… och han ser svärdet komma över landet …

19 maj, 2024

Den nya situationen med invasionskriget i Ukraina har väckt mångas undran och oro. Vad kan ske härefter?, frågas det i Signerat-artikeln nedan. Kyrkans uppdrag och den sekulära historien är sammanvävda, och Prosten Bengt Birgersson reflekterar i artikeln om väktaren, som har till uppgift att förkunna det Gud uppenbarat i sitt Ord, både varningar och löften. Läs och begrunda!   

… och han ser svärdet komma över landet …

Profeten Hesekiel fick höra Israels Gud tala till honom med en bild från dåtidens krig. Om ett land har placerat ut väktare på olika ställen i landet och en väktare blir varse att en fiende är i antågande, så måste han varna sitt folk. Om han inte gör det,  blir han skyldig till sina landsmäns död. Men om hans landsmän inte tror honom, inte lyssnar och tar konsekvenserna av fiendens ankomst, så drabbas de av olyckan, men väktaren går fri (Hes 33:1f).

Hesekiel fick många svåra uppdrag för att göra folket på djupet medvetet om att den landsförvisning de var drabbade av berodde på deras synd och avfall från Gud. Hesekiel var en väktare, som talade sanning på sin Guds vägnar. Men Hesekiel hade också väldiga löftesprofetior att bära fram, men bara för dem, som tog emot domsorden om både folkets gemensamma synd och den personliga. Innan han talar om den kommande gode Herden (Hes 33-34), så kommer domen över landets alla falska herdar, som leder folket vilse och som det gärna vill följa. Innan det väldiga löftet om Israels återupprättelse, måste de höra orsaken till varför Jerusalem har fallit. Folket hade i det stora hela vänt sin Gud ryggen. De hade glömt Gud.

Rädsla för ”svärdet”

Det går f.n. en våg av oro och rädsla för ett kommande krig genom vårt land. Den ganska plötsliga angelägenheten om att komma med i Nato speglar något nytt i Sverige. I 210 år har Sverige haft fred. Det sista kriget utkämpades mot Norge under tre veckor sommaren 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. Därför har vi svenskar ingen erfarenhet av att vara i eller hotas av krig. Den nya situationen med invasionskriget i Ukraina har väckt mångas undran och oro. Vad kan ske härefter? På mycket kort tid har Sveriges attityd till Nato radikalt förändrats och en stor majoritet i riksdagen  beslutade att ansöka om medlemskap i Nato, vilket vi nu har fått. Många hoppas att Nato ska ge den trygghet vi önskar. Kanske blir det så. Möjligen gör medlemskapet i Nato Sverige till en krigsskådeplats, som inte varit nödvändig.

Men klart är att många är rädda. Myndigheter uppmanar till beredskap av olika slag. Det finns anledning att ta det till sig. Ingen av oss vet om kriget kan vara närmare än vi tror.

Guds demonstrationsfolk

Hur Israels Gud i historien har handlat med sitt folk har Gamla testamentet mycket att lära oss om. Om och om igen har profeter i olika tider varnat folket för kommande invasionshärar försåvitt man inte vänder om från sina synder. Många olika slag av synder har profeterna pekat på. Än har det varit avgudadyrkan och synkretism, än tempelboleri, än offrandet av barn till guden Molok. Jeremias förkunnelse den sista tiden före Jerusalems fall år 586 är dramatisk. Kopplingen mellan folkets synd och den hotande faran från öster var mycket tydlig. Jeremia klargjorde att Guds vrede vilar över folket för synden och avfallets skull.

Allt det som Gud har uppenbarat om detta är skrivet till hjälp för oss, till varning och vägledning (Rom 15:4). Gud har handlat med sitt gamla förbundsfolk på ett sätt, som vi bör lägga märke till. Och Israels Gud är historiens Gud, också år 2024. Gud kan man försöka negligera, men han låter sig inte gäckas.

