Miljö och klimat

De kristna är övertygade om, att hela skapelsen har utgått ur Guds hand och att det är han som ”täcker himlen med moln och bereder regn åt jorden” (Ps 147:8). De vet att hela universum är under hans kontroll, han som ”bestämmer stjärnornas antal, han nämner dem alla vid namn” (v 4). De vet också att ”jorden är Herrens och allt vad den rymmer” (Ps 24:1). De vet även att det var Herren, som i skapelsens morgon satte människan att sköta den. Men redan tidigt lyssnade hon till sin fiende – och sedan dess suckar skapelsen i väntan på sin befrielse (Rom 8:18-24). Den kommer när Gud ska skapa nya himlar och en ny jord (2 Pet 3:13). Till dess gäller Kyrkans uppdrag att rädda själar – inte planeten – men samtidigt tänka förståndigt kring ansvaret för skapelsen. Till en rätt förståelse av detta hjälper oss rektorn vid Församlingsfakulteten i Göteborg (FFG), TD Torbjörn  Johansson, (se nedan).

Signerat-redaktionen

Skapelsen, skulden och klimatfrågan

Den bibliska skapelseläran är mångfacetterad och rik. När det i media dagligen talas om miljö och klimat behöver vissa drag i den aktualiseras i vår reflektion och i förkunnelsen, och om detta handlar denna artikel.

Ett förunderligt drag i skapelsen är dess ”framåtrörelse”. I själva Guds skapelseakt finns ju tiden med som en dimension och den gör att inget i skapelsen står stilla. Allt drivs framåt, antingen det vill det eller inte. Vi människor har ingen möjlighet att trycka på en stoppknapp när vi tycker att livet är som bäst. Även om vi inte kan formulera eller begripa vad tidens dimension djupast sett är, så står dock dess drivande kraft klar för alla och envar. Ingen skapad varelse kan stå emot tidens kraft.

När vi tänker på läran om skapelsen, så finns ett motsvarande drag. Inte bara skapelsen utan även läran om den har en framåtrörelse i sig. Läran om skapelsen pekar framåt mot allt det andra i den kristna trosläran. Naturligtvis blickar vi bakåt när vi bekänner att Gud är himmelens och jordens skapare, men som vi lär oss i Lilla katekesen så säger detta oss något om nuet. Och om vi går vidare till Stora katekesen, så säger Luther där, att om vi rätt kunde tro denna lära så skulle den förskräcka oss alla. Orsaken är att vi var dag och stund syndar mot den Gud som har skapat och uppehåller oss. I denna insikt ligger, att Bibelns tal om en begynnelse i sig bär budskapet om en slutpunkt. I talet om skapelsens gåva ligger också tanken på ansvar och räkenskap. Begynnelsen pekar mot fulländningen. Så ska tanken på skapelsen föra våra tankar framåt, ända till yttersta dagen.

I Psaltaren kan vi se hur David mediterar över skapelsen och Skaparen och i hans efterföljd får vi göra på liknande sätt. Vi kan tänka på Guds underbara skaparaktivitet när vi betraktar landskap, natur, djur och det som är gott i mänsklig kultur. Bibeln skildrar hur de skapade tingen följer en ordning och en ”lag” som Gud har fastställt. Även människan har fått en sådan lag och det är det dubbla kärleksbudet. Det är den grundkod enligt vilken människan skulle leva. Det är brottet mot denna grundkod som är orsak till den förskräckelse som Luther nämner.

Men den kristna tron och bekännelsen stannar inte vid detta och här är vi tillbaka vid den inbyggda riktning som finns i såväl skapelsen själv som i läran om den. Den kristna bekännelsen har också en andra trosartikel, om Guds Son och återlösningen, och en tredje, om Anden och helgelsen. Synden och förskräckelsen över den ska driva människan vidare, till att söka förlåtelsen vid Kristi kors och där ta emot den helige Ande.

