På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till HERREN, unna er ingen ro, och ge honom ingen ro förrän han upprättar Jerusalem och gör det till en lovsång på jorden (Jes 62:6-7).

Så här års, i september för 21 år sedan, bildades Missionsprovinsen. Medan kyrkklockorna hördes ringa helgsmål i Göteborgs domkyrka undertecknades det dokument som innebar att en missionsprovins i Svenska kyrkans andliga tradition hade bildats. För det kyrkfolk som inte kunde slå sig till ro, med att i sina hemförsamlingar inte få höra ett rent och klart Guds ord förkunnas, var det i den stunden en påtaglig upplevelse av att ”Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut”. Med Missionsprovinsen har Gud gett sitt folk en viloplats, där Guds goda ordningar följs och där omvändelse och syndernas förlåtelse predikas i Jesu namn, till vila för själen. Att Gud har gett oss en viloplats i Missionsprovinsen innebär dock inte att vi kan slå oss till ro. Tvärtom, det kallar oss till bön och arbete för att Gud ska fortsätta sitt verk. Det har varit mycket arbete genom åren och det kommer fortsatt att vara så. Men när Herren ger vila för själen genom det, då är det värt all möda.

Vi vet inget om hur framtiden blir. Men vi har fått se hur Gud har gett växt åt den lilla plantan som sattes för 21 år sedan. När jag med mitt namn skrev under på bildandet av Missionsprovinsen visste jag inte vad jag idag vet, att jag och många andra unga män därigenom skulle komma att bli prästvigda. Vid bildandet var det sex gudstjänstgemenskaper (koinonior). Idag är det 20 församlingar eller församlingsplanteringar. Senast i raden av nytillkomna församlingar är S:t Lukas Lutherska församling i Kungälv. Till det kommer ytterligare platser och sammanhang där Missionsprovinsens präster tjänstgör. Just i dessa dagar inbjuds till kyrkodag i Sundsvall, där gudstjänster har börjat firas i liten omfattning (se annons på sidan 8).

I takt med att tiden går blir kyrkfolket, som fått sitt andliga liv i Svenska kyrkan, allt färre. Men kallelsen för Missionsprovinsen kvarstår – att vara just en missionsprovins och göra människor till Jesu lärjungar. Från flera av våra församlingar hör vi om nya människor som kommer och vill bli döpta. Det är en stor uppmuntran till att fortsätta arbetet och ta nya steg framåt. Ett stort steg de senaste åren har arbetet i Israel varit. I Tel Aviv har vi en prästkandidat som i sitt hem samlar människor till gudstjänst varje vecka. Nya människor kommer med och vill bli döpta. Behovet av att vår prästkandidat blir prästvigd är påtagligt, än mer då våra präster blivit förhindrade på grund av kriget att resa dit för att betjäna med dop och nattvard. Vi behöver be och samtala om vägen fram i detta! Herren ska leda oss där vi går bedjande fram.

När detta nummer av Sändebrevet publiceras är Missionsprovinsens prästkollegium samlat till sitt årliga prästmöte. Som präster behöver vi varandras stöd. Vi behöver också stöd från vårt kyrkfolk. Liksom apostlarna uppmanade till förbön för sig, vill också jag, som språkrör för hela prästkollegiet, avslutningsvis skicka samma appell till er, kära läsare: Be för oss (Hebr 13:18; 2 Tess 3:1; Ef 6:19 – läs gärna uppmaningarna i sina sammanhang!)

Av David Appell