församlingar vill planera för en Lutherresa till Wittenberg, så kan vi – utöver de historiska delarna – också få träffas med kristna som lever i en allt mer sekulariserad situation liksom vi. Sådana möten är ofta berikande och uppmuntrande.
När Missionsprovinsens unga deltar i internationella konferenser som t ex Corpus Christi (i år i Liepaja den 24-28 juli) då är det fint att veta att man står i kyrklig gemenskap med deltagarna från SELK, liksom det redan är fallet med de unga från Missionsstiftet i Finland och Missionsprovinsens systerstift i Norge (DelsiN), sedan 2015 då Nordiska Stiftens Gemenskap blev till.
Provinskonventet kunde alltså i höstas konstatera att det inte finns några hinder för att erkänna kyrkogemenskap med SELK. Beslutet grundar sig på lärosamtal som ägde rum 2016 i Helsingfors och på Missionsprovinsens medlemskap i ILC, som förutsätter Konkordiebokens bekännelse och förklaring – jf. Provinsordningen kap. 1.
Då Missionsprovinsen beslutade att söka medlemskap i ILC beskrevs syftet bl a med orden … att alltmer samarbeta med trossyskon utöver jorden och där det är möjligt söka kyrkogemenskap, vilket inte sker automatiskt genom medlemskap i ILC och medverka i den internationella lutherdomens inbördes stöd och uppmuntran och vittnesbörd för världen.
Man kan med tacksamhet notera att det har blivit fallet med SELK, och biskop Bengt planerar att i mars möta biskop Voigt för att underskriva dokument, som konstaterar grunden för gemenskapen och ramarna för den konkreta samverkan mellan församlingar och medlemmar i både SELK och Missionsprovinsen.
Selbständige Evangelisch-Lutherische Kirche
SELK är idag en kyrka med drygt 32 000 medlemmar i ca 174 församlingar. De finns framförallt i Niedersachsen (biskopen utgår från Hannover där huvudkontoret finns) och Hessen (den teologiska utbildningen har säte i Oberursel) men även i forna östtyskland. Bland annat i Berlin och Leipzig har SELK fått betjäna många konvertiter bland muslimska flyktingar från Iran.
Olika traditioner förenas i SELK som är en sammanslagning av flera mindre kyrkor. Rötterna går bl a tillbaka till den kyrkokamp som uppstod i samband med den preussiska unionen där man för ca 200 år sedan med makt ville tvinga samman lutherska med reformerta i gemensam bekännelse och gudstjänst. En del utvandrade till USA, och SELK har traditionellt haft starka kontakter med Lutheran Church-Missouri Synod (LCMS).
SELK möter som på så många håll utmaningar från det sekulariserade samhället. Även inom kyrkan höjs rösterna i t ex ämbetsfrågan. Detta har dock ännu inte påverkat kyrkans stadgar eller ordningar i negativ riktning.
SELK har idag kyrkogemenskap med lutherska kyrkor i bl a USA, Kanada och Brasilien, Sydafrika, Frankrike, Belgien, England och alltså även i Norden. Kyrkogemenskap ingås bilateralt och innebär inte automatiskt att samtliga dessa därmed erkänner Missionsprovinsen eller vice versa.
Av Jakob Okkels, Provinssekreterare | Foto: selk-mitte.de