Framåtrörelsen i skapelseläran leder till en kedjereaktion: den betyder att ju tydligare det blir för människan att hon är skapad av Gud, desto tydligare blir det att hon ska följa den kod som är ämnad att följa, lagen, och desto tydligare blir det att hon inte gör det, att hon har en skuld – och desto tydligare framstår behovet av en frälsare. Detta innebär att en biblisk predikan av skapelsen inte leder bort från korset utan till korset.

Korset är dock inte slutet på skapelsetron utan en ny början på den. Som försonad med Gud genom tron på Kristus, sänds människan tillbaka till skapelsen för att tjäna honom där. Den nya människan ska tjäna Gud i den gamla världen. Gud har själv satt in människan i uppdraget att ”odla och bevara” jorden. Till detta hör att hon ska använda all sin förmåga och uppfinningsrikedom för att hitta långsiktigt stabila lösningar för t ex jordbruk, fiske och produktion av varor. Det tillhör människans förvaltaruppdrag att utveckla och bevara skapelsen och så undvika miljöförstöring av olika slag.

Utifrån dessa grundläggande drag i skapelseläran ska vi nu se på klimatfrågan. Kring frågan om miljön torde det råda stor enighet bland kristna. Det blir mera komplicerat när vi kommer till klimatfrågan, som ju bekant handlar om huruvida jordens klimat nu grundläggande förändras och om det i så fall är en naturlig variation eller om förändringen är orsakad av människan. Här går meningarna isär. Hur ska en kristen ställa sig till saken? Liksom i en mängd olika frågor kan vi inte avgöra denna sak från Skriften utan vi är hänvisade till vårt förnuft och vårt omdöme. Det svåra är att när det gäller klimatfrågan är alla utöver de verkliga experterna hänvisade till auktoritetstro. Förnuftiga och omdömesgilla människor kommer till olika slutsatser. Även förnuftiga och omdömesgilla kristna människor kommer till olika slutsatser. Detta får vi leva med, precis som vi inom en kyrka och en församling får leva med oenighet i politiska frågor. Den kristna enheten är baserad på att evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (Augsburgska bekännelsen, art VII). En sådan kristen enhet kan bära olika meningar i klimatfrågan, vaccinationsfrågan och andra frågor som har en stor inneboende sprängkraft. I församlingen handlar det om att bevara Andens enhet med fridens band, och det kan man göra genom att ge akt på vad Skriften ger besked om och vad den tiger om. I frågor som Skriften tiger om ska det råda frihet och generositet. En människa kan ju utifrån sitt perspektiv ta allvarligt fel vad gäller klimatfrågan – och andra politiska frågor! – och ändå vara en broder eller syster i den gemensamma tron och bekännelsen.

Oavsett vårt ställningstagande i frågor som rör klimatet, ska vi inte låta saken beröva oss det som är en viktig aspekt i Skriftens skapelselära, nämligen den trygghet som det ligger i att tro på Skaparen. Istället för den oro och ångest som griper om sig, inte minst bland barn och ungdomar, ska Guds barn alltid veta att hjälpen ligger i Skaparens hand. Även om de värsta larmrapporterna om klimatförändringar skulle vara sanna, så vet en kristen att Gud har makten och att han kan använda allt i sin hand. Att Gud vårdar sig om människan och hjälper dem som tillhör honom, förbinds på flera ställen i Skriften med det faktum att han är Skaparen. Så är fallet t ex i Ps 121:1f: ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från HERREN som har gjort himmel och jord”. På ett liknande sätt sägs det i den närbesläktade Ps 124: ”Vår hjälp är i HERRENS namn, hans som har gjort himmel och jord” (v. 8).

Det kristna svaret på hur man ska ta ställning i klimatfrågan är alltså att det inte finns något kristet svar – däremot att det finns en hållning där vi noggrant skiljer på frågor som kan avgöras från Skriften och frågor där vi är hänvisade till andra kunskapskällor, och hur vi i senare fallet ska göra när vi är oense.

Torbjörn Johansson
Rektor, FFG

(www.ffg.se)