Den 5 februari 2015 är det tio år sedan en avgörande händelse ägde rum i Missionsprovinsens historia. Då vigdes Arne Olsson till missionsbiskop, sedan Missionsprovinsens Stödförening etablerats i juni 2003 och Missionsprovinsen bildats i september 2003.
I Sändebrevet (nr 7 / 2005) skriver biskop Arne om den minnesvärda dagen, med hänvisning till ett händelseförlopp i Apg. 5, bl.a. följande:
Kära vänner! Den 5 februari var en dag då vi genom vigningarna lydde Gud mer än människor. Det var en mäktig dag, fylld av Guds kraft. Kristus var i vår mitt. Den Helige Ande som kallat samman oss var verksam. Ibland våndas vi inför att lyda Gud mer än människor. Men lydnaden har alltid Guds välsignelse med sig. När vi lyder Guds uppenbarade vilja blir det som Han vill. Och då blir det bra. Dagen i Schillerska gymnasiet blev en dag för det kyrkfolk, som föraktas av vår tids “överstepräst och hans anhängare”. Den 5 februari blev ni sedda, kära vänner, sedda utöver hela världen! För er och oss alla blev det en glädjens dag, en himmelsk dag.
(—)
“Man måste lyda Gud mer än människor”. Det gäller inte minst när vi nu är tillbaka i vardagen. Lydnaden gäller de stora avgörande sammanhangen, inte minst i arbetet inom Missionsprovinsen. Men det är lika viktigt i alla de små sammanhangen. I mötet med medmänniskor, i mötet med vänner som vill vara kristna men som inte delar vår lärogrund. Det gäller också vårt sätt att leva. Må Herren ge oss förstånd i allt och må Han ge oss kraftens, trohetens och frimodighetens Ande. Då får vi hjälp också när vi får lida något för Kristi skull.
Som er biskop vill jag leva under mottot: “Jag vill lyda Gud mer än människor. Herren hjälpe mig med detta. Herren hjälpe dig att leva under samma motto! Då finns det en framtid för oss.
Provinssekreterare Bengt Birgersson skriver i samma nummer bl a följande:
Den oförglömliga dagen
Vi som var med den 5 februari tror jag aldrig glömmer den, så länge vi har vår tankeförmåga kvar. Även om smärtan finns där att det skulle behöva gå den här vägen med vår Svenska kyrka, så tror jag vi alla upplevde en stor glädje. Det var glädjen över att Gud hört mångas böner och att han nu hade gett oss en biskop, som tror på Guds ord och vill lyda Gud mer än människor. Det var glädjen över att den stängda dörren till prästvigning nu åter öppnats.
Tack
Jag fylls av stor lust att tacka. Först att få tacka honom, som lät alla ”brickor falla på plats” och sände sitt särskilda och modiga redskap från Kenya, biskop Walter Obare. Men ett tack vill jag också rikta till alla de många förebedjarna, som utverkat hos Gud detta under. Sedan finns det en rad människor, som på olika sätt arbetat i styrelser och kommittéer, arbetsgrupper och som med gåvor gjort det ekonomiskt möjligt att genomföra det som vi fick uppleva i Schillerska gymnasiet i Göteborg. Jag hoppas att glädjen över den stora dagen fick vara belöningen för Er stora möda.
Händelsen uppmärksammades i media, både nationellt och internationellt. Några exempel:
● Missionsprovinsen vigde egen biskop
● Bokstavstrogna fick egen biskop
● The door to ordination once again open
Tidningen Kyrka och Folk (nr 7 / 2005) belyste högtiden, i ledaren och i en bilaga:
Biskop emeritus Arne Olsson har inför 10-årsdagen förmedlat följande återblick och reflektion:
5 februari 2005 är en dag jag aldrig glömmer! Herren hade hört sitt folks böner, när de var i nöd. Han hade sänt och fortsätter att sända arbetare till sin skörd. Han har ordnat det så väl att det finns en teologisk utbildning för dem på Församlingsfakulteten och att de får den nödvändiga fostran för sina herdetjänster på Lutherstiftelsens pastoralkurs. Det har bildats prästkassor, som sörjer för att herdarna får skälig lön. Och Herren ingiver många av sina vänner att offra för detta Herrens verk. Det är förunderligt att ha fått stå med i detta! Må Herren fortsätta att med sitt Ord och sin Ande rikt välsigna Er som nu står i ledningen för Missionsprovinsen. Må Herren välsigna Er alla som har ett herdeansvar i församlingar och koinonior. Och må Herren fortsätta att välsigna Er som samlas till gudstjänster och också Er som skulle vilja vara med, men som på grund av kroppslig svaghet inte orkar. Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona (Upp. 2:10).
Ett par minnen från vigningsdagen och när jag avslutade min tjänst:
● När jag prövade att hantera biskopsstaven, som prosten Ingvar Hermansson hade tillverkat, blev det en sista prövning för mig. Vad hade jag för rätt att ta emot biskopsämbetet? Det fanns andra som hade bättre förutsättningar än jag att ta emot staven. När biskop Obare vid vigningen hade lämnat över kräklan till mig och jag var vigd, blev jag viss om att detta var Herrens vilja. Då hade jag bara att lyda! Nu fick Han ta ansvaret. Nu var det tryggt att ha herdestaven. Gud är trofast! Han håller vad Han lovat. Han har också viljan och makten att ställa tillrätta det som inte blev som Han ville.
● När jag hade vigt min efterträdare fick jag ett brev från min personlige assistent vid vigningen, prosten Ingemar Fridefors. Han skrev bl a följande: “När Du överantvardat biskopsämbetet till din efterträdare och denne tagit emot kors, kåpa och mitra, behöll Du herdestaven för att kunna uttala välsignelsen över den nyvigde och därmed avsluta vigningsgudstjänsten. Därefter gjorde Du något, som jag inte är säker på att alla lade märke till. Du lade kräklan på altaret och böjde ditt huvud, innan Du tog staven och gick fram och överlämnade den till biskop Roland. Det ämbete som givits Dig och uppdraget att vara missionsbiskop, hade Du fått av Kristus. När man lägger ner sin stav på altaret, gör man det i tacksamhet till Herren för den nåd Han gav och ger. Men också i bön om Herrens välsignelse över den som framgent skall bära herdestaven. En handling som på samma gång är en mäktig predikan.”
Detta nedtecknat i tacksamhet för Herrens nåd och barmhärtighet!
Med tillförsikt om Herrens trofasthet vågar vi se framåt och hemåt, allt i Jesu Kristi välsignade namn!
+Roland Gustafsson