Vårt folks synd

Vårt folk har vänt Gud ryggen, eller för att citera FD Per Ewert, Sverige är ”landet som glömde Gud”, ett resultat av en helt medveten socialdemokratisk strategi för att sekularisera landet. Hela det svenska skolsystemet utgår från att alltings uppkomst ligger gömt i ”Evolutionen”, som helt har fått ersätta Skaparen. I tusen år har vårt land haft evangelium, och genom reformationen för 500 år sedan förnyades evangeliets klara ljus. Men föraktet för Guds ord genomsyrar inte bara vårt folk, utan stora delar av svenskt kristenliv har inte längre Guds ord som en tillförlitlig källa till tro och liv. Jag minns en gång, när biskop Bo Giertz talade om vårt folks synd, så menade han att föraktet för söndagen som gudstjänstdag är den stora synden.

När Gud överges, då öppnas slussarna. Äktenskapet, Guds fastställda ordning för livet mellan man och kvinna, har kommit att vanhelgas på ett sätt som för 100 år sedan hade varit fullständigt otänkbart. Inte bara det sekulära samhället har öppnat dörrarna för samkönat äktenskap. Både kyrka och frikyrka har i hög grad förlorat tilliten till Guds ord. Redan år 2005 öppnade kyrkomötet för välsignelse av en samkönad relation, och det har fortsatt till en ödeläggelse av äktenskapet som Guds ordning för en man och en kvinna.

Sedan 1975, när fri abort infördes, har ca 1½ miljon aborter utförts på legal väg i vårt land. Det är svårt att komma ifrån, att Guds ord har något att säga om detta. ”Du ska inte döda!”, det femte budet, pekar på det blod, som ropar från jorden till Gud (1 Mos 4:10). Som första land i världen beslutade Frankrike nyligen att grundlagsskydda aborträttigheten. Och i enlighet med Tidöavtalet arbetar man i regeringskansliet på en motsvarande skrivning i svensk grundlag. Man planerar att grundlagsskydda rätten att döda de ofödda barnen!

Det finns enligt Guds ord ett tydligt samband mellan synd och dess följder. Paulus skriver i Rom 1:18: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Samtidigt är den kristna församlingen förvaltare av ett evangelium som innebär att frukten av Kristi försoningsdöd är syndernas förlåtelse för var och en som kommer till honom med sin skuld.

Väktare 

  1. Väktare som tiger

Profeten Hesekiel tog hjälp av bilden av en väktare på stadsmuren eller vid stadsporten, en väktare som måste varna invånarna om han ser fienden komma. Han tillämpade bilden på den som fått Guds uppdrag att tala Guds ord, både omvändelsens och räddningens ord. 

Svenska kyrkans biskopar gav förra året ut ett biskopsbrev om abort och dödshjälp. Men den som söker efter Guds ords svar på frågan om det ofödda barnet och vår skyldighet att skydda det, söker förgäves. ”Väktarna” tiger. Tvärtom, man låter förstå att man anser den svenska abortlagstiftningen som god!

Det är inte omöjligt att man i Svenska kyrkan inom en snar framtid kommer att ha ett förbud för prästvigning av sådana kandidater, som inte är beredda att viga samkönade par. Så sätter man munkavle på väktaren!  

Men även om man inte står under sådan press, att man behöver följa svenskkyrkliga biskopar eller kyrkomötet, så finns det mycket annat som kan göra att väktaren tiger. Rädslan för att ”sticka ut”, oron för vad människor ska tänka om väktarens person – mycket kan få en Ordets tjänare att tiga om ”svärdet som hänger över landet”.

  1. Väktare som ropar

I samband med att biskop Arne Olsson överlämnade Missionsprovinsens biskopsstav till sin efterträdare, Roland Gustafsson, utgavs en festskrift. På dess framsida finns ett foto från biskopsvigningen fem år tidigare, när biskop Walter Obare vigde Missionsprovinsens förste biskop. Till höger i bilden finns en kort man i biskopskåpa. Det är biskop Børre Knutsen († 2014, författare till Sv.Ps. 616, Faraos härar hann upp oss vid stranden). Han var utan tvekan Nordens främsta abortmotståndare, en orädd profetröst, som fick lida och vars mod manar till efterföljd.

