Möte med den uppståndne – i Missionsprovinsen

Ett av påskhelgens teman är ”Möte med den uppståndne”. Det var vad som inträffade på påskdagens kväll, då de två lärjungarna på väg till Emmaus fick ett möte med den uppståndne Herren Jesus. Med salig visshet kunde de, därför att de hade mött den uppståndne, vittna: Herren har verkligen uppstått. 

I Missionsprovinsen har vi många möten på olika plan och i olika konstellationer: planeringsmöten, beslutsmöten, enskilda möten o.s.v. Men det allt avgörande som alla dessa möten skulle syfta till, är att få välsignade möten med den uppståndne. Det är de helt avgörande mötena i Missionsprovinsen, de förutan är allt arbete förgäves. Som uppstånden kommer Kristus med sin välsignelse och frid för att ge oss en salig visshet, inte bara om att han lever utan också om att vi har det eviga livet, i kraft av syndernas förlåtelse genom hans försoningsdöd på Golgata kors.

Ytterst sett kan vi inte skapa möten med den uppståndne, det är Kristus som kommer till oss och ger oss saliga möten med sig. Samtidigt är det Missionsprovinsens enda egentliga ärende, att verka för att det finns mötesplatser med den uppståndne. Kristus har knutit sin närvaro till mötesplatser där han som uppstånden kommer med sin frid till oss människor. 

I Missionsprovinsen har vi koinonior – församlingar. Ordet ”koinonia” i Nya testamentet betyder gemenskap. Ordet återfinns bl.a. i Apg 2:42. De kristna höll – och håller alltjämt – troget fast vid gemenskapen. Den kristna gemenskapen förutsätter dopets sakrament, till gemenskap med Kristus. Kristus har i dopet förenat oss med sin död bort från synden och gett oss del i sin uppståndelse. Gemenskapen med Kristus levs i den kristna gemenskapen. Där möter vi inte bara varandra, där möter vi den uppståndne. För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem, lovar Jesus. 

Efter sin uppståndelse kom Jesus till sina lärjungar där de var samlade på påskdagen. Tomas var inte med den gången. Han missade mötet med den uppståndne, och hans tro förblev livlös. Söndagen därpå kom Jesus återigen till sina lärjungar där de var samlade, och då var Tomas med. I mötet med den uppståndne fick hans tro liv.

När koinonian samlas till gudstjänst på uppståndelsens dag, söndagen, då är Kristus där. Vi möter den uppståndne. Han talar levande ord till oss, eftersom han själv lever. Förkunnelsen av Guds ord är ett levande tilltal där Kristus med sin Ande öppnar våra hjärtan och sinnen till att förstå Skriften och tro uppståndelsens verklighet. (jfr Luk 24:26f, 32, 44f). I nattvarden ger han sig själv åt oss. Han ger oss uppståndelsens liv – sin kropp och sitt blod. I det känner vi igen honom som uppstånden (jfr Luk 24:31, 35). Att som Emmauslärjungarna känna igen Jesus – på grekiska ”epiginosko” – är något mer än att bara förstå – ”ginosko”. Vi kan ha svårt att förstå och intellektuellt ”få grepp om” att Kristus lever och är verkligt närvarande i nattvarden. Ändå får vi känna Jesus och ”gripa om” honom och verkligen ta emot hans uppståndelses liv.

Missionsprovinsen finns inte för sin egen skull – om nu någon skulle tro det. Missionsprovinsen finns för att inbjuda människor till möte med den uppståndne i lokala koinonior. Det finns många ensamma ”Tomas-lärjungar” runtom i vårt land som saknar att få möta den uppståndne. Vår kallelse är att verka för att koinonior bildas också på nya platser. Och där platser redan finns, låt oss hålla fast vid koinonian, och delta i gudstjänst där den apostoliska undervisningen förkunnas och nattvarden firas i enlighet med Kristi instiftelse. I möte med den uppståndne kan vi med salig visshet bekänna: Herren har verkligen uppstått – och vi i honom. 

Med önskan om välsignade möten med den uppståndne året om i Missionsprovinsens gudstjänster!

Av stiftsprost David Appell  |  Foto: arkivbild