Den rädsla för framtida krig, som på olika sätt drar över Sverige – och som säkert inte är en obefogad rädsla – är en kallelse till Missionsprovinsens präster och predikanter, biskopar och församlingar – och till alla i vårt land som tar Guds ord på allvar – att låta Guds ord gälla i hela sin uppenbarade sanning. Så att synd får gälla som synd i all dess hemskhet, men också att det blir tydligt att Guds försoningsgärning i Kristus innebär syndernas förlåtelse för var och en som erkänner sin synd. Vi behöver varna och väcka, trösta och hjälpa. Tryggheten inför framtiden finns bara hos honom, som sitter på den himmelska tronen.

Vi behöver en omvändelseförkunnelse, som låter evighetsperspektivet med dubbla utgångar få gälla och en förkunnelse, som ställer oss inför Guds ansikte. Vi behöver en evangelieförkunnelse, där det blir kristallklart att Jesus, Guds Son, har burit varje människas alla synder. Utan denna förkunnelse finns det ingen räddning. Därför kallar Gud på sina väktare att fullgöra sin tjänst.

Domaren Gideon i det gamla Israel hade sedan Gud decimerat hans armé bara 300 man för att bekämpa filistéerna. Dessutom var de utan svärd. Men med hjälp av basuner och Guds egen kraft fick de en stor framgång. Se Domarboken kap 6-7. En levande förkunnelse av lag och evangelium är det vapen som Guds församling fått att strida med.

3)  Nya väktare

Jesus sa en gång till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd (Matt 9:37, 38). I det ordet ligger det både en bestämd befallning och ett löfte. Om Herren själv befallt oss be om en bestämd sak, så har han därmed sagt, att det är en bön han vill höra.

Vi behöver nya väktare, nya Ordets tjänare. I vårt sammanhang kanske att vi kan uttrycka det så här: Vi behöver nya prästkandidater, som är beredda att gå ut i tjänst, gå upp på muren och vara väktare, och utan rädsla säga sanningen. Och samtidigt vara herdar, som kan föra Guds folk in i Guds ord.

Både för vårt folks skull och för våra församlingars skull är detta en av våra viktigaste böneuppgifter: att be skördens Herre om arbetare, om unga män, ja också medelålders män, beredda att låta sig undervisas, prövas och vigas till helig tjänst. Vi behöver be om studenter till Församlingsfakulteten (FFG). Kanske också be att föräldrar, som har dugliga söner, att de uppmuntrar dem att ta på sig uppdraget som väktare. Detta samtidigt som vi ber för dem som redan nu, kanske sedan många år, är i Ordets tjänst, och ber att de ska förnyas i sin väktartjänst.

Profilutskottet

Profilutskottet (PrU) är Missionsrådets särskilda kommitté för profilfrågor, bl a med uppgift att bevaka vad som händer i samtiden och vilka utmaningar Missionsprovinsen genom detta ställs inför. Från Missionsrådets protokoll i november 2020:

Profilutskottets syfte är att verka för att det, genom Missionsprovinsen, i vårt land skall finnas en tydlig och hörd röst för biblisk kristendom. Utskottets uppdrag är att hitta former för detta syftes förverkligande, såväl genom inåtriktad som genom utåtriktad verksamhet.

Utskottet är redaktion för “Signerat”, som är tänkt att vara en form av ledarartiklar, ibland signerade av redaktionen och ibland signerade av författarna själva, inom eller utom utskottet. PrU består av Johanna Nygård (socionom, Uppsala), Elof Ängdahl (student, Nybro), Anders Alapää (präst, Korpilombolo), Bengt Birgersson (prost, Göteborg), Roland Gustafsson (biskop emeritus, Halmstad) och Jakob Okkels (präst och provinssekreterare, Kisa).